En värld bortom den vanliga: Det finns bra kriminalromaner även utanför Sverige och USA

Sep 17th, 2009 | By | Category: 1997-4, Artikel

AV BENGT ERIKSSON

Snuten i Kobe

Makarna Tetsuo och Hanae Otani möttes första gången i lobbyn till Oriental Hotel i Kobe, övervakade av den blivande brudens mor och en avlägsen kusin. Deras bröllop var arrangerat och traditionsenligt: klädda i kimono stod de framför Shinto-altaret, hörde prästens åkallande av andarna och drack klunkar ur tre små skålar med sake.

Men Tetsuo har också, trots att makarna Otani är och lever som japaner av den äldre generationen, gjort uppror mot sin far. Sonen Tetsuo blev polis – ett yrke med lägsta möjliga anseende. Den ”tankepolis”, som fanns i Japan före andra världskriget, var lika fruktad som hatad.

I The Wages Of The Zen (Fawcett Prest) – den första titeln i en serie som omfattar ett tiotal japanska polisromaner, författade av James Melville – har Tetsuo Otani kommit långt i karriären. Han är kommissarie och stationerad i Kobe som chef för Hyogo-distriktet. (Som läsare kan man inte låta bli att undra om poliskontoret klarade den senaste jordbävningen?) På kvällarna berättar Tetsuo om sina utredningar för Ha-chan (smeknamnet på hustrun), medan hon tvålar in och badar honom. Det senaste fallet är ovanligt: ett mord på en ”gaijin” (utlänning eller snarare främmande varelse). Fem ”gaijin” har sökt sej till ett tempel uppe i de dimmiga bergen utanför Takahashi för att studera Zenbuddism. En av dem – en katolsk präst från Irland – hittas mördad i snön. Vem av de fyra har dödat den femte? För mördaren kan väl inte vara templets japanske Zenmästare?

– Hittar utlänningarna på dessa konstiga namn för att förvirra oss? muttrar Otani. Han har aldrig lärt sej engelska och kan inte uttala deras födelseorter – som danska Aalborg och irländska Youghal. Också kristendomen är främmande . Han känner bara till några få kristna japaner.

Men kommissarie Otani dricker gärna cocacola och läser deckare från Europa. Till favoriterna hör Christie, Simenon och Nicolas Freeling. Det gamla och det nya Japan, öst och väst, konfronteras och möts.

Det afro-amerikanska deckarparet Joe och Dottie Loudermilk reser USA runt i sin Ford Lightning Pickup med en påkopplad 27-foot Airstream Trailer. Den sistnämnda har samma smeknamn som B.B. Kings gitarr, alltså Lucille.

För snart två år sen pensionerade sej Joe från polisen och Dottie från universitetet, sålde huset i Kalifornien och köpte sitt nya, mobila hem. De har nämligen fem ”vuxna” barn.

Ja, de älskar sina ungar – tro inget annat – men mamma och pappa vill helst inte träffa Delila, Walter, Theodore, Edward och Maureen oftare än nödvändigt. Den sistnämnda, Mo, som blivit advokat, är okej. Men de andra har, suckar mamma Dottie, knappast kommit ur puberteten. Så här håller de på, barnen Loudermilk (bara några exempel): Delila introducerar den ena mer psykotiska maken efter den andra. Walter jagar alltid pengar till galna projekt, typ en vattenlös Jacuzzi. Theodore måste sälja 150 lådor med ”Afrocentic Hanukkah”-kort före juni om han inte ska få ännu en stämning på halsen. Edward behöver ett gömställe eftersom hans flickvän försökt knivhugga honom.

Gar Anthony Haywood har skrivit två deckare – Going Nowhere Fast och Bad News Travel Fast (bägge Berkley Crime) – om den afro-amerikanska familjen Loudermilk. Nej, nej, hur många tusen miles som Joe och Dottie än lägger mellan sej och ungarna, så inte slipper de barnen.

Som när de nu senast, i Bad News Travel Fast, kom till Washington DC för att bese de omtalade monumenten. Vem var då där, han också, för att demonstrera mot ett lagförslag, om inte Eddie, familjens politiske aktivist, alltid engagerad i någon ny kamporganisation. ”Anti-American psychobabble”, som pappa Joe brukar muttra.

När en av aktivisterna hittas mördad blir Edward Loudermilk anklagad för mordet. Med sorg i hjärtat tänker mamma Dottie tretton månader tillbaka. Då var det en annan av sönerna, Theodore, som misstänktes för mord. (Mer om detta i den första boken i serien, Going Nowhere Fast.) Men blod är tjockare än polisens misstankar och indicier. Deckarföräldrarna Joe och Dottie litar på att Eddie är oskyldig och börjar jaga den riktige mördaren …

Snuten i Sarajevo

Tid: mitten av 1990-talet. Plats: Sarajevo.

Stadens polishus är i bedrövligt skick. En tjock kedja och ett stort hänglås på dörren. Sönderskjutna fönster och väggar. Gapande hål i golvet. Varken el eller värme. Kommissarie Rosso – huvudpersonen i John Fullertons polisroman The Monkey House (Bantam) – sitter i resterna av sitt rum. Han stirrar på kaffeautomaten, som inte fungerat på tre år. Gud, vad skulle han inte kunna göra för en kopp turkiskt kaffe och en smörgås med krämig ”kajmak”! Bortifrån ”Sniper’s Alley” – stadens huvudgata – hörs smattret av skott. Serberna skjuter från ena hållet, muslimerna från det andra.

Rossos familj är f d Jugoslavien i miniatyr: själv är han kroat, hustrun är serb och adoptivdottern muslim. Rosso oroar sej för familjen. Hustrun blir allt mer alkoholiserad. Har dottern prostituerat sej?

Han läser rapporterna på skrivbordet. Både antalet narkomaner och födda ökar i Sarajevo. Hur går det ihop? I ”Aphuset” – öknamnet på ett hyreshus där det bara bor serber – har en kvinna hittats död i sitt badkar. Mord?

Utanför ”Aphuset” står två svartklädda unga män med varsin AK-47 och hindrar Rosso från att besöka mordplatsen. De tillhör Lukas armé. Före kriget var Luka en mafioso – nu leder han en privat armé och kallas ”Sarajevos Robin Hood”.

– Gatorna är fulla med döda kroppar, säger den amerikanske korrespondenten och det närmaste en vän som Rosso har. Varför måste du bry dej om den här?

– Hon var bara en serb, säger en av poliserna. Kommissarie Rosso försöker upprätthålla lag och ordning i en stad som är uppdelad mellan militärpolisen, den privata milisen, FN och Nato. I krigets Sarajevo har den civila polisen inte längre någon funktion eller makt.

– Bara kriget tar slut, suckar Rosso, ska allt förändras igen. Men han vågar inte tro sin egen tanke. Han tillägger, tyst för sej själv: ”Hoppet kan vara människans värsta fiende.”

Holly-Jean Ho eller Deirdre H. Jones är, som hennes bägge namn låter ana, häften kinesiska och hälften engelska. Mamma kommer från Taiwan och pappa från England.

Utseendet har hon ärvt från sin kinesiska mamma. Holly-Jean är liten och finlemmad med hy som färsk tofu eller Mingporslin. Men låt inte lura er: hon föddes i tigerns år och är också stark som en tiger. Holly-Jean har svart bälte i diverse kampsporter och blev nyligen uttagen till det engelska taekwondo-landslaget.

I Irene Lin-Chandlers debutdeckare, The Healing Of Holly-Jean (Headline), kör Holly-Jean Ho in i handlingen på sin nya, blänkande röda motorcykel. Med matkassar från Sainsbury’s är hon på väg hem till lägenheten/kontoret. Adress: Flat 8B, Camden Lock, North London. Så fort skylten blir färdig ska den upp på fönstret: ”Holly-Jean Ho And Associates, Software Intellectual Property Right Consultants”. (Nej, ännu så länge finns det inga ”associates”, men firman kan ju växa…)

Holly-Jean Ho är, skulle man lite vitsigt kunna säga, både Hakka och ”hacka”. Dels talar hon den kinesiska ”hakkanes”-dialekten, dels är hon datadetektiv – en kvinnlig hacker – som försöker stoppa piratkopiering av dataprogram och jagar barnpornografi på Internet.

Men hennes viktigaste uppgift är att vara ”guanchi” – en kontaktperson – i den engelskkinesiska samhällstriangeln: kineserna i Chinatown, de hemliga kinesiska sällskapen och den engelska polismakten. I den första romanen försvinner en 14-årig kinesisk skolflicka från Chinatown. Har hon rymt eller rövats bort? Uppföljaren, Grievous Angel (också Headline), handlar om en svenskättad fotomodell och tidigare skolkamrat med det kanske något feluppfattade och felstavade ”svenska” namnet Elfa Ericksson som hittas mördad.

För att koppla av från uppdragen praktiserar Holly-Jean Ho en kinesisk form av meditation eller helande, ”chi-kung”. Först duschar hon länge och noga, rensar näsan med en silverkedja, gurglar halsen med rosenvatten. Sen sätter hon på sej pyjamasen, ställer sej på ”tatami”-mattan och tömmer hjärnan på alla tankar.

Guadalupe – förkortat Lupe – Solano är en ”kuppie” (en kubansk yuppie).

Lupe har, som hon själv säger, examen både från college och i ”partajjande”. Hon står på skjutbanan och oroar sej för nagellacket. Hon kör Mercedes och förvarar Berettan i en Chanel-bag av svart läder. Under sina relativt få levnadsår, 20 plus, har hon också skaffat sej en handfull älskare – en mer erfaren privatdetektiv, en allmän åklagare med flera – som är bra att ha till hands både för nöjes skull och när hon behöver hjälp i det yrke hon valt trots pappas protester. Lupe Sola no är, förstår ni nog, privatdetektiv.

Mami och Papi lämnade Kuba för 36 år sedan, när Castro tog makten. Lupe och hennes bägge systrar föddes i Latinamerikas inofficiella huvudstad, alltså Miami, och växte upp i en spanskinspirerad hacienda med tio rum, terrasser och patios i Cocoplum (även kallad Cocaplum efter den substans som ”byggt” stadsdelen och halva stan). Hon hatar det amerikanska diskvattnet till kaffe. Kan hon inte få riktigt kubanskt kaffe så dricker hon mojito (rom med citron). Trots att hon – ännu inte satt klackarna i ”hemlandet” finns Lupe Solarios hjärta på Kuba

Där finns också ett slags snut

I Blood Waters (Berkley Crime) – den första av Carolina Garcia-Aguileras romaner om den kubanska privatsnokan i Miami – har hon med finansiellt stöd från pappa (!) öppnat deckarbyrån Solano Investigations. Går det åt fanders, tänker Lupe, får jag väl sälja min Mercedes!

Ett gift par, rika exilkubaner, behöver hjälp. De har adopterat en nyfödd, kubansk flicka med en ovanlig sjukdom och måste komma i kontakt med den biologiska modern. Men advokaten som förmedlat adoptionen vägrar att avslöja namnet. Barnet har nämligen smugglats in i USA och sålts för en fet summa: 50 000 dollar.

Ska privatsnokan Solano hitta modern, rädda flickan, nita advokaten – en verklig hijo de puta – och stoppa smugglingen av nyfödda barn…?

Snoken i Frankfurt

För något år sen ansökte Kemal Kayankaya om licens som privat efterforskare. Till sin förvåning fick han sin licens.

Kayankaya är bosatt i Frankfurt men född i Turkiet. Han är invandrare. Så betraktas han fortfarande – trots att Kemal knappt var mer än nyfödd när han om till Tyskland. Om den tysk-turkiske privatdetektiven Kemal, Kayankaya har Jakob Arjouni skrivit flera deckarromaner. Happy Birthday, Turk! (No Exit Press) heter den första. Berättelsen börjar den 11 augusti 1983. Kayankaya vaknar. Han har mått bättre. Idag fyller han 26 och hela natten firade han i förväg: tömde en flaska Chivas medan han såg folk skjutas ihjäl, den ena TV-deckaren efter den andra. Kaffe och en cigg… Sen är det dags att hämta dagens brevskörd under vindrutetorkaren (som alltid står Opel Kadetten på förbjuden parkeringsplats). På väg till kontoret i Frankfurts centrum, granne med den amerikanska militärförläggningen, köper Kayankaya ett par bitar Sachertårta. Har han födelsedag eller har han födelsedag!

Dörrklockan ringer: en turkisk kvinna. Hennes man har blivit mördad, fått en kniv i ryggen, men polisen verkar inte bry sej om en död turk. Så hon letade efter en privatdetektiv i telefonkatalogen och hittade ett turkiskt namn bland alla Müller.

Privatsnoken Kayankayas utredning blir en sociologisk undersökning av de turkiska invandrarnas traditioner, familjeband och livsvillkor. Sophämtare eller knarklangare – vilka andra möjligheter har en invandrad turk?

Kayankaya är en tölp. Han förolämpar alla, verbalt och/eller fysiskt. Räcker inte orden för att starta ett slagsmål så börjar han själv att slåss med kaféägare, skurkar, poliser… Redan innan han behandlas som en gästarbetare, en Mustafa, en ”som-inte-hör-hemma-här”, så reagerar han på den kommande – oförrätten.

Den tysk-turkiske privatdetektiven Kemal Kayankaya är symbolen för den samlade vreden hos Frankfurts, ja, hela Tysklands, alla turkiska invandrare. För att, på ett ungefär, citera en recensent: Jakob Arjouni skriver ”kolsvart noir”. Hans två följande kolsvarta deckarromaner om samme tysk-turkiske privatsnok heter More Beer och One Man. One Murder (också No Exit).

Donna Leon är född i USA men, för att citera försättsbladet, ”professor i engelsk litteratur på ett universitet nära Venedig”. Dessutom skriver hon deckare – polisromaner – med Italien (i allmänhet) och Venedig (i synnerhet) som kriminell miljö. I pocket kan man nu hitta fem av Donna Leons böcker – Death Al La Fenice, Death In A Stronge Country, A Venetian Reckoning, The Anonymous Venetian och Aqua Alta (alla PAN) om commissario Guido Brunetti vid Venedigpolisen.

Leon låter Brunetti åka vaporetto på kanalerna, dricka caffe coretto (kaffe med grappa) på baren och besöka stadens operahus, La Fenice. Hon får Venedig att leva som den bästa turistguide. Lägg näsan mot boksidorna… Vid ebb luktar det från lagunen! Känn med fingret på en sida… Visst känns sidan fuktig? På vårarna stiger vattnet, aqua alta, och svämmar över Venedig! Det genomgående temat för Donna Leons samtliga romaner oavsett vilka brott som skildras – kan sammanfattas med ett ord: korruption. Ännu ett fall är löst, ännu en brottsling infångad. Till vilken nytta? suckar kommissarie Brunetti på slutsidorna i bok efter bok. Den italienska brottsligheten verkar vara en obrytbar kedja med maffia, affärsmän, jurister och politiker som länkar.

Leons polisromaner blir också familjeromaner. Hon följer och skildrar den italienska familjen Brunetti: mamman/hustrun Paola, som liksom författarinnan är universitetslärare i engelsk litteraturhistoria, sonen Raffi, dottern Chiara, bägge i skolåldern, och pappa Guido Brunetti. Samvaron vid måltiderna, familjens gräl och kärlek.

Men det är pappa Brunetti som står i centrum, så främst skriver hon nog mansromaner – romaner om en italiensk man. I den senaste pocketboken, Aqua Alta, har Donna Leon åstadkommit sill hittills allra mest finkänsliga och nära portratt av Guido Brunetti – som polis, man och ansvarskännande, orolig far. Scenen där pappa Guido brutalt, kan man tycka, men kärleksfullt hjälper dottern Chiara att ”punktera” blodsutgjutelsen i en klämd, svullen tå är en de av bästa och mest ömma mansporträtt jag någonsin har läst.

Porfiry Petrovich Rostnikov har många smek- eller snarare öknamn – som ”Kylskåpet”, ”Kiosken” och ”Badkaret”.

1941 var han en ung rysk pojksoldat som steg ut framför en tysk stridsvagn. Han lyckades stoppa den med en handgranat, stulen från en död tysk soldat, men innan dess körde pansarvagnen över hans vänstra ben. Redan som 15-åring var Rostnikov både krigsveteran och nära på krympling.

Men trots det obrukbara benet och den ständiga värken (han kompenserade sej genom att bygga upp resten av kroppen) lyckades Rostnikov bli polis och huvudperson i en rad polisdeckare av den utvandrade ryssen Stuart M. Kaminsky. Numera har Rosmikov avancerat till chefsinspektör med ansvar för undersökningsavdelningen på Petrovka 38 – den centrala polisstationen – i Moskva.

En stad som inte är singular utan plural: staden byter skepnad, förändras och ”utvecklas”, om det är ordet.

Stuart M. Kaminsky skriver utvecklingsromaner om ett land och en stad. A Fine Red Rain utspelar sej i det kommunistiska Sovjetunionen . I The Man Who Walked Like A Bear har det blivit perestrojka. Och i den senaste romanen, Blood & Rubles (alla Ballantine), är kriminalinspektör Rostnikov verksam i det nya, demokratiska Ryssland.

Kommunismen föll och ersattes av demokrat i, men nu som då kan kriminaliteten sammanfattas med två ord: korruption och maffia. Moskvas cirka 100000 poliser har så dålig lön att de tvingas ta mutor för att kunna försörja sin familj – från plommon på torget till rubler från maffian.

I Blood & Rubles utreder chefsinspektör Rostnikov och hans medarbetare – överinspektör Sacha Tkach, inspektörerna Emil Karpo och Elena Tirnofeyeva m.fl. – ett antal brott som är typiska för dagens Moskva: taxeringspolisen gör razzia mot ett hus fullt med konst och värdeföremål från tsartiden – nästa dag är huset tomt, en nyrik affärsman kidnappas, en uteliggare blir ihjälslagen av ett gäng barn (elva, nio och sju år) och fem människor på ett kafé skjuts ihjäl med maskingevär vid, som det verkar, en maffiauppgörelse.

Kriminalinspektör Rosnikov är den typiske polishjälten i en deckare: strävsam och ärlig, lätt cynisk och uppgiven inför arbetet som polis. Han jämför sej gärna med Steve Carella vid 87:e polisdistriktet i Isola.  Han gillar nämligen Ed McBains polisromaner. Man kan också säga att Porfiry Petrovich Rostnikov är en Kurt Wallander i Moskva.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22