En Romsk katedral

Sep 18th, 2009 | By | Category: 1996-4, Artikel

Av JEAN BOLINDER

Böcker kan vara fiktiva kyrkor, tempel i vilka man går in och blir en annan. Dessa byggnader kan vara som himmelsklättrande gotiska katedraler, som t ex Hermann Hesses Stäppvargen och Glaspärlespelet. De kan vara tunga och mäktiga romanska domkyrkor och dofta död och förmultnelse som William Faulkners Stormen och vreden. De kan vara på många andra sätt, rundtornskyrkor för försvar mot denna världens ondska, enkla kapell i tillvarons ytterskärgård där existensens hårda brottsjöar gnistrar i svart och grönt under vitt skum.

De flesta kriminalromaner är inga kyrkor. De är små tarvliga och illa hopspikade skjul eller ännu vanligare är de villor byggda i serie, levererade monteringsfärdiga och varandra lika intill förblandelse. I dag domineras såväl vår lilla svenska deckarhage som de internationella fälten av sådana skräpbyggen utan att kritiken därför påpekar bristerna. Tvärtom premierar man trött polisrutin med söpna impotenta kommissarier och dubbelarbetande stressade kvinnliga assistenter i jakt på seriemördande monster skildrade utan tillstymmelse av psykologisk insikt. ”Mördaren är en mordisk psykopat som verkligen kunde sin kons!” läste jag en gång i en starkt berömmande recension av en ”fackrecensent”.

Sädeskvarn

Den amerikanska författarinnan Elizabeth George förlägger sina kriminalromaner till England. Kanske beror det på avståndet mellan henne och det hon beskriver, hennes England lever så påtagligt med tung andning och syrlig kroppslukt. Man tror efter läsningen att man varit där, atmosfären känns autentisk och smärtsamt upplevd. Böckerna handlar till skillnad från flertalet i denna genre om sådant som är viktigt, renande och som förändrar sin läsare.

Den åttonde och enligt min mening basta av Georges romaner är I fiendens närvaro (Rabén Prisma) och föreligger nu i lysande svensk tolkning av Ulla Danielsson. I fokus en kvinnlig medlem av engelska regeringen, Evelyn Bowen, vars dotter Lottie kidnappats och förvaras på vinden till en gammal sädeskvarn.

”Med hjälp av detta skimrande gråa ljus kunde Lottie nu till och med utan sina glasögon se föremål i mörkret. Mitt i rummet stod en pelare. Det såg ut som en sådan där majstång, som hon en gång hade sett på ängen i byn nära morfars gård, fast den här var bra mycket tjockare. Över den sträckte sig en tjock bjälke tvärs över rummet, och ovanför bjälken, knappt synligt i mörkret, fanns något som tycktes vara ett jättestort hjul som låg på sidan, precis som ett flygande tefat. Majstången sträckte sig upp mot detta hjul och fortsatte ovanför det så att det försvann i mörkret där uppe.

Lottie gick fram till pelaren och rörde vid den. Den var kall. Det kändes som metall, inte trä, Knottrig metall, gammalt och rostigt. Den hade någonting klibbigt och sliskigt längs ner. Hon kisade uppåt och försökte så gott hon kunde komma underfund med hjulet. Det såg ut som om det fanns stora tappar fastsatta vid det: det var som ett jättestort kugghjul. En pelare och ett kugghjul, tänkte hon. Hon slog armen runt pelaren och funderade på vad hon funnit.”

Den lilla människan i den stora maskinen, vilken är obegriplig och stum, med en funktion som gått förlorad för länge sedan men mystisk och ogripbar i mörkret. I vilka sammanhang ingår vi egentligen där vi sprattlar i osynliga trådar spunna av tusentals spindlar, de flesta för länge sedan döda?

Att det här är ett läsäventyr och en andlöst spännande roman är egentligen bara bisaker när det är fråga om stor och genial litteratur. Liksom det faktum att Elizabeth George definitivt är världens främsta författare av kriminalromaner. Hon bygger katedraler – de är alldeles avgjort romanska – mäktiga rum med höga tak där mänsklig ångest samlats som ett surr av gamla böner under de runda valven. Går man dit in måste man bära sin nakna ensamhet i vetskap om att vi alla vandrar i maskinen Existensen – ogripbar, väldig och med en funktion som vi inte ens kan ana oss till.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22