En Stockholmsk Sherlock Holmes

Mar 14th, 2010 | By | Category: 2004-3, Artikel

Om Karl Benzons bok Detektivbragder

Av Lars Strand

Alldeles vid förra sekelskiftet utkom på Const. Olofssons Förlag, Stockholm, boken Privatdetektiven Sherlock Holmes Bragder i svensk översättning av signaturen Bob. Det var emellertid inte första gången den svenska läsekretsen kunde göra detektivhjältens bekantskap på sitt eget språk; redan 1891 kom två översättningar av The Sign of Four under olika svenska titlar, De fyras tecken respektive Agra-skatten. Även de kortare berättelserna, ursprungligen publicerade i The Strand Magazine, hade hunnit bli försvenskade så tidigt som 1893. Men Bobs version var den första illustrerade Sherlock Holmesboken på vårt språk. Här fick läsarna för första gången se Sidney Pagets klassiska bilder av detektiven, om än okänsligt retuscherade och utan S. P, upphovsmannens signatur.

Blev inspirerad

Bakom pseudonymen Bob dolde sig en herre med det borgerliga namnet Karl Benzon, vilket återfinnes som författarnamn på boken Detektivbragder eller Stockholmsmysterier utgiven 1903. Arbetet med försvenskningen av berättelserna om Sherlock Holmes förefaller ha inspirerat honom till att själv försöka sig på att skapa ännu inhemsk motsvarighet till Holmes; han var nämligen inte först ut här heller, ty tio år tidigare hade Fredrik Lindholm introducerat problemlösaren Fridolf Hammar i sin roman Stockholms-detektiven. År 1893 räknas därmed som den svenska deckarens födelseår.

Karl Benzons vällovliga ambition motsvaras tyvärr inte av tillräcklig språklig färdighet och förmåga att spinna ihop trovärdiga intriger. För en modern läsare bjuder emellertid hans berättelser på en ofrivillig komik, som svårligen överträffas av medvetet tillkomna parodier, en komik manifesterad i ett högtravande och svulstigt språk, där uttrycken slinter allt som oftast, en uppstyltad dialog och en helt absurd handling.

Bland uppgifterna i Svenskt Författarlexikon om Benzon, Karl Teodor Wilhelm, född i Stoby, Kristianstads län 1862 och död i Stockholm 1914, återfinns en förteckning på hans utgivna verk alltifrån Kring Lundagård. Grotesker ur studentlivet. Sthlm 1888 via Mamsellerna Blanck. Historisk roman från Gustaf III:s tid. Sthlm 1890 till Hur man tillverkar bardrinkar. Sthlm 1910. Hans produktion spände uppenbarligen över ett vidsträckt fält. Av någon anledning saknas emellertid den nämnda detektivboken på listan. Däremot finns där hans andra försök i samma genre, Den oväntade passageraren. Roman från ett Stationssamhälle. Sthlm 1908. Denna roman, som utspelar sig i Hässleholm och har som hjälte länsmansskrivaren Ivar Fogelström, en sorts skånsk Sherlock Holmes, beskrivs av en som läst den, nämligen Jörgen Elgström i Svensk Mordbok (1957), som obeskrivligt rörig.

Sårade tukt och sedlighet

En pikant detalj i Karl Benzons liv och verksamhet är att han dömdes till två månaders fängelse för tryckfrihetsbrott, ett straff, som han avtjänade på Långholmen. Brottet bestod i att han sårat tukt och sedlighet genom att ha publicerat en anstötlig teaterpjäs Den eldiga grefvinnan. Fars med sång i en akt. 1893. Om detta och om den dagbok, som han skrev i fängelset, kan man läsa i Klas Lithners artikel Hässleholmare på ”Holmen” i Västra Göinge Hembygdsförenings skriftserie 41 (1993).

Detektivbragder eller Stockholmsmysterier består av tre ganska långa noveller plus en kort prolog, där huvudpersonen Leo Falk presenteras. Novellerna heter i tur och ordning Den japanska dollarn, Revolverskottet i Herkulesbacken och Hvem var tjufven? Den fiktive berättaren är en anonym ‘Watson’, som har en befattning vid ett ämbetsverk i Staden mellan broarna och tituleras ’notarie’ av sin värdinna i ungkarlsdubbletten på Kommendörsgatan 6 på Östermalm. I likhet med Dr Watsons är hans yrkesverksamhet inte mer betungande än att han oftast kan följa med på sin väns detektiva eskapader. Det är så gott som allt man kan inhämta om berättarens personalia, bortsett från att han och Leo Falk hade varit vänner sedan pojkåren samt att han ”ännu icke haft den förmånen att träffa någon kvinnlig varelse, som jag med handen på hjärtat skulle ha kunnat kalla ‘mitt hjärtas dam”.

Snusande ”Lestrade/Gregson”

I berättelserna förekommer även en hemvävd motsvarighet till Sherlock Holmessagans kommissarier Lestrade och Gregson, nämligen stadsfiskal Johansson, till det yttre en goddagspilt med ”yfviga rödbruna mustascher”, vilken esomoftast tar sig en pris Ljunglöfs etta. Denne rättframme hedersman besitter dock, till skillnad från sina engelska kolleger, en överlägsen intelligens och skulle ”i en metropol sådan som London eller New York eller Paris ha tillkämpat sig världsrykte på sitt vanskliga område”. Trots denna eminenta professionalism håller sig emellertid inte stadsfiskalen för god att ta hjälp av amatördetektiven Leo Falk, när han gått bet.

Det förefaller svårt att överträffa en polisman med sådana vitsord, men Leo Falk är självfallet ännu vassare. Att denne är kalkerad på mästerdetektiven på Baker Street är inte att ta miste på, även om överensstämmelsen inte är total i varje detalj.

Om hans utseende sägs exempelvis följande: ”Det var ett ansikte, som uteslutande tycktes bestå af ögon och linjer” och ”rent kroppsligt sedt bestod han mera af senor än muskler”. Liksom Sherlock Holmes kan han dessutom visa oanade kroppskrafter.

h4>Häpnadsväckande ”begåfning”

När berättaren första gången som skolpojke lär känna Leo Falk, gör han samma bedömning som Watson om Holmes i En studie i rött: ”Medan hans begåfning i vissa ämnen var nästan häpnadsväckande, så tycktes den i andra vara lika med noll”, en uppfattning som även han efter hand tvingas revidera.

Till skillnad från Sherlock Holmes, som understundom vederkvickte sig med ett glas whisky, andra stimulantia att förtiga, så nyttjar Leo Falk inte starkt. Däremot delar han rökningens last med förebilden, men föredrar, vad det verkar, cigarretter och cigarrer. Han är musikalisk och överglänser därvidlag violinisten Holmes på sitt eget instrument med sin begåvning, som är ”enastående i sitt slag, det vill säga på pianot – banjon ej häller att förtiga”. (Föreställ er en banjospelande Holmes! )

Svensk-amerikansk bakgrund

Det antyds att hans förkärlek för banjospel härrör från hans svensk-amerikanska bakgrund. Sedan både hans far, läkaren med det strindbergska namnet Arvid Falk, och hans mor, en spanskättad plantageägardotter, avlidit i Saint-Louis, efterlämnande en avsevärd förmögenhet, skickades han som gosse hem till Sverige för att där fortsätta sin skolgång. Efter avslutade universitetsstudier skiljs hans och berättarens vägar åt i och med att Leo Falk återvänder till barndomsstaden Saint-Louis. De många år som sedan förflyter innan vännerna återses i Stockholm, ägnar den blivande detektiven åt att samla erfarenheter från resor kors och tvärs i världen. Därom vittnar bland annat inredningen i Leo Falks våning vid ”själfva Kungsträdgården”, som påminner om ett ”litet museum, som ej skulle ha förfelat att väcka en etnografisk samlares förtjusning”. Bland de märkliga föremålen där kan nämnas en plånbok tillverkad av skinnet av en i övrigt uppäten missionär, som han mottagit som gåva av en tacksam kannibalhövding på ”Fidsjiöarne”.

Betjäntpojken Kalle

Här rör sig också motsvarigheter till såväl betjäntpojken Billy och Mrs Hudson på Baker Street i skepnad av respektive ”en individ på aderton eller nitton vårar, ett mellanting mellan springpojke och betjänt”, lystrande till det äktsvenska Kalle, och hushållerskan gamla fru Jansson.

I likhet med Sherlock Holmes håller sig Leo Falk med ett litet kemiskt laboratorium, klokt nog och säkert till fru Janssons tillfredsställelse förlagt till källaren. ”Jag är mycket road af kemiska manipulationer”, upplyser vår mångkunnige detektiv. Som väntat är också han så skicklig i ”den ädla maskeringskonsten”, att inte ens hans vän krönikören känner igen honom. En egenhet som Leo Falk delar med sin förebild är en nervös irritation framkallad av en tillfällig stiltje på brottsfronten. ”Jag har inte på flera veckor haft något att göra, inte haft något inveckladt problem att lösa, och det börjar bli tråkigt i längden”, suckar han uppgivet.

Naturligtvis är denne stockholmsdetektiv ekonomiskt oberoende och kan helt och fullt ägna sig åt sin utstakade bana som amatör i ordets rätta bemärkelse.

Gång på gång betonar författaren genom verklighetsskildring, men för säkerhets skull förlägger han handlingen på ett för trovärdigheten tryggare tidsavstånd, nämligen femton år tillbaka, alltså i slutet av 1880-talet, om nu någon samtida läsare till äventyrs skulle ifrågasätta sanningshalten.

En sirlig vikomte

I syfte att understryka intrycket av sannfärdighet låter han då och då den tidens eleganta värld flyktigt passera revy. Som i ett skvallerreportage möter man ”Portugals temligen öfverflödige envoye extra-ordinarie, den sirlige vikomten Soto-Mayor”, där skymtar ”den ständigt ungdomlige, men då ännu yngre ’Frippe’, och där marscherar ’grefve Sven’ hurtigt bredvid ”hufvudstadens kommendant grefve Taube. Salig ’Rulle’ Wall, Dagens Nyheters lille grundläggare, promenerade inbegripen i en liflig konversation med den näpna fru Ellen Hartman, sedermera friherrinnan Cederström, och den prydlige premieraktören Nils Personne, som då ännu icke fått titeln intendent utbytte förtroenden med sin kamrat och väninna fru Helga Rundberg, numera finsk doktorsfru på Åland.”

Utförlig huvudstadstopografi

Den stockholmska topografin ägnas i samma mån en utförlig och verklighetsanknuten beskrivning: ”Sedan vi kommit nedför trapporna ställde vi våra steg tvärsöfver Kungsträdgården, stretade uppför Lantmätarebacken med dess vid denna tidpunkt särdeles knaggliga stenläggning, veko därefter in på den tysta och fashionabla Vestra Trädgårdsgatan, svängde in i Kocksgränd upp mot Regeringsgatan, hvarefter vi gjorde en sista vändning in på Herkulesbacken, den korta sträckan mellan Regeringsgatan och Norra Smedjegatan.”

Men hur förhåller det sig då med den grundläggande förutsättningen för berättelserna, Leo Falks själva raison d’etre, det vill säga hjältens detektiva förmåga och hans omtalade överlägsna intellekt? Hur yttrar sig ”hans nästan öfvermänskliga skarpsinne”? Ja, stötestenen för alla presentatörer av Sherlock Holmeskopior är som bekant att kunna övertyga läsaren om att det finns täckning för alla de hart när otroliga egenskaper, som de har utrustat sin spårhund med. Upp till bevis är alltså det som gäller. I det avseendet, får man tyvärr säga, misslyckas Karl Benzon kapitalt, ja, till den grad, att berättelsen slår över i det parodiska.

Undanhåller bevis

För det första spelar Leo Falk inte rent spel med vare sig läsaren, sin krönikör eller polisen, ty allt som oftast smusslar han undan ledtrådar för egen räkning och undanhåller bevis för polisen.

Sherlock Holmes är väl i det avseendet hederligare men utlåter sig gärna i kryptiska antydningar, som den berömda om hundens egendomliga beteende om natten, men dessa får längre fram sin logiska förklaring.

Leo Falks uttalanden däremot mynnar senare ut i rena absurditeter.

I den andra novellen, Revolverskottet i Herkulesbacken, ställs vi inför ett tidigt slutna-rummetmysterium, där man kan ana inflytandet från Edgar Allan Poes Morden vid Rue Morgue. Benzons novell föregår däremot med fyra år Gaston Leroux’ klassiska Le Mystere de la Chambre Jaune i samma genre. Själva gåtan i novellen är förbryllande nog, och man blir nyfiken på förklaringen, som emellertid visar sig vara helt befängd. Eftersom sannolikheten är liten att någon läsare av dessa rader skulle ge sig i kast med boken, så tar jag mig friheten att avslöja upplösningen.

Det slutna rummet

Scenen är följande: En vacker okänd kvinna med utländskt utseende påträffas död med ett skottsår i tinningen på ett hotellrum. ”Med handen stödd mot sängtäcket” sitter hon upprätt(!) på en stol invid hotellsängen. “Denna kvinnliga gestalt var orörlig som en staty. Men vid första påseendet var det intet tecken som tydde på att hennes lifslåga för alltid slocknat, att det var döden som skådade ur de mörka ögonens uttryckslösa blick.” Inget skjutvapen slår att finna i rummet, innanfönstren är igenklistrade, och dörren är av allt att döma låst inifrån, eftersom nyckeln ligger på nattduksbordet.

Kort är utländskt

När Leo Falk och hans vän senare i våningen på Kungsträdgårdsgatan diskuterar fallet enligt känt mönster från Baker Street, utväxlas bland annat dessa ord:

” – Jo, jag såg naturligtvis liksom du och alla de andra att hon var under medellängd, mera kortvuxen än den kvinnliga genomsnittstypen i Sverige … Men vi ha ju redan klart för oss att hon var af utländsk härstamning, så att den omständigheten väl knappast spelar någon roll härvidlag.

– Kanske större än du anar, svarade Leo Falk allvarligt.

Jag tyckte mig förnimma något hemlighetsfullt i hans tonfall.”

Snor ledtrådar

Självrådigt har Leo Falk lagt beslag på en viktig ledtråd på mordplatsen i form av en ouppsprättad bok på franska: ”Jag tog mig den friheten att stoppa den i öfverrocksfickan, och jag måste uppenbarligen ha utfört denna manipulation mycket knepigt, eftersom ingen af er, hvarken du eller stadsfiskalen, upptäckte min dristiga åtgärd.

– Ja, kära du, det måste du verkligen ha gjort! instämde jag med beundran.”

Instoppade mellan de ouppsprättade boksidorna ligger ett par visitkort och ett kortfattat men ordentligt daterat och undertecknat meddelande på franska. Detta fynd ger upplysning om inte bara offrets identitet utan också hennes mördares.

Den stora frågan om hur mordet utfördes återstår emellertid att förklara, och litet längre fram i berättelsen resonerar Leo Falk sålunda med ekon från Sherlock Holmes bekanta uttalanden:

” – Från hvilken punkt har mördaren jag säger med afsikt inte den okände mördaren – träffat sitt olyckliga offer?

– Ja, från hvilken punkt? instämde jag och stadsfiskalen.

– Alla de möjligheter, som annars kunnat komma på tal, äro numera, såsom vi veta, otänkbara … Följaktligen återstår blott en, som är både tänkbar och hvad ännu mera är: bevislig!

– Hvilken?

Denna fråga ljöd samtidigt från mig och stadsfiskal Johansson.

Min vän Leo Falk svarade med ett lugnt småleende:

– Nyckelhålet.”

Leo Falk har nämligen lagt märke till ”att mellan nyckelhålet och såret i tinningen kunde dragas en rät linje, som gick i det närmaste parallel med golfvet och taket”. (Det är väl här, får man förmoda, som den döda kvinnans kortvuxenhet stöder hans hypotes, även om berättaren låter den ledtråden dingla lös.) ”Vidare att nämnda nyckelhål, dels ursprungligen, dels genom många års nötning hade ett så stort omfång att man utan svårighet kunde sticka exempelvis en promenadkäpp af den smalare sorten genom dess runda öfverdel.”

Skott genom nyckelhål

Detta häpnadsväckande avslöjande vill krönikören ha ytterligare bekräftat och frågar för tydlighetens skull:

”Mördaren skulle således ha lossat skottet genom nyckelhålet?

– Jag har aldrig påstått att något skott blifvit lossadt, svarade Leo kallt.”

Inför sina förbluffade åhörare redogör sedan detektiven ytterst omständligt för hur han tänker sig att mordet har gått till. Mördaren har – enligt uppgifter i ett brev som Leo Falk tidigare har snokat rätt på under en vistelse i Ecuador deltagit tillsammans med indianer i chinchillajakter med långa blåsrör och lärt sig att hantera detta vapen. Offret skulle alltså ha tagits av daga med hjälp av ett blåsrör, något som styrks av att ingen tycks ha hört något skott, men vilket stadsfiskalen ändå ställer sig tvivlande till med hänvisning till skottskadan i huvudet. Enligt obduktionsprotokollet som polisläkaren upprättade efter en tydligtvis mycket summarisk undersökning anträffades emellertid inte någon kula, ett faktum som polisen förbisett. Den dödsbringande projektilen, ett blyhagel av den typ som används vid fågeljakt, hade naturligtvis strax blivit upptäckt på sängen dold i ett veck på lakanet och stoppad i fickan av den skarpögde detektiven, som nu triumferande visar fram sitt fynd.

Giftigt blyhagel

Den skeptiske stadsfiskalen finner inte helt oväntat det svårt att tro att ett sådant blyhagel pustat genom ett blåsrör skulle ha kunnat ta livet av en människa. Men på Falks uppmaning att närmare granska haglet upptäcker han att det är försett med små, nästan osynliga taggar. Leo Falk har dessutom konstaterat, att haglet doppats i det dödliga pilgiftet curare. I sitt laboratorium befriade han det därvid också ”från de mordiska impregneringen, och nu hvilaf giftet i rektificerad sprit, färdigt att när som hälst särskiljas genom syntetiska åtgärder. Voilà – så enkelt var det!

Djupt imponerad sammanfattar stadsfiskal Johansson: ”Mottag min ärligt menade Complimang, herr Falk. Det kan inte idag råda det aflägsnaste tvifvel om att ni lyckats, att ni spridt klarhet öfver det som från första början tycktes vara en olöslig gåta.

Grumligt motiv

Låt oss ändå se på händelseförloppet i denna novell med det något oegentliga namnet ur mördarens perspektiv. Med ett grumligt mordmotiv i bakfickan men med fast beslutsamhet beger sig kvinnans baneman till hotellet på blanka förmiddagen väl förberedd och försedd med de dödsbringande attiraljerna. Man får förmoda, att blåsröret inte var av samma längd som de som brukas av infödingar vid jakt på smådjur och fåglar, det vill säga två till tre meter. Det hade säkert väckt ett visst uppseende under transporten och hade dessutom varit en aning otympligt att handskas med i en trång hotellkorridor. Sannolikt rörde det sig om en hanterligare modell i stil med det korta blåsrör, som användes av den ondskefulle Tonga i De fyras tecken, en berättelse som antagligen tjänat som inspiration åt författaren till valet av mordvapen. Osedd tar sig mördaren upp till hotellrummet, där han finner dörren reglad och nyckeln urtagen. Genom nyckelhålet upptäcker han att offret av en lycklig slump har satt sig på en stol precis i skottlinjen. Mycket nöjd därmed halar han fram blåsröret, som han laddar med det preparerade blyhaglet. Han lägger ögat intill nyckelhålet ännu en gång får att förvissa sig om att kvinnan sitter kvar i samma position, tar ett eller ett par steg tillbaka får att komma i läge att aptera blåsröret i nyckelhålet, ber en stilla bön att hon inte har flyttat på sig, tar ett djupt andetag och blåser till i blindo i röret. Med spänd förväntan kikar han sedan igen i nyckelhålet, ser till sin lättnad att hon sitter kvar på stolen som förut men nu med en liten mörkröd fläck i tinningen. Därefter återstår det bara för honom att hoppas att giftet har gjort avsedd verkan.

Men allvarligt talat, hade det inte varit säkrare och framför allt enklare att helt sonika ha tagit sig in i rummet och strypt henne eller slagit henne i skallen med ett trubbigt föremål?

Om du nu, käre läsare, fann intrigen i Revolverskottet i Herkulesbacken en aning fantasifull och krystad, så försäkrar jag att Den japanska dollarn i det avseendet står på ungefär samma nivå, men det är, som det brukar heta, en annan historia.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22