En saga om Atlantis och en kvinnas grymhet

Jan 14th, 2008 | By | Category: 2001-3, Artikel

Bo Stenfors har tidigare skrivit om amerikanen Abraham Merritt och engelsmannen H. Rider Haggard, två stora stilbildare i den fantastiska äventyrsberättelsens historia. Här återkommer han med en essay om Pierre Benoît, en ledamot av den illustra Franska Akademien och även han en utövare av det fantastiska äventyrsberättandet. När hans Atlantis översattes till svenska, föll självaste Fredrik Böök i farstun.
Den franske författaren Pierre Benoît föddes 1885 i den sydfranska staden Albi och avled 1962 i St. Jean de Luz. Pierre Benoît skrev flera äventyrsromaner, som gärna kretsade omkring något gåtfullt. Händelserna i romanen Königsmark 1918 (översatt 1920) rörde sig till exempel om ett hemligt rum med ett gömt lik. Boken Montsalvat hade den heliga Graal som centralt motiv.

Benoît blev ledamot av l’Academie Française år 1931. Utmärkelsen var emellertid sannolikt snarast föranledd av hans litterära roman om Irlands frihetskamp – La chaussée des géants 1922 (Jättarnas stråkväg 1922) – och den psykologiskt inträngande boken Axelle 1928 (översatt 1929).

Dessförinnan hade Benoît emellertid skrivit en bok, som gjort honom känd utanför Frankrikes gränser och som filmats åtminstone fyra gånger, nämligen L’Allantide 1919 (Atlantis 1920).

Boken är klart inspirerad av Sir Henry Rider Haggards roman SHE – boken om Ayesha, drottningen i bergsgrottorna i nordöstra Afrika. Handlingen är också ganska överensstämmande: en vacker drottning regerar i en klippvärld långt inne i Afrikas otillgängliga inre och får besök av vita män. En av dem lyckas slutligen fly och återvända till civilisationen för att kunna berätta om vad som hänt.

Men Pierre Benoît har en alldeles egen fantasi och en egen sagoaktig berättarstil, som gör att historien definitivt inte kan betecknas som en ren efterapning av Haggards roman.

Äventyrsberättelsen om den åtråvärda kvinnliga atlantiden bygger på det ofta förekommande SF-temat om riket Atlantis, som en gång försvann i vågorna i en naturkatastrof enligt Platon men som sedan i modern tid återupptäcks någonstans av djärva forskningsresanden. Dennis Wheatley berättar till exempel i They found Atlantis (Det återfunna Atlantis 1937) hur Atlanten utforskas i en batysfär. Denna faller emellertid redlös ner i djupet sedan kättingen brustit. Stålkulan med människorna inuti slussas sedan tillsammans med fångad fisk in i en Atlantis, som ligger under havsbottnen.

Benoît lanserar dock en annan teori i sin roman. Häri hävdas att havet aldrig begravde Atlantis utan i stället drog sig tillbaka vid en naturkatastrof, som hastigt höjde landområdet. Därvid lämnades Atlantis kvar som en klippö, omgiven till en början av gammal havsbotten men senare, när vattnet torkat ut, av ett ökenområde som det blev så gott som omöjligt att ta sig över. På detta sätt isolerades Atlantis från den övriga världen i en bergstrakt i Saharaöknen inom Ahaggar-området.

Fredrik Böök framhåller i ett förord till en svensk översättning av romanen 1933:

“Benoîts roman skildrar i lysande färger den sällsamma värld varöver den sköna drottning Antinéa för spiran, och han berättar om de vidunderliga oden som står i beredskap för europeiska upptäcktsresande eller franska officerare, som förirrar sig till hennes rike.

– För att uppskatta romanen Atlantis måste man emellertid ta den som en litterär fantasi, ett skimrande och brokigt broderi med exotiska figurer och symboliska dekorationer.

– Den sköna sagodrottningen, som uppväcker magisk kärlek hos alla vita män och som lockar dem till sig och därpå dödar dem, blir ett slags sinnebild av det okändas tjusning. av äventyret och öknens luftsyner; i denna mening kan man säga att romanen har en sanningskärna, ty otaliga är de forskningsresande som oemotståndligt lockats av de vita fläckarna på kartan och med sina liv fått plikta för sin kärlek till geografiska mysterier.

– De skiftande ökenlandskapen, sandstormens brännande faror, hungerns och törstens kval, kamelfärdernas poesi och tragik, livet på de ensliga militära stationerna, spänningen i umgänget med de infödda folkstammarna, alla dessa sidor av tillvaron i Frankrikes vidsträckta afrikanska kolonialriken finner man åskådligt framställda i Pierre Benoîts roman. Det fantastiska mönstret döljer sålunda inte helt de till grund för romanen liggande etnografiska och politiska verkligheterna.”

Så långt Böök, och jag har ingen särskild invändning emot hans karakteristik av boken. Emellertid vill jag kanske mera betona att Benoît berättar en engagerande och väl turnerad historia med intresseväckande händelser.

Bedömningen av de rent litterära förtjänsterna hos boken lämnar jag däremot gärna därhän. Må det räcka med Bööks entusiasm på den punkten.

Eftersom boken är ganska svår att få tag i skall jag i det följande redogöra relativt utförligt för handlingen i den.

*

“Ja, det var jag som dödade kapten Morhange,” säger kapten Andre de Saint-A vit lugnt och berättar om de närmare omständigheterna. Så börjar hans historia om den sköna Atlantiden.

De två franska officerarna, kaptenerna Morhange och de Saint-A vit, hade begivit sig ut i Saharaöknen för att återfinna en gammal karavanled på uppdrag av “ministerierna” – de Saint-A vit av krigsministeriet och Morhange av ministeriet för den offentliga undervisningen.

Efter en farofylld färd när de två djärva officerarna, till sist en grotta, som har en egendomlig inskription som kan tydas som ett grekiskt ord: Antinéa, återgivet i arabisk tifinarskrift.

Den arabiske Hirdledaren berättar att fler inskriptioner av samma slag finns att se i en grotta längre in bland “Hoggar”-bergen vid foten av något som kallas “Andarnas berg” – ett berg, som fruktas av tuaregerna.

Färdledaren visar sig emellertid vara trolös. I den uppsökta grottan går han upp en eld av gräs, som innehåller narkotikan haschisch, under förevändning att de behöver ljus, men själv väntar han vid grottans mynning.

Officerarna blir omtöcknade och förs bort. Till sist förlorar de medvetandet helt och vaknar senare upp i en borg.

Från en i klippväggen uthuggen balkong ovanför ett bråddjup ser de ut över en paradisisk trädgård, innesluten av en ogenomtränglig bergskedja. En bäck flyter genom den yppiga grönskan och mynnar ut i en sjö med klart vatten.

Vackra fåglar simmar på sjön.

I salen där de vaknat finns böcker, tidskrifter, europeiska möbler och tavlor med reproduktioner av kända konstverk.

Det visar sig att tre andra européer lever ett lyxliv i detta palats, som är uthugget ur klipporna, nämligen universitetsdocenten Le Mesge, pastorn Spardek från Manchester och greven Casimir Bielowsky, hetman av Jitomir.

Docenten berättar för officerarna att de är i en kvinnas våld, en kvinna som är drottning, sultaninna och oinskränkt härskarinna i Hoggar. Hennes namn är Antinéa. Hon är en ättling i nedstigande led av Neptunus. Beviset finns i Platons dialog Kritias, som föreligger i fullständigt skick i palatset.

Docenten viftar ivrigt med den unika skriften. Enligt den erhöll Neptunus Atlantis vid en lottdragning. Han gifte sig med Klito, och deras ättlingar härskade över Atlantis. På mödernet härstammar Antinéa från Cleopatra, vars dotterdotter gifte sig med en konung av Atlantis, förklarar han.

Många officerare har förts till palatset på grund av Antinéas nyck, berättar docenten vidare. Han visar dem till en röd marmorsal. Där slår de sig ner i “cyklopiska” länstolar, uthuggna ur en klippa i salens mitt. Vatten sorlar fram ur mittklippan och bildar en klar, kall källa, som håller temperaturen låg. Rödskimrande lågor flammar ur kopparlampor, uppställda på tolv kolonner.

Etthundratjugo nischer finns i grottväggarna omkring dem, varje nisch tre gånger en meter. De flesta innehåller ett fodral. Just då kommer tuareger och tar ut ett fodral ur en nisch och lägger in en bronsartad staty i fodralet.

Därefter ställer de upp det i nischen igen, dock sedan de först låtit docenten fästa en skylt vid nedre änden med inskriften: “Nummer 53. Majoren Sir Archibald Russell. Född i Richmond den 5 juli 1860. Död i Hoggar den 3 december 1896.”

Nej! Utbrister de Saint-A vit. Inte den major Russel väl, som förra året lämnade Khartum på upptäcktsfärd mot Sokoto?

Jo, just densamme, svarar docentenlugnt. Metallen är faktiskt inte alls brons utan den underbara okända metall, som beskrivs av Platon i Kritias, nämligen orichalkos. Kroppen har täckts av metallen genom en galvaniseringsmetod. Framför er är alltså en staty med en yta av ett ämne dyrbarare än guld och silver, ett minnesmärke värdigt de Neptuni dotter.

Men vad har majoren Russell dött av? frågar de Saint-A vit förvirrat.

Av samma sak som alla andra. Av kärlek! blir svaret.

Senare berättar docenten att Antinéa är tvungen att hämnas:

Ni är man, Antinéa är kvinna. Däri ligger hela sanningen. Och docenten förlorar sig i en lång berättelse om mäns grymhet mot kvinnor genom tiderna.

Antinéa, fortsätter han, går unga och tappra man till mötes och ger dem sin kropp, men hennes själ är utan förbarmande. Passionen har aldrig ens för ett ögonblick gjort henne till en mans slavinna. Hon har aldrig behövt dra sig tillbaka, ty hon har aldrig givit sig hän. Och när hon sedan tröttnat på mannen vill de inte leva längre. De dör.

Redan när Antinéa var en ung flicka på tjugo år fördes tre franska officerare till Antinéa, berättar docenten. De bor nu i den röda marmorsalen som nummer ett, två och tre. Låt mig också tala om att så snart ni sett Antinéa glömmer ni allt annat. Familj, fädernesland, heder och ära, allt, allt är ni redo att offra för hennes skull!

De Saint-A vit blir så småningom kallad att infinna sig hos drottningen.

Först blir han emellertid rakad och badad. Så förs han till salen där Antinéa residerar: Han får möta den hämnande gudinnan, den förtrollande härskarinnan: Antinéa! Hon vilar på en lejonhud, omgiven av fyra mörkhyade slavinnor.

En tam gepard ligger vid hennes fötter. Guldstickat tyg täcker hennes svarta, svallande hår. Hennes trotsiga panna pryds av en gyllene uraeus-orm med smaragdögon – den egyptiska glasögonormen som förekom i faraonernas diadem som sinnebilden för oinskränkt makt över liv och död.

Ormen svänger en kluven tunga av rubiner över drottningens huvud och hennes klädedräkt utgörs av en guldöverdragen svart tunika av tunt voilé-tyg, lätt sammanhållet av ett vitt muslin-skärp, som är broderat med irisblommor i svarta pärlor.

Så visar Antinéa sig för de Saint-A vit, men trots den i sidan djärvt uppslitsade svarta tunikan, den fina, blottade halsen, de bara armarna och den smidiga gestalten, som skymtar under den lätta, guldsmyckade dräkten, gör Antinéa ett märkvärdigt rent, ja, nästan jungfruligt intryck av att vara helt enkelt en ung, smart flicka – i trots av de hemska legender som berättas om henne.

Antinéa ser på officeren med sina avlånga, grönskimrande ögon och ler ett ironiskt men behagfullt leende och bjuder de Saint-A vit att sätta sig bredvid henne. Hon trär en slät ring av orichalkos över hans vänstra lillfinger. Han ser att hon själv bär en likadan ring

En av slavinnorna beordras att bjuda de Saint-A vit på en “sorbet à la rose”.

Slavinnans röda sidentunika får den mörka färgen i hennes ansikte och på de nakna armarna, nästan som hos en negerflicka, att framträda ännu tydligare.

Detta är Tanit-Zerga från Gao vid Niger, presenterar Antinéa henne. Hennes familj är nästan lika gammal som min.

De Saint-A vit förs därpå till ett sovrum, där han sträcker ut sig på sangen och somnar.

När han träffar Morhange nästa dag ser han emellertid hur denne leker med en likadan ring, som den Antinéa skänkt de Saint-A vit. Även Morhange har alltså träffat Antinéa, tänker de Saint-A vit, och utsatts för samma inverkan som han själv från hennes sida. Men Morhange visar sig vara fast besluten att inte ge efter för Antinéas tjuskraft.Morhange står fast vid denna sin föresats. Detta får Antinea att fördubbla sina ansträngningar att få honom till sin älskare.

Antinéa – kvinnan som själv alltid hållit i sär de två i grund och botten oskiljaktiga tingen kärleken och sinnesnjutningen – önskar nu ingenting högre än att se kapten Morhange tillintetgjord av glödande passion för henne.

Hennes makt är emellertid trotsad, hennes skönhet har för första gången visat sig vara otillräcklig! Hur kan du stå emot? undrar de Saint-A vit. En man måste ju tvunget älska henne! Ah, svarar Morhange, endast den som gärna vill är tvungen.

Morhange frågar Antinéa varför hon inte i stället väljer greven. Nej, han är som en far för mig, svarar Antinéa. Han kände mig innan jag tänkte på de har dumheterna, du vet!

Hon kallar det dumheter, men kan inte låta bli att fortsätta med dem. På det sättet är också Antinéa slav under sin märkliga passion, att älska och sedan se sin älskare död för att ställas upp som en bronsliknande staty i hennes röda marmorsal.

De Saint-A vit förtärs emellertid av lidelse för Antinéa och av svartsjuka gentemot Morhange. För varje gång han ser henne finner han henne ännu vackrare. Han klagar bittert över att ett språk inte har uttryck nog, när en man brinner av längtan att få beskriva en skönhet så outsäglig som Antinéas.

Och hon har valt Morhange före honom! Men en afton, tänker de Saint-A vit för sig själv, om tre månader, kanske fyra, kommer balsamerarna. Nisch nummer femtiofyra får sitt rov. Och sedan blir det min tur att, bävande av lycka, gå in i evigheten genom kärlekens och dödens port!

Under tiden träffar de Saint-A vit den mörkhyade Tanit-Zerga. Också hon är vacker. Ansiktet har rena drag med rak näsa, liten mun och en haka som uttrycker en stark vilja. Läpparna är fina och figuren smärt och smidig.

Mina förfäder härskade över det stora Mandingiska Riket, berättar hon. Även om jag är en slavinna nu, får du inte förakta mig!

De Saint-A vit och Tanit-Zerga blir vänner. Med sin välljudande röst berättar hon gripande vackra historier för honom.

En ovädersnatt smyger sig emellertid de Saint-A vit till Antinéas sal och spionerar på drottningen när hon naken väntar på Morhange i en förförisk pose framför väggspegeln.

Men när Morhange till sist anländer trotsar denne henne. Tänk på att du endast andas så länge jag älskar dig! utbrister Antinéa beskt i ett sista försök att få honom att andra sig. Jag vet, svarar Morhange emellertid bara. Gå då! uppmanar Antinéa.

När Morhange gått rusar de Saint-A vit fram och trycker Antinéa till sitt bröst. Antinéas vackra profil – den påminner om en sparvhöks – dyker fram och döljs igen i hennes blåsvarta, böljande hår, likt nymånen bland mörka skyar.

Han känner sig som om han är i upplösningstillstånd och mumlar upprört gång på gång: Jag gör vad du begär av mig!

Det blixtrar till i Antinéas vackra ögon och hon räcker honom en kraftfull silverhammare och leder honom till den divan, där den motsträvige Morhange nu ligger lugnt och sover.

De Saint-A vit förstår vad hon vill att han skall göra. Han vill i sin glödande svartsjuka samma sak som hon och slår hårt ned med hammaren.

Antinéa berättar emellertid strax därpå – för Morhange – under de få minuter han har kvar att leva – att det är hans nära vän och hennes näste älskare som dödat honom.

Om han inte hade fått veta att det var du, som slog ihjäl honom, hade saken inte haft något som helst intresse för mig, skrattar Antinéa föraktfullt senare och går sig redo att skänka mördaren dennes belöning.

I vredesmod försöker då de Saint-A vit att döda Antinéa. Han misslyckas emellertid och fängslas.

Den vackra slavinnan Tanit-Zerga kommer dock till undsättning och hjälper honom fly tillsammans med henne.

Men – enligt vad som vanligen gäller för den här typen av äventyrsberättelser – Tanit-Zerga dör under ökenstrapatserna. Ensam och utmattad når de Saint-A vit civilisationen.

Han drömmer dock oupphörligt om den sköna Antinéa. Han vill vara en av de etthundratjugo bronsstatyer, som skall stå på vakt runt väggarna en gång när den underbara kvinnan sitter död på den tronliknande stolen i marmorsalens mitt vid klippan, där källan springer fram.

Då kommer Antinéa att i sin lilla hand, glänsande betäckt av glimmande orichalkos, hålla sin elfenbensspira, den med Neptuni treudd i spetsen. På sitt huvud bär hon då gudarnas och konungarnas guldpschent med hennes namn i tifinarskrift, bildat av lysande smaragder. Från pschentens örhangen kommer en kedja att dingla, också gjord av smaragder. Dess översta länk kommer att ligga likt en rem under hennes haka, under det att de övriga länkarna ligger i rundlar mot hennes bara hals.

Hennes armar blir omringlade av två gyllene uraeusormar med öppna gap, som dock nästan döljs i armhålorna.

Klädd är hon i en schenti – hennes speciella kultdräkt, broderad med lotusblommor i guld mot rätt siden.

Just så kommer Antinéa att sitta, likt en gudinna omgiven av de etthundratjugo nischerna runt grottvaggarna, där var och en av dem innehåller sitt rov, förbrunnet av fri vilja på grund av den glödande kärleken till Antinéa.

I slutscenen hämtas sedan de Saint-A vit och en beredvillig kamrat till honom av en arab som skall föra dem till Antinéa.Antinéa tvingar med sin tjusningskraft mannen att älska henne, men hon hatar dem i djupet av sitt hjärta och ser med nöje deras undergång. I botten på hennes åtgöranden ligger det klart uttalade hämndmotivet: hon vill hämnas alla oförrätter som män hopat genom tiderna över kvinnorna.

Men Morhange hatar hon av ett annat skäl. Han vill inte ge henne det hon längtar efter och behöver.

Såsom Nancy Friday uttrycker det i Women on Top 1991: vrede är oupplösligt förknippad med lust såväl i verkligheten som i fantasin. Så Antinéa förmår inte avstå från de lustfyllda känslor männen ger henne, trots hennes inre vrede. Männen tycks i själva verket förtrolla henne nästan lika mycket som hon förtrollar dem.

Nå, låt det vara hur det vill med den saken. Här har jag bara velat peka på en spännande och fantastisk roman i Haggards fotspår.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22