En thriller på båda sidor om Berlinmurens fall

Feb 8th, 2008 | By | Category: 2001-2, Artikel

AV BERTIL FALK

Leif Davidsens Paparazzins heder (en bättre titel på svenska hade kanske varit Paparazzins fotografi är en mångsidigt strukturerad thriller. Romanen utspelar sig i ett Europa där Berlinmurens fall i sig självt tidsmässigt ligger likt en berlinmur i handlingen och skär rakt igenom thrillern. Händelseförloppet tilldrar sig i en tid då bygget av Öresundsbron går mot sin fullbordan. Men rötterna till händelseutvecklingen återfinns längre tillbaka i tiden då muren ännu stod kvar och olika vänsterfraktioner vänslades med både statsbärande terrorstrukturer som KGB och röda arméfraktionerna samt med alltjämt existerande terroriststrukturer som befrielseorganisationerna ETA och IRA. Katalysatorn för den thriller som Davidsen berättar är paparazzon Peter Limes fotografi, ett fotografi som lockar fram en ondska, som dragit sig tillbaka och gått i ide, men som blir uppväckt med ett ryck när en kvinna från Danmarks SÄPO kommer dragandes med Limes bild.

Jag har under mitt liv, som tenderat att bli allt längre för var dag som går, känt en del par som i varje fall i mina ögon har förefallit mycket lyckliga tillsammans. Så har den ena parten dött och precis som i Hamlet har liket knappt kallnat förrän den överlevande parten skaffat sig en ny moatjé. Förklaringen till detta beteende, som kan te sig stötande, varierar förmodligen från fall till fall. Den som plötsligt finner sig ensam med flera barn har ett omedelbart behov av stöd. Den som blir ensamstående kanske tillhör den kategori som inte kan vara ensam utan måste ha en partner för att känna sig hel och trygg. Och så vidare.Oavsett vilken eller vilka orsakerna är, så hanterar Leif Davidsen i Paparazzons heder en sådan situation. Han visar upp en skuldmedveten änkling genom att på ett mycket påtagligt sätt blottlägga en konkret och dramatisk privathändelse och han beskriver den nya kvinnan som förstående och avvaktande. På så sätt ger Leif Davidsen oss en version av hur en sådan “redan-i-ny-säng”-situation kan uppstå och utvecklas.

Fenomenet med tilläggsintrig är klassiskt. Prototypen är Dorothy Sayers De nio målarna med växelringningen. Deckarförfattaren Frank Gruber ansåg på sin tid, med hänvisning till just Sayers roman, att alla deckare måste ha en sådan dimension utöver själva intrigen. För den som läser De nio målarna i vetskap om att det är en deckare, kan växelringningen till att börja med förefalla att vara en påklistrad historia. Det visar sig att den i själva verket är en förutsättning för dramat, en både integrerad och integrerande del av själva intrigen. (För den som läser De nio målarna utan att veta att det är en deck­are kan det ta oerhört lång tid innan romanens “dubbla budskap” går upp som en talgdank.)

Kärleksaffären i Paparazzons död fyller till skillnad från Sayers klockor ingen funktion för intrigen som sådan. Den är snarare till för att förmänskliga huvudpersonen Peter Lime, kanske med en snegling på läsarens behov av romantik och sexproblem. Och detta är nog ganska typiskt för de thrillers och deckare som skrivs i dag. Sidointrigerna tenderar allt mera att ha allt mindre att göra med själva huvudintrigen. Den gemensamma nämnaren för sidoskeendets händelseförlopp är dramatis personae i stället för intrigen. Det är inget fel, men det är en viss skillnad.Hos en av Davidsens favoritförfattare, Graham Greene, vävs intriger och kärleksaffärer, som i Slutet på historien, samman på ett Sayers-artat sätt, vilket hänger samman med Greenes katolska Jakobskamp mellan religionens krav och köttets lusta, mellan tro och otro. Jodå, katolikernas Gud finns med på ett litet hörn också hos Davidsen, men avskild från handlingen. Det är nog Luthers fel eller förtjänst.

Klockan klämtar för intrig

Hos Greene kan man inte tänka sig intrigen utan kärleksaffären och brottningen med Gud. Sayers klockringning och Greenes kärleksaffär är båda till förblandning och förväxling odelbart sammantvinnade med intrigen. Ler och långhalm, om man så får säga.

Hos Davidsen är kärlekshistorien så pass löst konnekterad med dramat att den tämligen enkelt kan lyftas ut ur handlingen och stå på egna fötter som en novell. Detta självfallet inte sagt som kritik utan som ett konstaterande. Författare har tack och lov rätt att variera konfekten hur mycket de vill och det ena kan vara lika så gott som det andra.

Den läsare som bara är ute efter en thriller kan nog uppleva text, som behandlar i huvudintrigen invävda delintriger, som onödiga transportsträckor, meningslöst påhäng. Den som däremot förväntar sig något mer än bara en ren thriller kan hos Davidsen avläsa hur en man (som förlorat hustru och barn i ett ruskigt attentat) mitt i hatet och sorgen hittar en ny början på ett liv som förefaller att ha nått sin fullbordan i det meningslösa.

Men det är puzzlet – det allestädes närvarande varför? – och hämndkänslan, som driver handlingen i Paparazzons heder till slutuppgörelsen fyra mil utanför Moskva. Vem ligger bakom mordet på Peter Limes hustru och dotter? Det finns inte så många att välja på, men jag misstänkte redan på ett relativt tidigt stadium två personer som kunde vara brottslingen, antingen var och en för sig eller tillsammans. En av dem var den rätte och där turnerar Davidsen historien på ett för mig – jag kan bara tala för mig själv – tillfredsställande satt. Å andra sidan – detta är en thriller och bör därför rimligtvis inte bedömas med problemdeckaren som måttstock.

Paparazzons heder har ett parti, som i mina ögon höjer sig över den omgivande framställningen, nämligen beskrivningen av vad som händer när huvudpersonen kommer till platsen i Berlin där Stasis angiverihandlingar förvaras. Peter Lime ska läsa sin egen kortfattade dossier. Utan att använda sig av Kafkas metodik lyckas Davidsen frammana en groteskt kuslig kafkaartad stämning som känns in i ryggmärgen.

Ernest har sin gång

Annars är det främst Spanien som Davidsen beskriver på ett lockande sätt. Kring det vällustigt anrättade mötet på tjurfäktningsarenan står lukten av förväntan, blod och sand. Journalisten Davidsen visar upp sin förmåga i konsten att tillverka ett läsvärt reportage. Davidsen apostroferar också ofta och på olika sätt Hemingway, som vid sidan om bland annat Greene och Rifbjerg är en av hans favoritförfattare. I texten till och med namns Och solen har sin gång, en kultförklarad Hemingwayroman, som troligen ger mest om man läser den i tågluffar- och partnersökaråldern. Jag läste själv denna i och för sig utomordentliga roman vid mogen ålder, då saker och ting kan kännas om inte direkt passé, så i varje fall mindre aktuella).

Paparazzons heder innehåller utöver tjurfäktningarna tre rejält våldsamma urladdningar, alla med dödliga konsekvenser. De ligger strategiskt utplacerade i terrängen, men utgör inget självändamål. Det handlar inte om våld för våldets och effektens skull. Dessa våldsutbrott upptar inte orimligt mycket plats i form av textmassa. Det är våld för intrigens skull. Strategiskt utplacerade, ja. För det rör sig om en väl disponerad roman. Hur är det Davidsen själv säger med den gamla skolkrians mall för ögonen: inledning, mittfält, avslutning. Jo. Och mittfältet då uppdelat i avhandlingar.

Peter Lime är i flera avseenden en riktig hycklare. En gammal vänstersympatisör som blir en paparazzo, som skapar sig en förmögenhet på att lägga näsan i kandisars privata blöthet. Själv bär Lime sig åt som många av sina offer när han blir utsatt för samma hantering som han utsatt andra för. Sånt händer i levande livet. Jag kunde själv vid ett tillfälle notera när en skandalkollega vädjade till en tidningsledning om att en tragisk händelse som berörde hans egen familj inte skulle omskrivas. Han fick som han ville, men en annan tidning gjorde stor sak av händelsen han ville undertrycka.

Att den som inte varit kommunist som snorvalp inte har varit ung är ett hundratals gånger upprepat påstående som kanske stämmer på rader av TV-kändisar och åsiktsbytare. Märkligast är de vindriktningskänsliga sätta-upp-det-blöta-fingret-i-luften-skribenter, som i skilda sammanhang tar avstånd från sina tidigare uttalanden om hur bra det är vänsterut samtidigt som de vill att vi ska tro dem när de numera med samma trosvisshet berättar hur bra det är högerut. Varför ska vi sätta tilltro till dem nu när de hade fel redan då? För att inte tala om de en gång hängivna vänstermänniskor som blivit miljonärer på att utnyttja den halvvärld som breder ut sig i TV, veckopress och andra media.

“Hjälten” i Pararazzons heder tillhör förvisso denna grupp av snorvalpar som var ute och slirade på vänsterkanten (i Limes fall snarare anarkism än kommunism) i sin gröna ungdom, men som med tiden drogs över på “tjäna-pengar”-sidan. Lime gör det nu inte bara för pengarnas skull. Hos honom handlar det också om jaktinstinkten.

Men som sagt var. Paparazzons heder är en mångsidig historia. Så skildras till exempel interfolierat i handlingen huvudpersonens återfall i alkoholism (efter många års uppehåll). Där finns vidare i berättelsen en skojare som visar sig ha viss likhet med egyptiern med den fiktiva doktorshatten och damen som skulle leda Radiohjälpen men hoppade av sedan det avslöjats att hon varit inblandad i åtta konkurser på tio år.

Marknadens lustgård.

Teoretiskt kan Refaats öde ha inspirerat Davidsen. I praktiken har han nog sneglat på mer närliggande danska fall, men radiohjälpskonkaren kan inte ha påverkat honom. Snarare är Davidsen har profetisk. Hans thriller kom ut långt innan damen med konkurserna var påtänkt för radiohjälpsjobbet.

Till DAST säger Leif Davidsen (i artikeln som föregår denna) att deckar- och thrillerförfattare är vår tids krönikörer. Otvivelaktigt vill många författare i de olika spänningsgenrerna spegla tidens händelser, gissla samtidsproblem och så vidare, vilket kan leda till bästsäljare i det korta perspektivet, men som riskerar att falla i glömska på längre sikt när problemen inte längre känns aktuella.

Davidsen iscensätter sin roman på ett sätt som är väl förankrat i det som hänt i tiden på båda sidor om murens fall. Han sysslar inte med dagsaktuella frågor på ett tidsbundet och snävt sett. Det dagsaktuella hos honom inskränker sig till spörsmålet om vänsterns lönsamma baksmälla vid uppvaknandet när demonstranterna förvandlas till hängivna vingårdsarbetare i det kapitalistiska marknadssamhällets lustgård.

Paparazzons heder visar att efterdyningarna i öst-västkonflikten fortfarande tillhandahåller och säkerligen långt framöver kommer att bidra med stoff till thrillerförfattare. Det visar även verkligheten. Trots väldiga ansträngningar vet vi som bekant fortfarande inte med säkerhet vad som hände Wallenberg i Sovjet. Leif Davidsens thriller är djupt förankrad i det sena 1900-talets historia.

Att påpeka att en bok är välskriven är egentligen inte behövligt i en tid då ytterst få illa skrivna böcker publiceras. Den här boken förefaller dock – och det säger jag utan att ha jämfört med det danska originalet – också utomordentligt väl översatt. Språket har flyt från början till slut. Översättaren heter Mona Eriksson och boken är utgiven på Prisma.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22