En Viktoriansk problemlöserska – Om en förbisedd milstolpe inom deckarlitteraturen

Mar 5th, 2010 | By | Category: 2007-1, Artikel

Av Lars Strand

Det brukar anses som fastslaget att den moderna detektivromanens fader är Edgar Allan Poe, som har gjort sig förtjänt av denna utmärkelse genom tre berättelser, The Murders in the Rue Morgue (1841), The Mystery of Marie Roget (1843) och The Purloined Letter (1845). I samtliga dessa berättelser är problemlösaren den oförliknelige Auguste Dupin, och ingen lär bestrida det faktum att Poe var först ut med att presentera en detektiv, som genom logiska slutledningar baserade på skarpögda iakttagelser kommer fram till lösningen på ett mystiskt brottsfall. Ovedersägligt är också att han blev mönsterbildande och omsider fick ett flertal efterföljare till sin detektiv, skapade av författare som Émile Gaboriau, Wilkie Collins och Arthur Conan Doyle.

Det var framför allt i det viktorianska England som grogrunden för berättelser om brott och jakten på gärningsmannen var som allra förmånligast. Men den rika flora av sådana historier, som där spirade upp under senare hälften av 1800-talet efter Poes banbrytande insats utvecklades inte enbart ur de frön som han sådde. Det fanns nämligen författare vilka inspirerades av den tämligen nyinrättade avdelningen inom storstadspolisen, The Detective Department of the Metropolitan Police Force, och dess kamp mot brottsligheten, och som förstod att exploatera detta rika fält och slå mynt av det för sina syften. Sålunda uppstod en särskild genre av detektivhistorier, oftast berättade i första person av någon förment yrkesdetektiv och som trots en melodramatisk och sensationell utstoffering ville ge intryck av att vara baserade på verkligheten.

Pionjären inom detta område var signaturen ’Waters’, vilken vid seklets mitt utgav Recollections of a Police Officer, först i England och kort därefter i utvidgad form i USA. Boken kom för övrigt ut på svenska redan 1860 under titeln En polistjenstemans anteckningar. Innehållet i böckerna var en svit föregivet autentiska skildringar av polisens arbete med att ringa in och gripa brottslingar. Efter ’Waters’ kom en strid ström av liknande berättelser, så kallade casebooks.

Den eminente kännaren av den tidiga viktorianska detektivlitteraturen E. F. Bleiler talar om dessa författare som ’The Casebook School’ och karakteriserar dem som tidiga föregångare till skaparna av moderna polisromaner ur ’The Procedural School’. Många av dessa flyhänta skribenter uppträdde under någon pseudonym, vars innehavare aldrig blivit avslöjade, medan andra är så diffusa gestalter, att det enda man känner till om dem är namnet. Detta gäller om pionjären ’Waters’ själv, som på osäkra grunder identifierats som en viss William Russell. Om denne man vet man egentligen ingenting utöver det faktum att han var en synnerligen produktiv författare med en lång rad av böcker bakom sig. Att så lite är känt om dessa tidiga litteratörer beror naturligtvis på den ringaktning denna genre utsattes för: deras verk sågs enbart som billig underhållning av enklaste typ för den breda massan.

’Waters’ och hans rivalers verk gavs ut som lätthanterliga böcker med hårda pärmar och braskande omslag, s.k. yellow-backs, vilka när de utkom kostade från sex pence upp till ett par shilling, men som numera, som Eric Quayle säger i The Collector’s Book of Detective Fiction, är i det närmaste oåtkomliga.

År 1862 utkom en av dessa ’casebooks’ under författarnamnet Andrew Forrester, Jr. Denne Forrester utgav i snabb följd allt som allt tre böcker med detektivberättelser, och därmed har man faktiskt sagt allt som står att veta om författaren. Det märkliga är att i en av böckerna är det en kvinna anställd vid den detektiva polisen som tilldelats rollen som brottsbekämpare. Nuförtiden är var och varannan detektiv i denna genre en kvinna, men vid den här tidpunkten var det självfallet anmärkningsvärt. Det verkar höra till regeln att när en kvinnlig detektiv lanseras i en bok, så är författaren också en kvinna. Man skulle mycket väl kunna tänka sig att ’Andrew Forrester’ var en pseudonym för en representant för den halvan av människosläktet. Författande var vid den här tiden nästan uteslutande en manlig sysselsättning. Undantagen är förhållandevis få, och de kvinnor som publicerar böcker gör det åtminstone till en början under en manlig pseudonym. Som exempel från ’finlitteraturen’ kan nämnas ’George Sand’ och ’George Eliot’ och vår egen ’Ernst Ahlgren’. Huruvida ’Andrew Forrester’ i själva verket skulle vara en kvinna är en fråga öppen för spekulation, till dess att fler fakta eventuellt kommer i dagen om författaren.

Redan 1861 lär anonymt ha utkommit en novellsamling The Experiences of a Lady Detective, men sedan tycks det dröja ända till 1890-talet innan några andra damer följer i fotspåren efter de två nämnda. 1910 kommer författaren till Röda Nejlikan baronessan Emmuska Orczy med en novellsamling om Lady Molly of Scotland Yard, vilken verkar ha en hel del gemensamt med sina tidiga föregångare.

Enligt den lärde E. F. Bleiler skall ’Andrew Forrester’ vara den förste engelsmannen i branschen som visar sig ha läst och lärt av Edgar Allan Poe, och i synnerhet The Female Detective, som är det bästa av hans verk är ett gott exempel på hur mönstret från Poe legerats med den mer sakligt jordnära stilen i ’The Casebooks’. Huvudpersonen Mrs G- vid The Metropolitan Police är hugnesamt nog inte någon hurtfrisk ung dam utan en rekorderlig yrkeskvinna i stil med Orczys Mrs Molly.

The Female Detective omfattar sju episoder med Mrs G-, varav den mest framträdande är The Unknown Weapon Det okända vapnet, vilken är skriven i en korthuggen, effektiv stil, som ger ett påfallande modernt intryck. Anmärkningsvärt är också att berättelsen visar prov på en rudimentär vetenskaplig användning av mikroskopet för att analysera en dammtuss.

The Unknown Weapon är ett pionjärarbete som faktiskt är tidigare än fransmannen Gaboriaus banbrytande verk L’Affaire Lerouge, som först publicerades som följetong under 1865-66. Det har uppmärksammats och dragits fram ur glömskan av E. F. Bleiler och har gjorts tillgängligt för moderna läsare genom att han har gett ut berättelsen på nytt tillsammans med två andra milstolpar inom detektivlitteraturen, My Lady’s Money av Wilkie Collins och The Big Bow Mystery av Israel Zangwill under titeln Three Victorian Detective Novels (Dover Mystery Classics. New York 1978).

Som övligt är The Unknown Weapon berättad i jagform av den kvinnliga detektiven, men man får faktiskt läsa mer än en tredjedel av den korta romanen innan det står klart för en att den som för ordet är en kvinna. Det är när den ovanligt korkade lokale poliskonstapeln kontaktas av berättaren: ”Han förstod aldrig att jag var detektiv. Han kunde helt enkelt inte få in i sin hjärna tanken på en polis i kjol.” I egenskap av kvinna har Mrs G-, som under utredningen inte röjer för någon annan än denne lantlige polis att hon är yrkesdetektiv, en fördel i att det blir lättare att vinna förtroende hos ett antal kvinnor, något som visar sig viktigt för lösningen av det komplicerade fallet.

Diskret namnförändring

Händelserna i romanen utspelar sig på en herrgård utanför en liten sömnig by i mellersta England, men berättaren säger sig av diskretionsskäl ha ändrat namnen på orter och personer, vilket ger ett sken av autenticitet åt historien. Ägaren till herrgården är squire Petleigh, en välbärgad men synnerligen osympatisk snåljåp till godsägare stöpt i samma form som Dickensfiguren Mr Scrooge. Hans stora passion i livet är att samla bordssilver. Hur enkla hans måltider än är, så skall bordet ändå dukas med silver till ett värde som kunde ha betytt mat åt grevskapets alla fattiga i en månad.

Likgiltig far

Mr Petleigh är änkeman sedan ett tiotal år och far till sonen Graham, som var tolv år när han blev moderlös. Sonen behandlas av fadern med en skrämmande likgiltighet och har lämnats totalt utan uppfostran och utbildning och aldrig betrotts med några egna pengar. Han utvecklas till en ansvarslös dagdrivare, vars intressen är tjuvskytte och hästar.

I egenskap av parlamentsledamot bor godsägaren under sessionstiden i ett sjaskigt hus i London, dit han tar med sig sitt tjänstefolk varje år. För säkerhets skull medför han också allt sitt silver i packlådor till bostaden i huvudstaden.

Den enda av tjänstestaben som stannar kvar på godset för att ha överinseende över det är hushållerskan Mrs Quinion, som enligt ryktet är fostersyster eller halvsyster till hans döda maka. Mrs Quinion avgudar sonen Graham och har varit i mors ställe för honom. Det är, framgår det, hon som förser honom med pengar som huvudsakligen går till att spela på hästar. I denna miljö inträffar, inte oväntat, ond bråd död, och den som blir offret är den unge herrn. Han påträffas tidigt en morgon av trädgårdsmästaren liggande livlös på marken alldeles utanför dörren till den stora salen i herrgårdsbyggnaden.

Trädgårdsmästaren larmar

Trädgårdsmästaren slår omedelbart larm och kort därefter infinner sig de två personer, som sover i huset, när ägaren är i London, nämligen en yrvaken och halvklädd Mrs Quinion och en efterbliven tjänsteflicka. Mrs Quinion tror att Graham måste ha fått någon sorts anfall, men när byns doktor kommer dit konstaterar han att den unge mannen avlidit av en helt annan orsak. Han har dött av ett hugg i bröstet med ett hullingförsett spjutspetsliknande vapen, vars skaft verkar ha slitits bort vid ett försök att dra ut det. Läkaren sade sig aldrig ha sett ett liknande föremål förut, och samma mening uttalas av jurymedlemmarna i den efterföljande rättsliga undersökningen.

Under detta förhör berättar Mr Petleigh, som vid tiden för den hemska upptäckten befann sig i London, att han träffat sin son där vid middagstid dagen innan, och att han inte hade en aning om att sonen tänkte lämna staden och inte heller om varför han ändå hade gjort det.

Mr Petleigh uppträder hela tiden behärskat kallsinnigt med tanke på tragedin och vägrar bestämt att tro att hans son skulle ha försökt bryta sig in på herrgården i syfte att stjäla, i all synnerhet som han torde ha vetat om att där inte fanns någonting kvar värt försöket.

På en direkt fråga från undersökningsdomaren svarar godsägaren att han inte har för avsikt att utlysa en belöning åt den som avslöjar sonens mördare, emedan han är bergfast övertygad om att inget mord har begåtts och att döden orsakats av en olyckshändelse under en nattlig tjuvjaktsexpedition.

Det står emellertid klart att det rör sig om ett mord eller ett dråp och att det med tanke på skadornas karaktär är uteslutet att Graham Petleigh skulle ha bragt sig själv om livet.

Fotspåren utplånade

Den enfaldige bypolis som tillkallades underlät att undersöka huruvida mördaren eller mördarna hade lämnat några fotavtryck i den lösa marken i närheten av kroppen, och om några sådana hade funnits, så hade de utplånats genom att nyfikna människor från byn hade trampat omkring på platsen där den döde påträffats.

Kroppen hittades halv sex på morgonen, och under kvällen och natten innan hade det regnat till klockan tre, men likafullt var den dödes kläder torra så när som på den sida som vilat mot marken, vilket torde tyda på att den unge mannen dödats på något ställe under tak och sedan fraktats till den plats där man fann honom.

Om man undantar själva herrgårdsbyggnaden så var de enda husen inom rimligt avstånd skogvaktarens stuga och trädgårdsmästarens. Skogvaktaren låg vid tillfallet sjuk och trädgårdsmästaren, en gammal trotjänare, var den som hittade kroppen och slog larm. Det verkar osannolikt att någon eller några skulle utsätta sig för risken att bära kroppen minst en halv kilometer från någon annan närliggande byggnad under de drygt två timmar de hade till sitt förfogande sedan regnet upphört och det började ljusna.

Mordplatsen inomhus

Det ligger alltså närmast till hands att anta att Graham Petleigh skulle ha mördats någonstans inne i herrgårdsbyggnaden, men även denna tanke avfärdas som osannolik. Hushållerskan Mrs Quinion, som hade sin sovplats därinne skulle i så fall ha hört något ovanligt ljud, vilket hon vittnade om att hon inte gjorde. Att Mrs Quinion själv skulle ha haft något motiv för att ta livet av den unge herrn faller på sin egen orimlighet. Likaså kan man av uppenbara skäl räkna bort den efterblivna tjänsteflickan från listan på misstänkta.

Sådan är alltså situationen i stort, när Mrs G- beslutar sig för att på egen hand undersöka fallet. Hon går mycket metodiskt tillväga och drar sina logiska slutsatser baserade på iakttagelser i bästa Sherlock Holmesstil.

Då och då avbryter hon sin redogörelse för händelseförloppet för att sammanfatta de viktigaste punkterna i fallet och resonera omkring dem, så att läsaren själv får tillfälle att fundera och bilda sig en egen uppfattning. Dessutom befinner man sig som läsare hela tiden jämsides med Mrs G-, eftersom hon aldrig undanhåller intressanta fakta utan man delges nya upptäckter allteftersom hon själv gör dem. Mrs G- spelar ett rent spel med läsaren och anlägger aldrig som exempelvis Sherlock Holmes en hemlighetsfull och självbelåten min under utredningen.

Logisk upplösning

Fallet ges en fullt tillfredsställande och logisk upplösning, och givetvis uppdagas det vad det okända mordvapnet i romanens titel i själva verket är. Berättelsen uppvisar en god personteckning, en säker känsla för dramatisk komposition och framför allt en klar och ledig språkbehandling.

Intressant är också den gest av tacksamhet och samförstånd till mästaren Edgar Allan Poe i sin himmel som ’Andrew Forrester’ levererar med följande harang apropå vad han – eller hon! – kallar ’audacity hiding’ det vill säga en djärv fräckhet i sättet att gömma något:

”Den store gåtkonstruktören bland författare, Edgar Poe, illustrerar denna typ av gömställe där han låter innehavaren av ett brev placera det i en visitkortsväska över spiselkransen, när han vet att hans hus kommer att genomsökas och varje tumsbredd granskas i syfte att hitta dokumentet.”

’Andrew Forresters’ korta roman är en pärla i sitt slag, men den fick tyvärr ingen stilbildande betydelse i detektivromanens utveckling, eftersom den drunknade i mängden av traditionella ’casebooks’ som fortsatte att produceras ännu en tid.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22