En nostalgisk tripp till barndomens litteratur

Mar 5th, 2010 | By | Category: 2007-2, Artikel

Av Iwan Morelius

NU är det 75 år sedan jag först blev medveten om vad läsa egentligen innebar. Jag började fundera över vad den förmågan kom att betyda för mig. Hjärnan är en tidsmaskin och jag beslöt att använda den. Det tog endast en Millisekund så befann jag mig på Polhemsgatan 21 i Stockholm. Året var 1937.

Den hösten skulle jag börja i första klass i Kungsholms Folkskola på Hantverkargatan(där det sedermera blev ett postkontor och någon statlig inrättning. Själva skolan låg inne på gården). Några av mina blivande klasskamrater bodde nära Kronobergsparken och jag kunde hemma hos dem njuta av ett antal serieböcker med figurer ur Walt Disneys enorma produktion. Det kan ha varit sagan om Tre små grisar.

Nästa lärosäte blev folkskolan i Lilla Ursvik. Min far var militär och vi tvingades flytta rätt ofta. Under 30- och 40-talen flyttade vi elva gånger på 14 år. En bok minns jag väl – den bok som jag och alla andra barn i första klass fick i sin hand: Elsa Beskows och Herman Siegvalds illustrerade läsebok. Skolan i Ursvik hade ett litet bibliotek och därifrån minns jag en bok som var helt outstanding. Den hette Junker Karls äventyr och var författad av Bengt Nylund (J A Lindblads förlag). Det var en mycket spännande riddarroman som fängslade mig som kom till Ursvik som lässugen sjuåring 1938 och bodde där tills jag fyllt elva 1942.

En av milstolparna i mitt läsande blev faktiskt en ”äldre-thriller” som jag egentligen inte skulle ha fått läsa i den åldern. Författaren Dennis Wheatley skulle många år senare få stor betydelse i mitt litterära liv. Hans thriller I hemligt uppdrag (Scarlet Imposter) från andra världskriget fick jag låna av nyinflyttade grannen Sven som var hela 15 år och spelade ishockey för Hammarby. Det var också han som fick mig intresserad av ishockey. Den här boken gav mig mina första inblickar i sex och erotik. Hjälten Gregory Sallust och tyskan Baronessan Erika von Epp hade ju ett kärleksförhållande, som skildrades ganska ingående, i alla fall med den tidens mått. Idag platsar den sortens sexuella inslag på kindergartensnivå. Men för en elvaåring var det ju verkligen spännande och nästan förbjuden läsning.

Nästa flyttlass hamnade inte så värst långt från Ursvik. Det blev nämligen på Vadmalsvägen 16 vid Brommaplan och där stannade familjen fram till 1944. Där drabbades jag av en science fiction-feber. Jag och enligt Jan Myrdal 50.000 andra läsare i Sverige slukade med iver den nya tidningen Jules Verne-Magasinet. Oj, vilken underbar läsning för en blivande tonåring. Med spännande noveller, följetonger, artiklar men kanske framför allt serier. Stålmannen, Djungel-Jim, Karl-Alfred och Barney Baxter räddade mina kvällar. Och vilka omslag!

Jag och min kompis Lars Eriksson byggde ett rymdskepp på ett berg i närheten. Det bestod av trälådor som vi satte ihop och sedan navigerade vi oss ut i rymden.

Men jag hade nu hunnit med att hitta andra läsvärda böcker – Buffalo Bill och Texas Jack och en sf-serie som hette Tom Trick (i amerikanska originalet heter han Brick Bradford). Den publicerades i Hemmets Veckotidning på en helsida med text under varje bild. I det amerikanska originalet hade man så kallade pratbubblor. Ett av dessa otroligt spännande äventyr handlade om hur Tom och hans gäng blev förminskade och placerade på en cent-slant.

Här fick jag också en första kontakt med en annan stor idol under mina pojkår, nämligen Biggles av författaren W. E. Johns, en av de mest produktiva i genren, vilket jag ju inte visste då. De bästa av hans flygböcker, som för det mesta utspelades under andra världskriget, publicerades av Bonniers förlag med den där mycket speciella färgen på ryggarna. Flera gavs ut under samma tid på B Wahlströms förlag i deras ungdomsböcker. Eftersom jag numera bor i Spanien är det lämpligt att ta med det omslaget här.

Det har även kommit andra böcker om Biggles och en av dem var Biggles i Sverige (Gidlunds 1983) av Stefan Mählqvist.

Hallsberg på Närkeslätten skulle bli familjens nästa mål eftersom min pappa just hade blivit befordrad till stf chef för ett ammunitionsförråd vid namn Dalaberget. Där bodde vi från våren 1944 till hösten 1946.

Där läste jag ofta Jules Verne-Magasinet som nu bytt namn till Veckans Äventyr. Men allra helst läste jag den enormt spännande veckotidningen Levande Livet. En bättre äventyrstidning har vi inte haft i Sverige. Jag har idag flera CD-skivor fulla med tidningens enormt vackra omslag. Illustratören Löthman var en mycket skicklig omslagskonstnär. Omslagen fick jag av P10-soldaten Magnus Magnusson som bodde inneboende hos oss i Strängnäs.

Här tre omslag i urval. Först ett som får representera Science fiction (nr 30 år 1942). I mitten den av Dennis Wheatley-samlare så eftersöka följetongen Sextio dagar att leva (nr 38 år 1942) samt till höger den första western jag läste – Vildhingsten från Sierra Blanca – av den så otroligt produktive Max Brand, ett alias av många som Frederick Faust använde sig av. Med över 600 böcker bakom sig gick han bort alltför ung under andra världskriget då han arbetade som krigskorrespondent. En kula ändade hans liv. Jag samlade på Levande Livet under många år och hade hela fem årgångar med många underbara följetonger och deckarnoveller. Löthmans omslag gjorde det värt att samla på tidningen. Detsamma gällde Veckans Äventyr, där man ofta stal de amerikanska omslagen rakt av. Det kunde man göra under kriget.

Familjen Hedman flyttade därefter från Hallsberg. När min far berättade att han fått en tjänst i Visby på Gotland svindlade tanken. Att bo på en ö mitt ute i Östersjön. Vilket öde för en kille på snart 15 år! Lännavägen 15 blev nu adressen.

Men det skulle visa sig bli min lyckligaste tid. Hela åtta år skulle vi bo där och mycket skulle hända på den litterära sidan för mig. Efter några misslyckade år på Läroverket i Visby tog jag en sommar – sommaren 1948 – plats på Svenska Pressbyrån i Visby som tidningsexpeditör. Det blev ett omväxlande och mycket roligt jobb. Dels fick jag ta hand om alla dagstidningar varje dag, dels alla veckotidningarna samt också alla amerikanska tidningar och magasin som kom. Senare även olika slag av böcker som skulle distribueras.

Dagstidningarna kom varje morgon (DN, Svenska Dagbladet, Stockholms-Tidningen) och på eftermiddagen vid 1600-tiden kom kvällstidningarna (Aftonbladet, Expressen och Aftontidningen som sedermera lades ned). De skulle hämtas på Visby flygplats morgon och kväll. Medkvällstidningarna var det ofta så bråttom att vi måste räkna upp dem i buntar i bilen under färden för att vara klara för utkörning direkt. Då gällde det att vara snabbt i fingrarna och det var jag. Enligt chefen var jag den snabbaste räknare han haft.

Detta kändes som rena paradiset för mig. Nu fick jag chansen att samla på mig alla de olika serietidningar som började ges ut i rask takt. Som bäst var det 14 olika serietidningar som publicerades och jag hade samtliga nummer i mint condition, som det heter.

Under den här tiden, som jag väl måste kalla min guldålder läste jag praktiskt taget allt som gick att läsa. Deckarmagasinen var i första hand Detektiv-Magasinet, Alibi-Magasinet, Äventyrsmagasinet (Med Jörgen Rastholt och hans Alexander-serie), Nyckelböckerna (Norman Seger m.fl.), Jaguarböckerna och senare även Manhattanböckerna. Man hade dessutom sina kompisar och så fanns det ju redan på den tiden något som hette tjejer … Allt hann man tydligen med.

Bertil Hegland gjorde väldigt många omslag till Manhattanböckerna. Han använde ofta sin hustru Britt som modell till de ibland rätt vågade bilderna på vackra kvinnor. Bertil och Britt brukade berätta många roliga episoder från den tiden.

Av Bertil fick jag en fin dedikation när jag visade att jag faktiskt hade nummer 1 i serien.

1953 började jag tjänstgöra ett år vid Arméns Jägarskola i Kiruna. När året var slut och jag återvände hem fick jag en känsla av att något inte var som det skulle.

Mitt rum var nystädat, sängen bäddad och min bokhylla avdammad. Men något var helt fel!

Var fanns alla mina 14 serietidningar?

Jag hittade dem ingenstans och när jag frågade mor berättade hon lugnt att hon städat bort dem. Chocken var enorm!

Vad den samlingen hade varit värd idag kan bara en sann samlare veta – jag vill nog egentligen inte veta det. I samlingen fanns första numret av Kalle Anka och alla Karl Alfred i storformat samt mycket mera.

När jag berättade detta för Magnus Magnusson tyckte jag att han blev vithårig och lätt darrande lämnade rummet.

Med åren har jag lyckats smälta chocken. En tröst är att jag i alla fall hann läsa dem alla.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22