En seriemördare från Hjärup

Sep 4th, 2009 | By | Category: 2002-3, Artikel

Av BERTIL FALK

Magnus Eriksson är en avvikare bland svenska kritiker av deckare och thrillers. När vi andra gläder oss åt en massa nya deckarförfattarinnor, så har Magnus Eriksson fräckheten att i Svenska Dagbladet ifrågasätta kvaliteten i damernas alster. I stället för att falla in i ledet och kalla Polonipriset prestigefyllt gör han tummen ner. Man kan tycka att han är en arrogant kultursnobb, men han är till skillnad från mer formulabundna kollegor oerhört verbal. I kraft av sin invektivstinna framtoning avtecknar han sig tydligt mot den gråa massan av deckarrecensenter. Den mannen kan ge sina aversioner språklig form med finess. Den som inte gillar hans oförblommerade åsikter kan i gengäld njuta av hans förmåga att uttrycka sig.

HJÄRUP (DAST) ”Nej, jag lustmördar inte kvinnliga deckarförfattare. Möjligen seriemördar jag dem, men det är då inte kvinnliga deckarförfattare i egenskap av kvinnor. Det är bara så att det helt plötsligt har kommit så in i helvete många dåliga kvinnliga kriminalromaner. Men det kommer dåliga manliga också. Hade jag recenserat Thomas Kanger eller Åke Smedberg hade jag skrivit mycket kritiskt. Nu hamnade de inte på mitt bord. Samma sak gäller en del kvinnor. Liselotte Willens Sten för Sten hamnade inte heller hos mig, men jag berömde den i ett annat sammanhang. Jag seriemördar förhoppningsvis med viss urskillning och kan tänka mig att ta en eller annan man med i svepet.”

Så säger Svenska Dagbladets kritiker Magnus Eriksson, som beskrivits som ”deckarhatare”. DAST har länge tänkt intervjua en recensent. Eftersom Magnus Eriksson skiljer sig från sina mer klonade kollegor, så föll valet på honom.

Sanningen visar sig vara den att ”deckarhataren” Magnus Eriksson är så förtjust i deckargenren att han läser hälften av alla svenska deckare som ges ut varje år. Hur ser han då på sin uppgift?

”Jag ser mig själv som konsumentvägledare. Det har funnits en tendens till en ganska pretentiös beskrivning av kritiken som en konstform att jämföra med romanskrivandet, en gammal klyscha från 1980-talet. Bland oss som började som kritiker på 1980-talet var konsumentupplysning ett fult ord. Men jag ser helt och hållet som min uppgift att vägleda intresserade läsare genom utgivningen på de fält som intresserar mig och där jag förhoppningsvis har något av intresse att säga.

En del av min verksamhet handlar om introduktionen av framför allt postkoloniala romaner, det vill säga romaner av författare från eller med rötter i de forna kolonialländerna. Där ser jag som min viktigaste uppgift att lyfta fram saker ur en stor utgivning som jag själv tycker är bra. Vad beträffar den svenskspråkiga utgivningen har jag mina specialfält. Kritikerns uppgift är ju att vara en station mellan författaren och läsaren. Man ska förmedla en så bra läsning som möjligt, ge en tolkning, en värdering men min strävan är att den läsare som inte delar min värdering ändå utifrån min läsning bör kunna avgöra om det är någonting som är intressant.

Jag skriver mycket om deckare för att jag alltid har gillat genren. Jag började läsa Agatha Christie när jag var elva år. Upp igenom tonåren slukade jag deckare. Agatha Christie, Ed McBain och Vic Suneson var väl några av mina favoriter. Sedan är det ett intresse som har levt kvar. Jag har gärna skrivit om s.k. populärlitteratur. Jag har gjort vad jag kunnat för att sudda ut gränserna mellan s.k. finkultur och s.k. populärkultur. Jag har skrivit om deckare, kriminalromaner, om flärdromanen. Det blev rabalder när jag ifrågasatte bojkotten av Jackie Collins på biblioteken. Jag har försökt följa genrerna, men jag har aldrig varit någon specialist. Jag har försökt att balansera mellan de mera allmänna litterära kraven och genrekraven. Jag vet inte om jag lyckas.”

Vid denna punkt avbryter DASToch frågar om detta kan vara anledningen till att han så tydligt skiljer sig från andra deckarkritiker.

”I den mån jag skiljer mig, så är det förmodligen på det sättet”, medger han. ”Vi är ju en del allmänkritiker som gärna skriver om detektivromaner. Jag och Nils Schwartz skrev om Henning Mankell från den första Wallander-boken. Mats Gellerfeldt i Svenskan skriver gärna om spionthrillrar. Där finns det nog en beröringspunkt, men jag skiljer mig naturligtvis från den breda deckarkritiken av den enkla anledningen att den ofta arbetar utifrån genrekriteriet, från ett genrebundet synsätt samtidigt som den paradoxalt nog vill höja genren till att vara kvalificerad litteratur i mer allmän bemärkelse. Man gör Patricia Highsmith och Karin Fossum till psykologiska realister i samma stil som Virginia Woolf. Det är dom inte. Däremot är dom förbaskat bra, men det är en annan sak.

Åtminstone Patricia Highsmith. Karin Fossum är jag mera osäker på.”

I Magnus Erikssons kritiska skrönor hittar man sällan klichéer i stil med ”karaktärsskildringen är lysande”, ”karaktärsskildringen är usel”, ”miljön är väl beskriven”, ”det finns ingen miljöskildring”, men när DAST påstår detta, så värjer han sig en smula och säger ”att jag har nog syndat på den punkten ibland.”

Och han fortsätter: ”Jag tror att det där var en process som började på 1970-talet. När man i Sverige då skulle göra Ed McBain till en stor samhällsskildrare, så fokuserade man sig just på personbeskrivningen och dels på den poetiskt laddade, dels den naturalistiska miljöskildringen. Det var de här båda strategierna man använde för att visa att McBain egentligen var något annat än deckare fast det var deckare. Just genom personskildring och miljöskildring har man velat höja genren. Det där är egentligen ganska grovhuggna kriterier. En bra roman är förbannat mycket mer än personskildring och miljöskildring. Om en roman bara har bra personbeskrivning och miljöskildring så är det inte så jävla mycket bevänt med den.

Jag skriver om och ändrar en hel del när jag skriver mina recensioner. Jag försöker naturligtvis undvika de klichéer som jag ser hos andra, men samtidigt använder jag själv klichéer. Jag har mina egna klichéer, antar jag. Det ser andra bättre än jag. Det sägs att jag har en viss fallenhet för drastiska formuleringar.”

Nå, hur är det? Är Magnus Eriksson helt fristående, eller sitter han med och bestämmer vilken bok som är årets bästa, delar ut priser, förmåner eller nådevedermälen av något slag?

Inne i smeten

”Jag är inte helt fristående”, erkänner han med ett leende. ”Jag sitter i arbetsgruppen för litteraturstöd för svensk skönlitteratur hos Kulturrådet och det är kanske tvivelaktigt. En gång i tiden skrev jag själv att kritiker inte borde sitta där. Om det kan jag bara säga att jag nu försöker att balansera och undviker att ta ställning till böcker som jag skrivit kritiskt om i tidningen. Det är en balansgång och det ska ju finnas kritiker och litteraturhistoriker i arbetsgruppen. Jag sitter där som litteraturhistoriker och inte som kritiker.

Jag skrev en kritisk artikel om litteraturstödet i Smedjan för en del år sedan. Artikeln uppfattades seriöst av Kulturrådet och gamle kulturministern Bengt Göransson kommenterade den i Svenska Dagbladet och höll delvis med mig.”

Och nu sitter Magnus Eriksson själv i smeten. Kanske ett exempel på hur politiker och deras byråkratiska politruker desarmerar ett potentiellt hot? Men Magnus Eriksson säger att han har stor sympati för tanken att man ska avskaffa livstida författarlöner och liknande förmåner, som snedvrider marknaden.

”Det är ingen mänsklig rättighet att vara författare på heltid! Det är en kommersiell möjlighet. Redan för tjugo år sedan var det känt att Per Wästberg sökte och tog emot stora stipendier trots sin privata förmögenhet men då var man för finkänsliga för att säga ifrån. Annars finns det en hedersöverenskommelse att man söker inte om man är förmögen.”

Magnus Eriksson anspelar här på mångmiljonären och akademiledamoten Per Wassberg som först när han ställdes mot väggen avsade sig författarpenningen. Magnus Eriksson vill inte avskaffa svenska akademien trots att han är medveten om de rävspel som förekommit när t.ex. utländska lobbygrupper försökt få akademien att traska patrullo. Däremot tycker han att akademien ska fråntas sitt skatteprivilegium.

”Om de förmögenhetsbeskattas som alla andra juridiska personer kan de börja att fördela bostäder som de vill, men inte nu, säger han. ”Jag anser att akademien sedan Anders Österling blev ständig sekreterare efter andra världskriget i stort sett skött sig när det gäller Nobelprisen. Nu är det tyvärr så att akademien håller på att göra sig till ett skämt, om den inte redan är det. Det framforcerade invalet av Horace Engdahl var en skandal. Som ständig sekreterare har han visat en bedrövlig maktfullkomlighet och stått för ren maffiapolitik när det gäller att skaffa sig själv och sina släktingar förmåner.”

Magnus Eriksson konstaterar också att Horace Engdahl är obeläst i världslitteraturen och att en sådan människa inte bör ha så stort inflytande. Dessutom menar han att Anders Olsson har gjort betydligt bättre litteraturanalyser som destruktivist än Engdahl.

Nog sagt om lössen i den svenska kulturens fana och akademiens egen lille liktalspekoralist, tycker DAST.

”Vad gäller deckarakademien så är det väl uppenbart att den har delat ut priser till folk som de har bestämt sig får att höja”, säger Magnus Eriksson. ”Deckarakademien är i alla fall inte oskyldig tills motsatsen bevisats.”

I förra numret av DAST ifrågasatte Hans Lingblom det lämpliga i att deckarförfattare recenserar andra deckarförfattare. Vad anser Magnus Eriksson om det?

”Det är samma dilemma som med lyrikkritiken. Jag ser inget principiellt fel. Man måste lita på att skribenterna själva vet när de bör låta bli att recensera. Jag har blivit beskylld får vänskapskorruption när det gäller Björn Ranelid, som jag skrivit många uppskattande recensioner om. Jag har också skrivit några uppsatser om honom och följaktligen fått kontakt med honom. Men där handlar det om att han är en så tydlig författare och välkänd. All kritik blir omöjlig om man inte kan skriva om människor som man har träffat. Ranelid spottar i glaset så vi har inte ens supit ihop.”

Det är alltså inte på det viset att Magnus Eriksson skrivit om Björn Ranelid för att de är bekanta. Det är precis tvärtom. De har blivit bekanta för att Magnus Eriksson skrivit om Björn Ranelid. Det är lätt att blanda ihop orsak och verkan.

”Eftersom jag stämplats som deckarhatare”, säger Magnus Eriksson med ett stort skratt, ”så vill jag understryka att jag fortsätter att läsa svenska deckare av intresse för genren. Vad som chockerat mig på senare år är att genren har degenererat så fruktansvärt. Det är löpande band produktion. Vem som helst kan ta ut ett deckarmanus med en nersupen polis eller journalist med äktenskapsproblem. Det har blivit så fruktansvärt schablonmässigt. Man kan sitta med en lista och pricka av inslagen: incest, korruption i samhällstoppen, narkotikabrott, pedofilring, attentat mot flyktingförläggningar. Thomas Kanger var radikal för han placerade incestförbrytaren i underklassen. Jag reagerar särskilt mot de senaste årens utgivning av kriminalromaner för att samhällskritiken, där deckaren tidigare har fungerat, blivit alltmer schablonartad. Och framför allt har intrigerna blivit alltmer konspiratoriska. Det har blivit för dåligt. Ena året ges det ut en enda kvinnlig kriminalroman. Året därpå ges det ut trettiofem. Det säger sig självt att alla de här manusen inte legat och mognat utan att det handlar om en trend som har skapats.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22