En författares revansch: ratad svensk deckare slår i Tyskland och USA

Sep 4th, 2009 | By | Category: 2002-3, Artikel

Av Kjell E. Genberg

– Man ska nog inte ge sig när man känner att man har rätt.

Det är i alla fall författaren Elizabet Peterzéns valspråk och nu anser hon att hon börjat få rätt. 1992 utkom en bok som väckte stor uppmärksamhet. Den hette En jävla helg och var skriven av den engelska debutanten Helen Zahavi. Författaren intervjuades i hela pressen, i TV och radio. Sedan blev hon den stora stjärnan på Bokmässan i Göteborg det året. Varför? Jo, hon hade tagit upp ett ämne som ”ingen vågat skriva om förr”. Hon hade skrivit om en kvinna som fick nog av mansförtrycket och mördade sju män.

Över Nordsjön efter vatten

Men det där skrev ju jag om för tio år sedan, tänkte Elisabet Peterzén. På svenska, om en kvinna som dödat sju män. Och jag var minsann ingen översatt debutant, utan författare i Sverige sedan tjugo år. Fast boken – Sista sticket – var skriven under pseudonym. Till och med två för säkerhets skull: Katrin och Erik Skafte.

Den mördades av svensk kritik. Men nu när samma bok fått internationella framgångar vill Elisabet gärna berätta om den.

Internationella framgångar?

– Ja. Jag hade den med mig när jag var på bokmässa i Oslo 1986 och den köptes där av det amerikanska förlaget Seal Press som gav ut den två år senare som The Last Draw. Då upptäcktes den av tyska Fischer Verlag som gav ut boken 1990 under titeln Lauter ganz normale männer. Och sålde 65000 exemplar av den.

Sedan hände ingenting särskilt förrän i januari 2002. Då kom ett bokpaket från Amerika hem till Elisabet i Ösmo.

Det var The Last Draw i ny klädnad – som första romanen i en serie som kallades ”The best crime fiction from around the world”. Omslaget är riktigt tjusigt och på baksidan finns utmärkta recensionsutdrag från Publishers Weekly, The Drood Review och The Scandinavian American Bulletin.

Men i Sverige gick det inte alls. Här är hela storyn, som det brukar heta:

Åren 1981-82 skrev Elisabet denna feministiska och samhällskritiska deckare i vilken sju män tas av daga. Den skickades till fyra svenska förlag. Trevi hade inte plats i sin utgivning, Prisma tyckte inte att den var tillräckligt spännande, Bonniers ansåg att upplösningen inte var tillräckligt övertygande och Bra Böcker berättade att de inte hade möjlighet att placera boken.

Men Elisabet är inte den som ger sig. Hon lät 1983 trycka Sista sticket på Författares Bokmaskin och blev sin egen förläggare. Pressen fick boken. Ett resultat var tre positiva recensioner av Johan Asplund i Sydsvenska Dagbladet, Harry Vikström i Karlskoga-Kuriren och Mårten Blomqvist i Expressen.

Det kom också en våldsamt negativ av Birgit Björneskog i Nordvästra Skånes Tidningar.

Bibliotekstjänst lät Bo Lundin recensera Sista sticket och han spolade den helt och hållet. Enligt honom saknade romanen person- och miljöskildring just det som berömdes i de refuseringsbrev som kom till Elisabet.

Så biblioteken köpte cirka halvdussinet exemplar. 1985 delade Elisabet Peterzén förstapriset i en romanpristävling anordnad av Bra Böcker. Den boken hette Mamsell Caroline och visar att författaren har en osannolik spännvidd: på kort tid har hon skrivit en tydligen otryckbar bok och en som vinner pris.

Så hamnar då Elisabet på Andra internationella Kvinnobokmässan i Oslo 1986. Barbara Wilson på Seal Press i Seattle (som läser skandinaviska) blev intresserad, köpte rätten och lät Laura Desertrain översätta den. The Last Draw fick fin kritik, ansågs vara ohyggligt realistisk, nydanande och kom med djärva grepp.

Samma år tackar svenska Brombergs nej till att ge ut den med motiveringen att ”det är inte precis en sådan bok vi brukar ge ut”.

I Tyskland var den precis en sådan bok man brukar ge ut. Under titeln Lauter ganz normale Männer blir den ”ein kleiner Bestseller”, får bra recensioner, görs i fyra upplagor och säljer 65000 exemplar. Sedan kommer den ut hos italienska förlaget Edizione il Fenicottero i Bologna. Samma visa där.

– Nu började jag verkligen tro att var läge att ge ut den på nytt i Sverige. Jag gav den till svenska förlag som är kända för att värna om det okonventionella.

Alfabeta svarade inte. Inte Ordfront heller. Sellin & Partner ville läsa, men fann den okommersiell med tungt språk. Dessutom var ju inte Sista Sticket färsk.

Det året sa Sara Paretsky att hon läst en intressant svensk deckare. Gissa vilken.

Men Fischer i tyska Frankfurt vill följa upp sin succé. De fastnar för ett 25 år gammalt manus – Äktenskaps Brott – som kom ut som Bis das det Tod sie scheidet.

– Du är väl osvensk, försöker jag.

– Kanske det och kanske obekväm.

Fast det är nog ännu mer obekvämt för svenska läsare som vill veta vad Sista sticket handlar om. De måste lära sig engelska, tyska eller italienska för att ta del av den.

– Javisst. Jag har inga exemplar kvar av den lilla svenska upplagan, säger Elisabet Peterzen.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22