En stor liten bokhjälte: Bill Brown detektiven

Sep 12th, 2009 | By | Category: 1996-2, Artikel

Av JEAN BOLINDER

Min barndoms stora bokhjälte var Bill Brown – det svenska namnet för engelske William Brown i en lång rad böcker av Richmal Crompton (pseudonym för den engelska prästdottern R.C. Lamburn, 1890-1969, som brukade tillbringa semestrar i Sverige). I en gammal Expressenartikel jag sparat förtecknas 37 William böcker – många av dem har kommit i en rad svenska upplagor. I samma artikel säger Astrid Sivander på Almqvist & Wiksell/Gebers att man där tänkte ge ut samtliga Bill. Så blev det inte. Satsningen på en usel översättare, pseudonymen Nara Lind, tycks snarare ha blivit dödsstöten för Bill i Sverige.

Bill Brown bor i en villastad och basar för De Laglösa: Ginger, Henry och Douglas. Han har blandrasjycken Jumble, en söt syster Ethel och en ständigt förälskad broder Robert. Ärkefienden är den fete Hubert Lane och flickor att intressera sig för är söta granntösen Joan och envisa Violet – den senare dotter till såsfabrikören Bott och hans överviktiga fru. Bill är rebellen som hela tiden ställer till det för de vuxna – men han finner också överraskande vänner där man minst kan ana det. Äkta människor gillar Bill, oäkta hatar honom.

1935 – det år jag föddes – kom William the Detective och den uppges sedan ha utgivits flera gånger på svenska: Bill detektiven (W&W 1940 och Lindqvist 1950) samt Bill som detektiv (Gebers 1981). Jag minns att jag som pojke fick Bill detektiven när jag i mitten på 40-talet låg på sjukhus och kände mig orolig och vilsen. Bill blev en bra kompis och stärkte mitt mod, vilket kunde behövas så som barn då blev psykiskt misshandlade av hurtiga sköterskor och läkare som spände fast en på operationsbordet och sövde med vidrigt stinkande eter.

Min trygghetsfaktur

När jag som vuxen kollade mina Bill detektiven och Bill som detektiv (jag har 70 Crompton stående som en trygghetsfaktor vid sängen) fann jag till min förvåning att ingen av dem innehåller någon berättelse om Bill som detektiv! I den äldre boken är det åtta berättelser och i AWE/Gebers har man uteslutit två av dessa – det är ett märkligt förfarande av ett förlag att förvanska en bok så (inget anges om att boken är förkortad).

Så letade jag igenom mina andra Billböcker och fann vissa berättelser med deckaranknytning även om ingen hette Bill detektiven. I den sällsynta Bill klarar affärerna (Sweet William), tryck i Helsingfors krigsåret 1942 (W&W) finns ”Bill och Scotland Yard” och ”Bill och polishjälmen”. I den förra berättelsen blir Bill lurad av ett på inbrottstjuvar som säger sig vara från Scotland Yard och är i slutet mycket svår att övertyga ”om att ’deckarna’ voro ökända brottslingar. Det var ofattbart.” I historien om polishjälmen får Bill revansch då han ”lånar” en sådan och fångar en tjuv.

Bokförlaget Lindblads gav på 60-talet ut e serie Bill-böcker och på en av dem, Bill ger igen förekommer på omslaget en bild av Sherlock Holmes. Det som åsyftas är berättelsen ”Den store detektiven”, där Bill ser en teaterföreställning med en detektiv som hjälte och givetvis själv agerar sådan med tveksamt resultat. Han följer efter en stackars man som får nervösa besvär av att se Bill överallt, men som blir tacksam över att finna att Bill är verklig och inte något hjärnspöke. Denna historia är dock långt äldre än boken William the Detective och hämtad ur den tredje boken, William Again från 1923, och översatt till svenska 1925 (Bill alltjämt i farten).

Var finns då berättelsen om Bill som detektiv – den som givit upphov till flera boktitlar? Jag letade och letade och fick till sist svaret när jag i ett litet antikvariat hittade ett häfte med tre berättelser – en utgåva jag inte återfunnit i någon förteckning över Billböcker. Häftet ingår ”Lindqvists Pojkböcker” och heter Bill som detektiv. Det kom redan 1935 – samma år – som det engelska originalet. En sällsynthet och begärlig för alla Billsamlare!

Ett fynd

De tre historierna i häftet är ”Räddningsexpeditionen”, ”Klockan och kedjan” samt ”Bill som detektiv”! Trots mitt idoga Billkonsumerande under ett halvsekel har jag aldrig stött på någon av dessa berättelser i svensk dräkt tidigare. Det var sannerligen ett fynd.

Tyvärr hör historien om ”Bill som detektiv” inte till de märkvärdigare. Bill hade varit förkyld, läst ”kriminalböcker” – särskilt en som berättade om ”folk, som smugglade förbjudna droger – opium, kokain o. dyl. – , och skenbart vara dessa människor ytterst aktningsvärda medborgare…”.

När Bill blev frisk började han skugga olika personer och blev särskilt vaksam inför en av brodern Roberts vänner – Rupert Bergson – ”bara namnet lät ju misstänkt”.

Bill ser denne Rupert gå till stationen och där få sig ett papper tillslängt. Som han anser sig ha bevis för Ruperts skuld tillkallar han en polis som griper den olycklige ynglingen. Som man kan gissa i förväg var papperet oskyldigt – det handlade om övningsfrågor inför en tentamen. Och Bill finner det, som så ofta i slutet av de olika berättelserna, för gott att försvinna. ”Han var redan som en liten svart punkt borta vid horisonten …”.

Tjuvpojke

Första boken om Bill kom 1922. Just William hette den och kom året därpå ut på svenska under titeln En riktig tjuvpojke. Mitt exemplar är utgivet av Kulturförlaget och har ett fånigt omslag av Maj Lindman och inte mindre fåniga illustrationer av Hildur Söderberg. Annars var det Thomas Henry som ritade Bill på ett oöverträffat sätt. I min senast utkomna Bill bok den engelska William and the Pop Singer (1965) heter illustratören Henry Ford och försöker med klen framgång imitera Thomas Henry, som av någon anledning då upphört att illustrera.

Redan En riktig tjuvpojke är översatt av mästaren Arne Lönnbeck och ingen kan jämföras med honom, trots en rad efterföljare. För min del kan jag lugnt erkänna att Lönnbeck hör till dem som mest satt spår i min stil – med anglicismer och allt. Det var Lönnbeck som gjorde det berömda översättningsfelet ”Ja, läspade Violet” och det var i hans böcker Bill bodde i en ”villastad”. Jag har läst någonstans att när Arne Lönnbeck dog så stod det inget om Billöversättningarna i hans dödsruna, men att ett av hans barnbarn döptes till Bill.

Motarbetade

Länge var Billböckerna motarbetade av bibliotekarier och annat auktoritärt folk. Den inflytelserika barnboksrecensenten Gurli Linder hörde till de negativa. Eva von Zweigbergk skriver i Barnboken i Sverige att Bills bravader gestaltar ”framförallt det blyga barnets önskedrömmar”. Bill har haft många prominenta beundrare, som till exempel Lars Widding, Åke Runnquist och Per Wästberg. Den senare skrev som gymnasist en essä om Bill – den ingår nu i samlingsvolymen Enskilt arbete (1952). Om detta kan man läsa i en intressant artikel signerad Bengt Rur i Lyrikvännen nr 4 1982. Han påpekar också att förlaget farit ganska Fritt fram med Billböckerna, med förkortningar, omstuvningar och uppdelningar.

I DN 7.7.90 anmälde Per Wästberg ett par böcker om Bill och hans landskap. Forskaren Kenneth Waller har ritat en karta över Bills påhittade by och de två villor han bor i. Och Mary Cadogan har gjort en uppslagsbok om Bill. Där kan man få reda på att fru Bott endast två gånger nämns vid förnamn, ena gången heter hon Mary och den andra Margaret!

Hur gick det?

Hur gick det för Bill? Han var elva år i debutboken och borde enligt Wästberg vara född 1907 men han förblir elva medan tiden rullar från ett glatt 20-tal, över ett 30-tal då han leker diktator, genom Andra världskriget då han upplever ransoneringar och bombanfall till en efterkrigstid med drottning Elisabeths trontillträde, popsångare och demonstrationer.

I Kvällsposten, sommaren 1985, intresserade sig Stephan Linnér för den vuxne Bill. Han bor kvar i barndomshemmet men har det obekvämt i brist på tjänstefolk. Han jobbar på den firma fadern en gång ägnade sin kraft – den har införlivats i Hubert Lanes industriimperium. Föräldrarna har flyttat till pensionärslägenhet och Bill har gift sig med Violet Bott medan grannens förtjusande lilla Joan påstås ha gjort skandal med ett massageinstitut och sedan flyttat till Australien. Henry blev präst och Ginger försökte vid Bills bröllop förföra hans syster Ethel. Douglas hamnade i fängelse och Bills bror Robert söp ner sig på värdshuset Blå Lejonet.

Så kan det gå!



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22