Ett klassiskt mord

Sep 4th, 2009 | By | Category: 2002-3, Artikel

AV JEAN BOLINDER

Finns det någon i det här landet som har en sådan inlevelseförmåga som Jean Bolinder? Troligen, men hur många kan i likhet med Jean Bolinder fästa sin inlevelse på pränt? Få om ens någon. I den här essayn som utgår ifrån en på Natur och Kultur utkommen bok om den unge prästen i Yngsjödramat demonstrerar Jean Bolinder åter den psykologiska skärpa som inte står efter skärpan på skarprättarens yxa den 7 augusti 1890.

En dansk journalist Peter Nansen för Politiken, har beskrivit det som skedde den 7 augusti 1890 i Kristianstad. I svensk översättning berättar han att när dörren till fångelsegården öppnades kom först den unge prästen: ”ännu till hälften barn, så vit i ansiktet som en kalkad vägg, skälvande i hela kroppen. Därpå Anna Månsdotter, klädd i vit klänning, pyntad som till fest skred hon fram med osäkra steg, med stora lysande, oroligt sökande ögon. Men man lade framför allt märke till hennes händer.

Oupphörligen gned hon dem mot varandra, flätade de darrande fingrarna tillsammans, sköt en slät guldring upp och ned. Hon var grå och mager, anletsdragen var stelnade i skräck, hennes hållning var dock rak och den vita dödsklänningen föll vackert omkring den slanka gestalten. Hos denna gamla fyrtioåttaåriga, halvdöda kvinna kunde man fortfarande se spår av hennes forna skönhet.

Hon gjorde inget motstånd, vilket man befarat. Hon var viljelös av ångest. Ledd av den unge prästen, som tycktes vara nära att svimma, och som oavlåtligt klappade henne på skuldran, gick hon fram till schavotten, föll ned på knä, betraktade med en sista skygg blick den uniformerade skarprättaren, som gömde yxan bakom sig, lät utan motstånd ögonen bindas för av bödelns medhjälpare, och lade sig att prästen viskat några ord till henne, platt med huvudet i blockets fördjupning, snyftande som ett barn. I samma nu stod Dalman vid hennes vänstra sida med lyft halvmånformig yxa.

Då, just som hugget skulle falla, lyfte Anna Månsdotter huvudet jämrande som ett barn och medhjälparen måste i en fart gripa tag i det och pressa ned det. Åter hörde man den stilla jämrande snyftningen – då blänkte yxan genom luften, ett mjukt ljud av hugget och det förbundna huvudet rullade fram i sanden, ända fram till åskådarnas fötter, under det två tunna blodstrilar sprutade en aln eller två ur den genomskurna halsen, vars hud rynkade sig gul som gåsskinn.

Två sekunder senare höll en ung medicinare huvudet i sina händer ivrigt undersökande ögonen som ännu en minut förblev blanka och levande, som om de kunde se.”

Mord förr i tiden var stora sensationer och ryktena om dem levde kvar i långa tider. Nu tycks det hela höra till den svenska vardagen att man hittar diverse nyskjutna unga män ur polisens bekantskapskrets, spridda i terrängen.

Incest

När Var Hur stod det när jag var pojke, att det dömdes för sju mord om året i Sverige – det var andra tider det! Undantar man mord på kungar, statsministrar, riksmarskalkar och liknande är det mest spektakulära av alla svenska mord nog ändå Yngsjömordet. Här är ingredienserna verkligen kryddstarka. Den vackra bondhustrun Anna Månsdotter inledde ett incestuöst förhållande med sin son Per Nilsson. När sonen – för pengarnas skull gifte sig med en ung kvinna, Hanna Johansdotter, fortsatte förhållandet mor-son att blomma, medan den arma nygifta flickan aldrig blev av med sin oskuld. Istället mördades hon brutalt av sin svärmor natten mellan den 27 och 28 mars 1889. Per var närvarande och det har diskuterats hur pass skyldig han var.

Man försökte maskera mordet som ett fall utför en trappa. Detta gick inte, grannarna hade sin uppfattning klar och när polisen gjorde undersökning, erkände Per det hela. Hans mor sökte få honom att ta på sig brottet, men det blev hon som fick sona det med sitt liv. På morgonen den 7 augusti 1890 halshöggs så ”Yngsjömörderskan”.

Själv har jag hört berättas att bödeln högg fel första gången och att den unge prästen som assisterade blev ”konstig”.

Om Yngsjömordet har det skrivits flera böcker och gjorts en spelfilm. Yngve Lyttkens ifrågasatte sonen Pers del i det hela, i sin bok 1951 och på den baserades Arne Mattssons film Yngsjömordet, som kom 1966. I teve har också visats en film som bygger på de vemodiga anteckningar som Per gjorde sedan han 1913 frigavs från sitt livstids straffarbete.

Deckarakademiens pris

Hanna Olsson har dels skrivit en ”diplomuppsats” om mordet Prästen och bödeln (1983) och dels boken Skulden: Modern, sonen och hustrun i Yngsjödramat, utgiven på Carlssons 1984. Den senare belönades samma år med Deckarakademins pris för ”Bästa faktabok”.

Nu kommer en skildring, som ser det hela ur fängelseprästen Malte Hasselqvists vinkel. Författaren Göran Bergstrand är själv präst och därtill psykoterapeut. Hans En själasörjares dilemma (Natur och Kultur) är en mycket märklig och beundransvärd studie på flera sätt. Göran Bergstrand var handledare åt Hanna Olsson och bygger delvis på vad hon skrivit.

Som omslag på boken har valts en detalj ur fotot som tagits alldeles innan yxan högg. Pressetiken kanske t o m lagen förbjöd, om jag minns rätt, fotograferande på fängelsegården. Men rita kunde man inte hindras göra.

Alltså togs bilden i hemlighet med en så kallad detectivkamera av Bröderna Anderssons atelier i Kristianstad och utfördes sedan som en xylografi med fotot som underlag. I detta skick publicerades bilden i ”Budkaflen” 1890.

Omslagsfotot visar Anna Månsdotter och Malte Hasselqvist framför schavotten, alldeles innan avrättningen. Hon har håret uppsatt i knut, ögonen stirrar vettskrämda ut i evigheten, händerna är sammanpressade.

Bilden är lätt oskarp, kanske vred hon på huvudet just som den togs. På så sätt får Anna Månsdotter ett översinnligt skimmer kring sin gestalt det är som om hon redan befinner sig hinsides den grymma verkligheten.

Utan tvekan är hon vacker.

Märkligaste bilden någonsin

Bredvid står prästen med halvt bortvänt huvud och rundkullig hatt. Präskragelapparna lyser vita, annars är han svart som en djävul på en medeltida bild, medan hon paradoxalt nog är vit som en ängel i himlen. Det är en mycket märklig bild, kanske den märkligaste som någonsin fotograferats i vårt land.

På fliken till Bergstrands bok finns xylografin, där hela scenen återges. Åt vänster dit Anna Månsdotter tittar finns inga himlens änglar utan sex allvarliga män i skärmmössor eller höga hattar. Läkaren har vit rock, övriga är mörkklädda. Ingen kvinna mer än hon som just ska avrättas, finns med på bilden.

På högra sidan om Anna Månsdotter, representanten för kyrkan, en man som var övertygad om att det var Guds vilja att hon med döden skulle sona sina brott. På andra sidan står den statliga makt och myndighet som skulle döda Anna – sona hennes mord med att hon brutalt förintades.

Manssamhällets hämnd

Som jag ser det utifrån mitt perspektiv, i påskveckan år 2002 då jag skriver detta, var det manssamhället som hämnades på en kvinna, som med sin liderlighet och sin omänsklighet förbrutit sig mot de lagar gäller. Du ska inte ligga med din son! Du ska inte döda din rival! Du ska inte ljuga och försöka skylla skulden på någon annnan!

Mördar du, mördar vi dig! Det är en fruktansvärd lära och man kan undra hur en läkare, vars plikt det är att skydda livet kan ställa upp på det! Man kan ännu mera undra hur en präst som skal förkunna kärlekens lära, kan spela med i det här. Men om det senare bör tilläggas att Malte Hasselqvist inte klarade att spela med. Han rämnade och gick sönder. Han blev en löjlig figur med talfel, en präst man skrattade åt och som måste förbereda sina predikningar i ett halvår innan han vågade hålla dem.

Som gammal sade Malte Hasselqvist att hanhoppades, att han predikat mer om tro, hopp och kärlek än någon annan predikant. Göran Bergstrand kommenterar med att ”vi präster eller åtminstone jag själv predikar mest om det vi saknar”.

Vidrig augustimorgon

Ja, vad hade prästen Hasselqvist för anledning att tro på en Gud som ville döda en av sina skapelser i hämnd? Vad finns det för hopp för en människa som Anna Månsdotter, vilken vägrade att bekänna och få syndernas förlåtelse manifesterad i nattvarden? Och var hade kärleken tagit vägen den där vidriga augustimorgonen 1890 på fängelsegården i Kristianstad?

Om skarprättaren högg fel så framgår det inte. Själv stoltserar han manligt med att ha klarat sin uppgift:

”gudskelov för att det gick bra, nu är jag äntligen en riktig skarprättare för nu har jag visat att jag kan hugga ett huvud av”.

En journalist skriver: ”Kanske aldrig i vårt århundrade har hemskare, vämjeligare brott begåtts än Anna Månsdotters. Hade det ägt rum i ett av världens stora kulturland, en världsstad, skulle hela jordklotet över hennes namn bli buret av tryckpress och elektricitet, och i fjärran nejder skulle hennes illdåd bli nämnda med fasa och ovilja. Nu begicks hennes missgärningar i en avlägsen by i ett litet land, och hennes sorgliga rykte räckte blott kring Sverige och dess närmaste grannland.”

Göran Bergstrand fokuserar Malte Hasselqvist. Men vem var då Anna Månsdotter? Om henne tycks man veta förvånansvärt lite. Bergstrand säger att han letat mycket grundligt efter henne, men resultatet är magert. Hon var en ensam människa. Äktenskapet var förmodligen bestämt av föräldrarna och gick ut på att förvalta ekonomiska tillgångar. Makarna sägs inte ha haft någon kontakt med varandra. Tre barn föddes men två dog som små. Mannen var svag och sjuklig. Anna hade all makt i hemmet och det ryktades att mannen blev mördad av henne, när han hastigt dog. Några grannar eller vänner som hade någon gemenskap med Anna verkar inte att ha funnits. Hon var en förfärande ensam människa, som bara hade sonen Per, som hon dominerade hårt och förförde att bli hennes älskare.

Kvinnorebell

När Per efter sina 23 år på Långholmen benådades var det sin hustrus grav han besökte, inte moderns.

Göran Bergstrand skriver ”Om man tar utgångspunkt i kvinnans ställning i det samhället, kan man se Anna Månsdotter som en rebell mot allt det manliga förtryck som omgav henne. Hon gick till storms mot allt som ansågs vara det naturligt kvinnliga, det som hennes kultur försökte stänga henne inne i.”

Här tror jag vi har nyckeln till den gåtfulla personligheten Anna Månsdotter och hennes öde. Och det som sker är att det manliga samhället tar sin hämnd. Hon stängs inne i en cell utan annan kontakt än med prästen, hon förs ut på fängelsegården att dö inför sju män men ingen kvinna. Sedan kan en läkare hålla hennes huvud i sina händer och se blicken slockna och en skarprättare kan stolt konstatera, att han huggit manligt och bra när han skilde hennes huvud från kroppen.

Psykopat

Denna hämnd tror jag har djupa rötter i det svenska samhället. Vad som i själva verket sker är en häxprocess, i mycket lik de som kostat så många svenska kvinnor livet. Anna Månsdotter är häxan som ingått förbund med den lede, prästen säger t o m vid ett tillfälle att ”Jag såg satan på ryggen på henne.” Det sägs att hon dog med en ed på sina läppar. Prästen tror, om jag fattat tidsandan rätt, att hon ska komma till helvetet, om han inte lyckas rädda henne.

Vem Anna Månsdotter egentligen var, vet vi inte. Vad hon själv upplevt och vad som format henne är dolt i mörker. Om hon kanske som liten flicka utsattes för övergrepp som hon sedan reproducerade vidare enligt ett mönster moderna psykologer funnit, vet vi ej. V ar hon helt enkelt det, som med en lite slarvig klassificering brukar kallas ”psykopat” en människa som totalt saknar medkännande för och inlevelse i andra, men som är ytterst mån om sig själv. Anna Månsdotter försökte ju t.o.m. ta sin son att ta på sig brottet och mista livet för det, men när hon drabbades av dom och straff blev hon ohyggligt förtvivlad, darrande, avmagrad och omöjlig att nå.

Prästen försökte allt för att rädda Annas själ, men som det verkade, misslyckades han i egna ögon. Göran Bergstrand visar att han i sina samtal följer den av Olaus Petri 1529 författade ”Een handbock påå Swensko”, där det bl.a. finns en avdelning som heter ”Itt sett huru man skal handla medh them som rättas eller afliijffuas skole”. Därtill har nog Malte Hasselquist satsat en del av sin egen person i företaget. Anna Månsdotter skulle vandra uppför Golgata, skriver han. Den av allmänheten hatade mörderskan blir en Kristusgestalt! Misslyckandet knäckte honom totalt – han blev aldrig en hel människa mer.

Det var oförlåtligt av Lunds domkapitel att ta ut en så ung (28 år) och oerfaren man att bli den tjugu år äldre dödsdömda kvinnans själasörjare. Det var att ställa honom på alldeles för hårt prov. När han inte fick Anna att bekänna, ångra sig, ta emot Guds förlåtelse och nattvarden, var det ett stort nederlag.

Prästens reaktion tyder på inledande chock och sedan en kris som han inte klarar. Det är ett välkänt mönster, men jag tycker för min del att det är en otillräcklig förklaring.

När jag betraktar bilden av Anna Månsdsotter på fängelsegården ser jan något som det verkar som om Göran Bergstrand antingen inte sett eller inte velat se. Den danske journalisten på Kristianstads fängelsegård såg det emellertid och ahn låter det han märkte, framskymta: ”lysande ögon”, ”den vita dödsklänningen föll vackert omkring den slanka gestalten” och man kunde ”se spår av hennes forna skönhet”.

Sexuell attraktion

Anna Månsdotter är vacker, ja vad mera är, hon har en påtaglig sexuell attraktionskraft. När man ser på hennes bild förstärks denna kraft av de beskyddarkänslor man känner inför denna värnlösa varelse, som strax ska slaktas av en okänslig manlig myndighetsapparat. För att citera Bergstrand placerade människor egen ondska på Anna: ”Det som hade med okontrollerade drifter att göra. Sexualitet som inte tog hänsyn till kulturens tabuföreställningar.”

Vad Malte Hasselqvist och Anna Månsdotter innerst kände och upplevde kan man ju inte veta. Men som författare har jag lätt att suggerera mig in i olika psyken. Om det jag då kommer fram till är något som överensstämmer med vad människor som levat känt, kan jag naturligtvis inte uttala mig om.

Präst 1890

Jag föreställde mig att jag är en 28 år gammal präst, som 1890 utses att vara den dödsdömda Anna Månsdotters själasörjare. Det går inte att låta Jean Bolinder från år 2002 utan minsta förändring krypa in i rollen.Tidsandan var en annan då och jag måste anpassa mig till spelet regler. Min avsky för dödsstraff och min åsikt att avrättning är ett statligt mord, måste jag alltså lämna utanför. För min del tror jag på Gud men jag tvivlar på att människor, som inte klarat av sina jordeliv så som man bör, döms till evig pina i ett svavelosande hett Helvete. Det är svårt för mig att acceptera, att Gud förvisar dem som vägrar tro på honom till något så vidrigt. Det låter för mig som om Gud skulle vara en nattklubbsägare, vilken endast släpper in dem som har giltigt passerkort. Det kan inte vara så!

Men nu är jag präst sommaren 1890 och jag tror på Överheten och Guds rättvisa manifesterad även i dödsstraff. Dessutom är jag övertygad om att kvinnan vars själasörjare jag blivit, kommer att hamna i Helvetet om jag inte får henne att bekänna, ångra sig och få nattvarden.

Hade jag dag efter dag besökt en kvinna som Anna och pratat förtroligt med henne i hennes usla fängelsecell, är det inte otroligt att jag drabbats av hennes sexuella attraktionskraft. Säkerligen hade jag inte velat erkänna detta för mig själv, men mannen i mig hade i djupet av sitt psyke kanske känt lust att ligga med henne.

Dödssynd

Hur skulle då Anna ha känt inför mig – den unge prästen? Den ende hon älskade var sonen Per som tagits ifrån henne och sänts till Stockholm och Långholmen. Honom skulle hon aldrig få återse. Så kommer det här en ny ung man till henne. Blir jag ett substitut för sonen Per?

Om jag blev sonen för henne skulle hon bli modern för mig. Om jag – kanske omedvetet – uppfattade henne både som min mor och som ett objekt för min sexuella lust, så skulle jag ju liksom sonen Per kunna hamna i ett slags incestuell längtan. Denna längtan skulle jag utifrån min 1800-talssyn på kristna värden, känna som en dödssynd.

Därmed skulle inte bara Anna Månsdotters själ utan också min, tyckas vara i fara att hamna i Helvetet. Min ångest skulle bli enorm, det jag upplevde – antingen det var medvetet eller omedvetet – kunde jag inte tala med någon om.

Vilken fruktansvärd situation!

Den enda människa jag hade att tala med, var mörderskan Anna Månsdotter. Men hon lät inte tala med sig. Min ursprungliga önskan att rädda hennes själ skulle nu utökas till att bli en panisk lust att rädda också min egen själ. Om Anna bara bekände och bad om förlåtelse, skulle också jag bli förlåten. Hon skulle bli min frälsare, som skulle bära mina synder med sig uppför Golgata!

Värnlöst utlämnad åt spelet

Det är viktigt att åter påpeka att detta är helt och hållet min egen inlevelse. Det finns inga som helst belägg för att Hasselqvist påverkades av Annas skönhet. Det sexuella är i allt mina privata upplevelser. Men det finns annat som snuddar vid några av mina andra föreställningar i sina anteckningar kallade han den dödsdömda för ”Mor Anna” – det kan kanske vara mer betydelsebärande än det först verkar. Göran Bergstrand skriver också att ”Malte Hasselqvist hade kanske kunnat klara sig om han förmått hålla avståndet till Anna Månsdotter. Om han som alla andra låtit henne vara Yngsjömörders och behandlat henne på det sätt som andra gjorde. Men nu hade han från början bestämt sig för att hon skulle vara Anna Månsdotter, en människa som hade kommit i hans väg och som han hade ansvar för. Med tiden kom hon närmare. Hon blev mor Anna. Gud hade sänt honom till henne för att vara hennes vän. Därmed blev han värnlöst utlämnad åt spelet.” Prästen gör henne till en Kristusgestalt, som ska bära också hans synder han ber att få följa henne till Golgata.

När Anna Månsdotter vägrar att göra som rövaren på korset, kan det ha känts för Malte Hasselqvist som om också hans själ dras ner i Helvetet. När han gick vid Annas sida till avrättningen var så ”vit i ansiktet som en kalkad vägg och skälvande i hela kroppen”. Hade inte hans själv varit starkt inblandad i denna process, hade han näppeligen reagerat så hårt då och sedan i hela sitt långa, återstående liv, han avled först 1940.

Nå, var och en må ha sin egen uppfattning om denna sak. Jag påstår i ingenting om Malte Hasselqvist, utan försöker bara förstå denna psykologiska gåta genom att leva mig in i en prästs roll.

Martyr

En känsla blir emellertid kvar i mig. Malte Hasselqvist är så beundransvärd som en dödlig människa kan bli. Hans andliga mod och hans medmänsklighet var så villkorslösa och så generösa, att de sprängde honom. Han blir martyr.

Mer generellt kan sägas att En själasörjares dilemma berättar om en mänsklig kris som man kan känna igen och som själasörjaren Göran Bergstrand på sitt sätt och utifrån sina stora kvalifikationer som präst och terapeut definitivt har identifierat sig in i. Inget som skrivs på denna jord är objektivt – författaren, hans erfarenheter och tid är alltid med. Det är en viktig sak att Göran Bergstrand som författare i varje ord finns närvarande i texten, blandar in egna erfarenheter, vågar resonera om det som skedde en gång för nu mer än hundra år sedan. Det är ett sannskyldigt mästerverk han åstadkommit.

Svenska Deckarakademin gav som sagt år 1984 Skulden: Modern, sonen och husfrun i Yngsjödramat av Hanna Olsson sitt pris för ”Bästa faktabok”. Kanske skulle även denna utmärkta och fantasieggande studie om samma gamla morddrama, kunna komma ifråga för detta pris?



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22