En story om jazz och mord fast mer i dur än i moll

Feb 15th, 2008 | By | Category: 2002-1, Artikel

Av IWAN MORELIUS

I DAST nr 3, 2000 berättade historiedocenten Lennart Lundmark om den amerikanske trumslagaren och författaren Bill Moody som gjort jazz och jazzmusiker till sitt huvudämne. Detta plus läsning av böckerna och andra uppgifter om honom gjorde mig så intresserad att jag kontaktade Moody för en intervju.

Det är en spännande författare. Redan efter att ha läst första boken var jag fast och ville veta hur det kom sig att en jazztrumslagare började skriva deckare. Jazzmusiker brukar vara helt engagerade i sitt yrke och ofta blir det verkligt sena nätter efter spelningarna.

– Jag har alltid varit en bokslukare. I highschool var jag intresserad av att skriva och medverkade i en skoltidning. Sedan var jag freelancer för flera musiktidningar/magasin, men började redan 1967-68 fundera på att skriva fiction. Jag var i Tjeckoslovakien, under sovjetockupationen och spelade med Gustav Brom Czech Big Band. Lite senare fick jag idén till en spionthriller baserad på mina upplevelser. Den skulle handla om en jazzmusiker som blev inblandad i revolutionen. Boken blev klar, men tyvärr inte publicerad.

Jag ville skriva om jazz så att säga “from the inside” och beslutade mig slutligen för att ge den en deckarinramning. Resultatet blev Solo Hand, den första i serien om jazzpianisten Evan Horne. Lyckligtvis är min förläggare Michael Seidman på förlaget Walker & Co, en stor jazzfan. Det gjorde att jag hade en fördel redan från början.

Men Moody är inte bara musiker och författare. Han är också lärare i creative writing vid Sonoma State University, norr om San Francisco.

– Jag spelar fortfarande runt om Los Angeles, men numera turnerar jag inte. Det gör alt tid inte ar något problem för mig längre. Jag kombinerar mina tre aktiviteter som lärare, författare och musiker, men erkänner villigt att just nu har skrivandet tagit överhanden.

De flesta författare brukar ha ett litterärt bagage, så också Bill Moody.

– Jag läste lite deckare och några spionthrillers innan jag skrev Solo Hand. Men efter den läste jag flera eftersom jag vi lie förkovra mig i genren och ville veta mera om den. Dagens många kategorier lämnar verkligen mycket rum för en amatördeckare som Evan Horne.

Det finns ganska få musiker som skriver om jazz i deckarmiljö och ännu färre vanliga författare använder detta motiv. Jazz och turnerande borde ju vara en lämplig bakgrund för deckare.- Sedan jag fick min första deckare publicerad 1993, har jag upptakt flera jazzmusiker som skriver eller som önskar skriva deckare med den miljön som bakgrund. Det har faktiskt inte skrivits värst många deckare med jazzbakgrund och de som skrivits är verkligen inte trovärdiga. Författarna har inte själva varit musiker och är inte kunniga på området.

Kan skriva – om jazz i alla fall

Själv var jag inte helt säker på att jag kunde skriva en deckare. Däremot visste jag att jag kunde skriva rätt och riktigt om musik – i mitt fall jazz. I jazzens värld finns det enormt mycket material för just deckare. När jag gjorde research för The Jazz Exiles fick jag veta att en annan trummis. Dave Tough, skrev limerickar tillsammans med författaren F. Scott Fitzgerald när han var i Paris. Så jag är verkligen i mycket gott sällskap.

I Sverige finns deckarförfattarpseudonym vid namn Arne Dahl som kanske blivit inspirerad av Bill Moddy. Han har skrivit en alldeles excellent deckare med jazzbakgrund. Den handlar om en mystisk inspelning av jazzpianisten Thelonius Monk som heter Misterioso. Jag ställer frågan om Bill inspirerats av någon speciell författare.

– Jag känner inte till Arne Dahl. Om någon influerat mig skulle det vara Elmore Leonard. Han har en mycket speciell känsla i sina böcker och associerar alltid till jazz.
­
Han har bekräftat för mig att han alltid varit en stor jazzfan. Andra författare i genren som jag läser är Michael Connolly, Charles Willesford, Robert Parker, särskilt hans tidigaste deckare, samt Tony Hillerman. Jag har blivit vän med Tony Hillerman och beundrar hans sätt att väva in Navajokulturen i sina böcker. Jag försökte gå i Hillermans fotspår och nyligen var det en recensent som skrev: “Moody gör för jazzen vad Tony Hillerman gör för Navajos”

Moody har ofta helt underbara plots, ofta baserade på verkliga händelser. Detta gäller inte minst hans bok om tenoristen Wardell Gray.

Verklighetsbakgrund

– Historien om Wardell Gray har jag intresserat mig sarskilt för. Jag hade bott i Las Vegas och ofta hört historier om hur han slutade sitt liv. Jag tyckte att den sto­ryn var särskilt lämpad för min detektiv Evan Horne. “Gray kom till Las Vegas 1955 med Benny Carters Band i avsikt att öppna det första spelcasinohotellet för alla, oavsett rastillhörighet. Casinot hette Moulin Rouge och redan andra natten försvann Wardell Gray. Han återfanns senare död i öknen, död av en överdos. Men omständigheterna kring hans död blev aldrig helt klarlagda. Det fanns otroligt många obesvarade frågor, så den historien var mycket lämpligt för en kombination av verkliga händelser och fantasi.

Jag berättade för Moody om hur den svenske jazzmusikern, klarinettisten Åke Hasselgard råkade ut för någonting liknande under sin tid i USA. Åke kallades Stan Hasselgård i Amerika.

– Nej, jag känner inte till så mycket om Stan Hasselgård, men det du berättar låter onekligen intressant.

Fem böcker om Evan Horne

Bill Moody har hittills skrivit fem böcker om Evan Horne. Men i Sverige är det inte så många som känner till honom

– Jag försöker presentera Evan Horne på flera olika plan. En deckare som uppträder i en serie böcker måste vara mer än endimensionell, så jag försökte ge honom flera karaktärer förutom viss talang. Redan i den första boken dras han med en skada i höger hand.

Han är medveten om att han kanske aldrig mer kommer att kunna spela sitt älskade piano på samma toppnivå som tidigare. Han är också en man som fascineras av gåtor. Han får till slut en ren mani på att finna de rätta svaren på dem. Detta är ju en viktig ingrediens i en deckare. Skadan ger honom mer tid över för att lösa de problem han ofta ställs inför.

Evan har jag döpt efter pianisten Bill Evans son, som är en av mina favoriter. Evan är en bit av mig samt av kolleger jag mött under mitt liv som jazzmusiker. Jag beslutade mig för att han skulle vara pianist eftersom jag själv spelar piano till husbehov, men det kanske viktigaste var att jag inte önskade att Evan skulle vara tvungen att släpa omkring på ett trumset i böckerna. Ett piano däremot finns att tillgå praktiskt taget överallt.

Springer på bio

Att spela jazz, skriva och att vara lärare tar naturligtvis mycket tid men jag hinner ändå med att spela tennis. Och jag är en verkligt stor filmälskare, en movie-buff som springer på bio så ofta det går.

Som författare har Bill Maddy hyfsad framförhållning och tycker att det går ganska lätt att skriva.

– Jag ligger nog en bra bit före, om man så säger. Jag visste att jag en dag skulle komma att skriva en bok om Chet Baker redan 1997 när jag skrev min bok om Clifford Brown Det tar mig ungefär ett år att få en bok klar för publicering. Att tänka ut själva storyn, sätta den på pränt samt göra eventuella omskrivningar är inte något lätt arbete, men jag tycker om själva processen. När jag är inne i en bok skriver jag flera timmar varje dag.

När det gäller jazz så har man själva skelettet till en låt och sedan bygger man på med improvisationer. I en deckare är skelettet själva mordmysteriet, de misstänkta samt lösningen. Sedan är man helt fri att improvisera själva storyn. Jag har inte allt klart i detalj när jag börjar skriva utan gör som min favorit Tony Hillerman har sagt: “Jag upptäcker historien medan jag skriver den.”

Svårt välja böcker

En fråga som ofta ställs till författare är följande, om du bara fick ta med tre böcker och tre jazzskivor till en öde ö, vilka skulle det bli?

– Det är en mycket svår fråga men jag tror jag skulle välja Miles Davis Kind of blue, Bill Evans Explorations och Chet Bakers The Last Great Concert. Vilka böcker jag skulle välja är kanske ännu svarare. Sannolikt skulle det bli romaner av Elmore Leonard, Ernest Hemingway och James Baldwin, om jag ska rekommendera en av mina deckare för en svensk publik skulle det nog Death of a Tenor Man. Det är en verklighetsnära och intrigfull deckare i jazzens värld.

Till sist är det kanske bäst att berätta att deckarförfattaren och jazzmusikern Bill Moody inte är släkt med berömda tenoristen James Moody. Men Moody var i Stockholm under tre månader år 1969. Då spelade han med Jon Hendricks. Så han har en del minnen av Sverige

– Jag har många vackra minnen från mina månader i Stockholm. Den svenska publiken, som är mycket jazzminded, tog emot oss med öppna armar och behandlade oss mycket väl under vår turné.

Litteratur/Diskografi:

Solo Hand, Walker & Co, 1994

Death of a Tenor Man, Walker & Co, 1995

The Sound of the Trumpet, Walker & Co, 1997

Bird Lives, Walker & Co, 1999

Looking For Chet Baker, Walker & Co, 2001



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22