En ny renässans för 50-talets kioskdeckare

Sep 17th, 2009 | By | Category: 1997-4, Artikel

AV KARL HJELM

 

I samlarkretsar börjar de gamla kioskdeckarna från 50-talet få förnyat intresse. Samlare läser inte så mycket, de stoppar ner sina dyrgripar i plastfodral och bär dem varsamt till bankfacket. Fast det påstås också – vilket är svårbevisat – att läsare börjar återkomma till dessa gamla böcker, söker upp dem på loppmarknader och tar texterna till sig.

Det kan möjligen bero på att dagens samhälle med dess allt flitigare förekommande korruption gör att de gamla deckarna med sina paranoida undertexter åter tycks höra till verkligheten. Även i Sverige och inte minst i USA och Storbritannien. I Frankrike har man aldrig slutat läsa dem. Man kan ju undra vad det säger om respektive stater…

När pulpmagasinens epok så sakteliga var över av olika skäl uppstod ett tomrum. Detta fylldes snabbt av de böcker som fick beteckningen paperbacks, det slags pocketböcker som i Sverige kom att kallas kiosklitteratur. Här dök de upp i serier som Manhattan, Komet, Zebra (som ansågs lite finare) och andra, somliga långlivade, övriga dagsländor.

Övermänsklig omoral

Genombrottet för de här serierna i Sverige åtminstone kan väl sägas ha skett i och med att B. Wahlströms lanserade Mickey Spillane i Manhattan. Han blev detta decenniums verkliga portalfigur i branschen på nästan samma sätt som Dashiell Hammett på 30-talet och Raymond Chandler på 40-talet.

Spillanes hjälte Mike Hammer hade ingenting till övers för demokratiska processer och domstolsprocedurer. Han menade att det var lika bra att själv döda bovarna direkt, i synnerhet om de var kommunister eller korrumperade ämbetsmän.

”Spillanes böcker borde ha varit obligatorisk läsning i Gestapos träningsläger”, skrev den kände kritikern Anthony Boucher (som sedermera nått ännu mer ryktbarhet genom att hans namn används vid den årliga författarträffen Bouchercon) i New York Times. Chandler gillade inte heller Spillane. Enligt honom hade ingen thrillerförfattare någonsin ”nått sådana bottennivåer”. Sedan tog Gud via Jehovas vittnen hand om Spillane. som inte skrev någonting mellan 1952 och början av 60-talet. Då han därefter satte sig vid skrivmaskinen igen brydde sig inte så många om vad han skrev, tiden hade runnit ifrån honom.

En annan flitig skribent, som i Sverige hamnade i kioskhyllorna, var Ed McBain. Men på 60-talet kom han att omvärderas och bli ”fin” författare.

Hot från kvinnor, kommunister och bögar

I 1950-talets tuffa thrillers fanns en tydlig skräck inför det kommunistiska hotet. Men minst lika skräckinjagande var tydligen den kvinnliga sexualiteten. De kvinnor som förekommer i dessa böcker är mycket sällan vanliga. Det handlar i stället om vampiga typer som hänger på skumma krogar och som straff för att de tar erotiska initiativ dödas de i slutkapitlet.

Ett arv från Chandler är också tydligt märkbart. Homosexualitet – i synnerhet bland män – framstås som hotfullt. Det skrivs nästan aldrig ut vad de har för läggning, men här kunde författarna kopiera Chandlers uppläggning vad det gällde att beskriva sådana herrar: de doftade alltid tungt av parfym, bar kavajer i sammet, rökte pastellfärgade cigarretter i guldmunstycken, bar på ringar och andra smycken och möblerade så gott som alltid sina våningar med exotiska gobelänger medan de satt på divaner eller endast på kuddar på golvet.

För det mesta blev de inte långlivade, de flesta strök med före kapitel tre.

Om dessa tankegångar – och mycket mer intressant – har författaren och docenten i historia Lennart Lundmark skrivit en understreckare i Svenska Dagbladet. En del av uppgifterna här har hämtats från artikeln som har rubriken ”En ensam riddare rycker ut från ett sjaskigt kontor”.

Småföretagare mot korrupta storbolag

En stor del av 50-talets kioskdeckare innehöll samhällskritik som inte liknade Mike Hammers. William P. McGivern och Ross MacDonald skrev om rika kapitalisters spel under täcket med korrupta politiker. Här fanns också avslöjanden om hur den organiserade brottsligheten – Maffian – ofta låg bakom sammansvärjningar mot rättsstaten.

Det var förstås inte vad vissa ville läsa i McCarthys USA, men eftersom detektiverna fortfarande var ensamvargar utan koppling till partier, fackföreningar eller andra organiserade samhällsintressen kunde man inte komma åt dem. De var inga ”rödingar” utan fattiga företagare som arbetade för egen vinning. Och det som stod i böckerna hade sällan politisk grund, det handlade om ren och skär populism, om de små näringsidkarnas kamp mot marknadens giganter.

Agenterna tog vid

Om man vill vara kalenderbitare går det att påstå att kioskdeckarnas stora tid, åtminstone i USA, inträffade mellan andra världskrigets slut och mordet på Kennedy i Dallas. Nu var verkligheten lika paranoid som någonsin en blodig roman kunde bli.

Det blev de hemliga agenterna som tog över efter privatdeckarna. Dessa hade ju inte tillgång till all den apparatur som krävdes för att bekämpa internationella skurkar eller spioner.

Ny korruption väcker gammal läsning

En annan sak var kanske att på 60- och 70-talen pratades det inte lika mycket om korruption, fast den givetvis fanns inom politik och samhällsväsende även då. Den saken återkom på 80-talet och in i vårt årtionde. Att intresset för 50-talets berättarstil och författarvärderingar återkommit nu kan ju bero på de politiker och myndighetspersoner som skall värna om oss dagligen avslöjas som giriga typer, iblandade i den ena skumraskaffären efter den andra. Den som ingen fallskärm har behöver en ädel deckare som tar hand om saken… sedan får han ha hur sjaskigt kontor som helst.

2011-11-14: Tips från läsare om ett antikvariat som har en hel del kioskdeckare och western-pockets: http://www.dast.nu/notis/antikvariat-med-kiosdeckare



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22