En fascinerande SF-författarinna

Sep 3rd, 2009 | By | Category: 2002-2, Artikel

Av Bo Stenfors

Såsom John-Henri Holmberg och Per Insulander framhöll i Kvinnor i Science Fiction (Optima 1982) skrevs den första autentiska science fiction- romanen i världslitteraturen av en kvinna. Romanen var Frankenstein: or, The Modern Prometheus, utgiven 1818 och författad av Mary Wollstonecraft Shelley (1797-1851). Detta var i viss mening ironiskt eftersom skrivandet av science fiction i fortsättningen i så hög grad skulle bli männens område, vilket också medförde an manliga värderingar av mannens och kvinnans roller blev styrande. Den ljuva och svaga kvinnan i berättelserna var sällan mer än den stridbare, manlige hjältens belöning i slutet, sedan han räddat henne ur rysliga faror. Var en kvinna viljestark, skildrades hon också i regel som lömsk och farlig i denna litteraturgenre.

”Stridbar” blev för övrigt nyckelordet inom science fiction. Den ojämförligt störste vetenskapsmannen Captain Future (”Kapten Frank”), som skapades av Edmond Hamilton, tycktes vara mest känd för att han drog sin protonpistol snabbare än någon annan i solsystemet.

Mary Shelley skapade alltså den litterära genren science fiction år 1816 när hon vid nitton års ålder skrev historien om Frankenstein. Den berömde skalden Percy Shelley hade samma år gift sig med Mary. Marys syster förföljde (och förförde) den likaså berömde skalden Lord Byron vid detta tillfälle, såsom sällskap tog hon med sig Mary och Percy.

En kväll föreslog Lord Byron att de alla fyra skulle skriva var sin gruvliga spökhistoria. Mary var emellertid den enda som genomförde projektet, därtill uppmuntrad av Shelley, som emellertid själv endast kunde skriva poesi.

Mary Shelleys perspektiv på de vetenskapligt förklarade händelserna i boken var kvinnligt. Känslor och psykologi spelade stor roll. Vetenskapsmannen Frankenstein ville åstadkomma en vetenskaplig triumf åt sig genom att skapa liv men råkade skapa ett monster vilket styrdes av primitiva känslor. Envist jagar monstret Frankenstein och dödar därvid olika medlemmar av hans familj.

André Maurois (Emile Herzog) har beskrivit Shelleys och Marys liv vid denna tidpunkt, två år innan Shelley dog i en drunkningsolycka (Ariel – Shelleys liv, 1924). Marys författarskap berör han dock inte med ett ord. Den saken ansåg han tydligen vara alltför ointressant att nämna, även om han, när han skrev boken, hade tillgänglig Marys beskrivning av incidenten i ett förord till 1831 års reviderade upplaga av Frankenstein.

De kvinnor, som därefter skrev science fiction, fick gömma sig bakom manliga signaturer och följa traditionen, som föreskrev stridbara manliga hjältar och veka beundrande kvinnor. Eljest skulle de knappast ha fått chansen att bli publicerade.

I oktober 1934 pryddes omslaget till det amerikanska pulpmagasinet Weird Tales av en fängslande illustration av Margaret Brundage. Den illustrerade berättelsen The Black God’s Kiss, skriven av C. L. Moore. Bilden skildrade en slank vacker kvinna, som klättrat upp på en väldig svart avgudabild och nu sökte den svarte gudens mun med sina läppar. Stolt förklarade tidningen på omslaget: ”The weirdest story ever told” och det fick man nog hålla med om. I The Black God’s Kiss var hjälten en kvinna – hon som kunde beskådas på omslaget: Jirel, Lady of Joiry.

Dessförinnan hade Weird Tales publicerat andra berättelser av Moore, nämligen Shambleau i november 1933 och under 1934 Black Thirst (april), Scarlet Dream (maj) och Dust of Gods (augusti), men dessa fyra historier hade lancerat en traditionellt manlig hjälte: äventyraren Northwest Smith. Förmodligen därför hade dessa historier, hur fantasifulla de än var, inte väckt samma uppmärksamhet som The Black God’s Kiss nu gjorde.

Handlingen var i korthet följande: Den käcka, svärdsförsedda amazonen Jirel av Joiry blir efter en tapper strid besegrad av den storskrattande krigarhövdingen Guillaume. Hennes stad blir härtagen och Guillaume försöker röva en kyss från henne, Jirel är så i grunden förödmjukad som en krigarkvinna gärna kan bli och svär en helig ed att hämnas. När hon förts till sin cell, tar hon sig ut ur den och beger sig genom en uråldrig tunnel genom tid och rum till stjärnbelyst dal. Där kan hon hämta ett grymt vapen mot den hatade Guillaume.

I halvdunklet tar Jirel sig förbi många rysligheter och når dalens hjärta, där en paviljong med en staty av en svart gudom står i en mörk sjö. Statyn vaktas av en Osynlig Varelse. Han läser vad som döljer sig i Jirels hjärta och skrattar retsamt. Därefter tillåter han Jirel att kyssa den svarta guden.

Hon pressar sina läppar mot statyns iskalla mun och undfår något fullständigt främmande, som lägger sig likt en kall sten mot hennes själ. Jirel skyndar sig sedan tillbaka samma väg hon kommit. När hon därpå hämtas ur sin cell och återigen förs inför den arrogante Guillaume, låter hon honom få den kyss, hennes besegrare kräver av henne. Genom kyssen överlämnar hon emellertid till honom detta fruktansvärda ting som hon burit inom sig. Guillaume dör mitt framför hennes ögon en obeskrivligt hemsk död, där både kropp och själ angrips av det förfärliga tinget.

I det ögonblicket går det upp för Jirel att det hon känt för Guillaume varit kärlek, inte hat. Denne självsäkre, väldige, skrattande man hade inte bara erövrat hennes rike, han hade också erövrat hennes hjärta utan att hon förstått det. Nu först visste hon varför Varelsen hade skrattat så hånfullt åt henne. Förtvivlad sjunker hon ner över den döde Guillaume, den ende man som hon någonsin skulle ha kunnat älska. Ingen glädje finns mer för henne i denna världen sedan hon nu dödat Guillaume.

Läsarna utgick från att C. L. Moore var en manlig författare, även om det var en kvinnlig hjältinna som lanserades i The Black God’s Kiss med en i SF-sammanhang sällsynt känsla för kvinnlig psykologi. C. L. Moores fullständiga namn var emellertid Catherine Lucille Moore. Hon var född den 24 januari 1911 i Indianapolis, Indiana (USA).

C. L. Moore fullföljde sin framgång med ytterligare en rad historier i Weird Tales av samma typ: Black God’s Shadow i december 1934 samt under år 1935 Jirel meets Magic (juli), Julhi (mars) och The Cold Gray God (oktober) samt i oktober 1936 The Tree of Life. Av dessa hade Black God’s Shadow och Jirel meets Magic Jirel i huvudrollen, under det att Juhli, The Cold Gray God och The Tree of Life hade Northwest Smith. Under år 1936 publicerades också i Weird Tales novellerna The Dark Land (januari), Yvala (februari), Lost Paradise (juli) och Tryst in Time (december).

Det vore fel av mig att tyst passera förbi i hur stor utsträckning hennes första berättelser handlade om erotisk förtrollning. Genom en kyss överbringar Jirel döden till Guillaume, en död som drabbar kropp och själ. För att vidare belysa hur fascinerad C. L. Moore var av att i novellformen särskilt utforska kvinnans dragningskraft på mannen – men också för att illustrera hur fantastiska och nyskapande C. L. Moore’s historier i själva verket var – vill jag därför beröra handlingen i hennes två första berättelser Shambleau och Black Thirst.

I Shambleau förbereder Northwest Smith en brottslig kupp på Mars i väntan på sin kompanjon. Han ser en flicka förföljas av en folkmassa. Den vill döda henne och ropar: Shambleau! Northwest Smith räddar emellertid flickan och för henne till sitt rum. Hennes röda klänning smiter åt kring en kurvig och frestande kvinnokropp och hennes ögon är gröna med smala springor som på en katt. Hon har en turban virad runt huvudet.

På natten, då flickan förvisats till en vrå, drömmer Smith att han ligger stel och kall under det att en het, slemmig orm rör vid hans hals, men också vid hans själ. Vällusten som detta ger honom välkomnas av hans kropp men fyller hans själ med ångest: ”The soul should not be handled!”

Nästa natt vaknar Smith och får se hur flickan rullar undan turbanen. Ut från hennes huvud kravlar tjocka, röda, våta ormar, som växer sig allt längre. När hon reser sig upp, når ormarna golvet. Hon är naken, den röda klänningen har hon kastat ifrån sig. Med en simrörelse delar hon håret – om nu ormarna kan betecknas så. Hennes ögon är som gröna tittar rakt in i fullständigt främmande värld.

I Smiths inre mumlas uppmuntrande och kärleksfulla ord. De utlovar de mest njutningsrika smekningar och sinnesretningar, som aldrig skall upphöra. Som i en dröm omfamnar han henne och hennes ormar slingrar sig hårt omkring de två. Extasen som han därvid känner saknar ord den sträcker sig långt utöver kroppens och medvetandets gränser och kittlar med sin onaturlig njutning själva själens rötter. Smith kan inte röra sig i den slemmiga, ljuvliga omfamningen. För varje våg av intensiv njutning bemäktigar sig en allt större mattighet honom och han sjunker ner i ett gnistrande mörker. Den förtärande hänryckningen får honom att glömma allt.

När hans hårdföre kumpan anländer tre dagar senare, hittar han Smith på golvet, begravd i röda ormar såsom han legat i tre dagars tid. Flickan reser sig nu upp för att fånga in också Smiths kompanjon, men denne är förståndig nog att inte möta hennes blick. Han drar i stället undan Northwest Smith och använder en sprucken väggspegel för att kunna rikta sin strålpistol mot flickan: Medusan som funnits sedan tidens gryning och som på Mars kallas Shambleau. Med ett välriktat skott gör han slut på monstret.

I Black Thirst befinner sig Northwest Smith på Venus i närheten av Mingas svarta borg, i vilken kvinnor odlas med sikte på behagfullhet under överinseende av Mingaborgens härskare, ”Alendaren”.

Minga-kvinnorna är kända för sin utsökta skönhet: underbara, långbenta kvinnor med bronsfärgat hår och stor frimodighet. Varje furste, som kan betala priset, har åtminstone någon Minga-kvinna vid sitt hov som en betagande prydnad. Pengarna strömmar in till Minga som betalning för kvinnorna.

En Minga-kvinna söker upp Northwest Smith och erbjuder honom bra betalt om han hjälper henne. Han accepterar.

Smith skall fråga efter henne, Vaudir, vid en port i Mingas borg. Han blir insläppt av en eunuck. Dold i en kåpa med kapuschong förs han till Vaudirs rum. Luften känns laddad med obestämbart hot.

”Skönheten förädlas och intensifieras i Alendarens hand tills den når ofattbara höjder,” förklarar Vaudir för honom. ”Alendaren är emellertid omänsklig, icke-dödlig. De vackraste kvinnorna slängs in i hemliga rum i borgens djup, och sedan, plötsligt, försvinner de. Jag vet att jag också kommer att försvinna. Detta öde skrämmer mig. Hjälp mig fly!”

Plötsligt reser Vaudir sig emellertid och vandrar med stela rörelser likt en automat genom korridorer och nerför trappor, allt djupare in och ner i borgen. Smith följer efter med skjutvapnet redo. Hon drar undan ett draperi och de står framför Alendaren. Vaudir faller ner vid hans fötter under det att Smith hypnotiseras. Han kan inte lyfta vapnet.

”Hon som ligger där är mycket vacker,” konstaterar Alendaren, ”men jag gömmer skönhet här i borgen som vida överglänser hennes, lika mycket som solen överträffar det tända ljuset. Hon har också intelligens och mod, precis som du. Nu odlar jag inte dessa egenskaper hos mina kvinnor. Jag tänker emellertid ta er till en plats där ingen annan man varit förut. Såsom ett experiment vill jag se din reaktion vid åsynen av kvinnorna där.” De förs till borgens innersta del, där de vackraste kvinnorna förvaras.

Alendaren låter Smith se in i ett rum, där en av dem bor. Smith griper tag i gallret mellan honom och kvinnan, glömsk av allt och överväldigad av hennes själsförintande skönhet. Hon rör sig med en grace som musik. Hennes skönhet uppväcker en åtrå inom honom som inte skulle släckas ens om han fick hålla den formfulländade kroppen tätt tryckt mot sin för evigt. Hans hunger skulle alltid förbli lika stor.

Men det finns ännu vackrare kvinnor. När Northwest Smith utsätts för anblicken av nästa kvinna gör hon honom galen av åtrå. Eller med C. L. Moores egna ord: ”Incarnate loveliness tugging with strong fingers at every sense and every nerve, and intangibly, irresistably, at deeper things than these, groping among the roots of his being, dragging his soul out… Only a glance he took, and in that glance he felt his soul answering that dragging. The terrible desire tore futilely through him. Then he flung up an arm to shield his eyes and reeled back.”

Nå, för Vaudir går det illa. De vackraste kvinnorna såldes inte utan fick möta ett oändligt mycket hemskare öde. Vaudir drabbas alltså av en förfärlig motsvarighet till uttrycket: Han insöp hennes skönhet med ögonen och kände sig ung och levande på nytt. På detta sätt drack Alendaren flickornas skönhet när den nått höjdpunkten. I den stackars kvinnans själ återstod därefter endast krälande, slemmiga ting likt ormar, tills hon slutligen avled och hennes nyss så oförglömligt vackra kropp smälte ner till ett mörkt urslem, som segt rann utefter golvet under de färgglada klädespersedlar hon nyss burit.

Men innan Vaudir dör, lyckas hon i alla fall hjälpa Northwest Smith att döda Alendaren med strålpistolen. Han räddar sig oskadd ut ur borgen.

Med raden av nämnda fjorton originella och välskrivna noveller i Weird Tales – förutom några noveller under samma tidsperiod publicerade i andra SF-magasin – visade Catherine Lucille Moore sig, trots sin ungdom: bara några och tjugo år, vara en värdig efterträderska till Mary Wollcraft Shelley och tillika en inflytelserik föreerska till den rad av kvinnliga författare som efter henne vågade skriva science fiction under egna namn, eller åtminstone kvinnliga pseudonymer, och med en kvinnlig betoning. I nämnda Kvinnor i Science Fiction uppräknas 55 kvinnliga SF-författare, varav Mary Wollcraft debuterade 1818 och C. L. Moore år 1933. Av ovan nämnda debuterade dock ingen före 1940.

Moores position som en ny, starkt lysande stjärna på SF-himlen var säkrad. Läsarnas uppskattning av The Black God’s Kiss och hennes andra, tidigare och senare noveller blev enorm när läsarna väl förstod att detta var en ny typ av fantasifull science fiction. Hennes stil var inte så olik Abraham Merrits, och händelserna var så fantastiska som man gärna kunde begära, målande beskrivna mot en klangbotten av kvinnlig psykologi. Läsarna fick dock för en tid undra om författarnamnet C. L. Moore stod för en man eller en kvinna.

Det är emellertid omöjligt att berätta om C. L. Moores författargärning utan att också nämna en annan författare, nämligen Henry Kuttner som debuterade i Weird Tales i mars 1936 med novellen Graveyard Rats. Mången förundrades nog över att den novellen över huvud taget antogs, eftersom den egentligen bara är en otäck beskrivning av hur en dödgrävare kryper ner i gångar i jorden, som grävts av råttor omkring en grav på kyrkogården, för att han skall dra tillbaka ett lik som råttorna släpat i väg med. Han angrips i ett hjälplöst tillstånd av de hungriga råttorna. Ändå togs historien senare in i antologierna The Graveyard Reader (1958) och Stora Skräckboken (1959) – den senare sammanställd av Torsten Jungstedt – så läsarna måste i alla fall ha tilldömt novellen någon form av merit.

Henry Kurtner som var född den 7 april 1915 i Los Angeles, fick ytterligare två noveller införda i Weird Tales år 1936, nämligen The Secret of Kralitz (oktober) och It walks by night (december). Därmed hade alltså en mycket märklig och lysande SF-författare börjat sin bana. Efter ytterligare tre skräckhistorier i Weird Tales år 1937 – I, the Vampire (februari), We are the Dead (april) och The Salem Horror (maj) – vände Kuttner sin håg mot science fiction med Raider of the Spaceways (juli) och When the Earth lived (oktober) och samtidigt började hans underfundiga humor krypa in i hans berättelser.

Kuttner var mycket imponerad av C. L. Moore’s fantasifulla berättelser och skrev i början av 1937 ett brev till ”Mr” C. L. Moore, där han förklarade sin begeistring och undrade om de kunde träffas. Moore föreslog ett möte hos en gemensam vän i Kalifornien. Kuttners förvåning över att det var en kvinna, som kom till mötet och som hade skrivit novellerna, var enorm, Catherine Lucile Moore blev emellertid intagen av den unge, fantasifulle och humoristiske mannen och ville gärna fortsätta bekantskapen.

En anekdot berättar – jag kan inte garantera att den är sann – att Catherine fördetta ändamål lämnade över en novell till honom och bad honom att försöka förbättra den.

Kuttner tog emot novellen som bar namnet The Black Kiss. Han redigerade om den och testade den sedan hos Weird Tales. Redaktören utgick helt naturligt från att det var Kuttner, som skrivit historien, även om den inte var hållen i hans numera glättigt ironiska stil, men refuserade den under hänvisning till att det erotiska inslaget var alltför ohöljt och att det onda tilläts triumfera i novellens slut.

Med Catherines tillåtelse lämnade Kurtner då historien vidare till sin vän Robert Bloch, som strök det mesta av den erotiska förtrollningen, vilken fört hjälten i fördärvet. I stället lät han huvudpersonen bli hypnotiserad av havsodjuret. Sedan hans själ genom The Black Kiss – den svarta kyssen – överförts till odjurets kropp, fick hjälten vidare drabbas av minnesförlust, vilket gjorde det möjligt för honom att i sin nya skepnad av havsodjur attackera stackars förolyckade sjömän ute på ett stormigt hav. Först därefter mindes han allt och återvände till klippstranden, där hans kropp med havsodjurets själ fortfarande låg kvar.

Här mördar han ”sig själv”, men en japan dödar honom sedan med en revolverkula i tron att han är det ursprungliga havsodjuret. Odjuret och den unge mannen dör båda och rättvisa har skipats. Omskriven på detta sätt godkändes novellen för publicering i Weird Tales i juni 1937, vilket skedde under författarnamnen Robert Bloch och Henry Kuttner. Senare – när novellen omtrycktes – ville Kuttner emellertid med hänsyn till omständigheterna inte ha sitt namn nämnt som medförfattare. Robert Bloch fick stå som ensam författare.

Fortfarande enligt anekdoten var den skygga Catherine närmast lycklig över att Robert Bloch övertog ansvaret för The Black Kiss, men händelsen förde Henry och Catherine närmare varandra och de började samarbeta om en novell som infördes i Weird Tales i november 1937, nämligen Quest of the Starstone. Samarbetet ut vidgades senare till att också avse ett gemensamt hem i New York, sedan de gift sig den 7 juni 1940.

I fortsättningen skrev Henry Kuttner och Catherine Moore sina noveller i ett så nära samarbete med varandra att ofta ingen dem kunde riktigt säga vem av dem skrivit vad. Allmänt kan väl sägas att Henry stod för logik, psykologi och halsbrytande humor, under det att Catherine svarade för den otyglade fantasin och känsliga intensiteten.

”Min fru skrev den”

En rad av de mest tongivande Sf-författarna – såsom Asimov, Binder, Hamilton, van Vogt och även Kuttner – ombads att välja sin bästa novell för antologien My best science fiction story 1949. Kuttner valde Don’t look now och avslutade sitt lilla företal med orden ”Anyway, my wife wrote it”.

Kuttner har tillskrivits sammanlagt 176 noveller – de flesta i samarbete med Catherine – vilka emellertid publicerades, förutom under namnet Henry Kuttner, under många olika namn (åtminstone femton, påstår de som vet – mest känd blev pseudonymen Lewis Padgett).

Catherine anses dock vara ensam författarinna till novellerna No Woman Born (1944) och Village Season (1946), som enligt Kvinnor i Science Fiction skildrar känslomässiga och psykologiska skeenden och måste betecknas som klassiska föregångsverk i genren.

Vintage Season handlar om hur människor från framtiden hyr rum i ett speciellt beläget hus för att få se och uppleva en särskilt spännande episod i det förflutna ”a vintage season” – samtidigt som de är noga med att inte påverka någonting eftersom detta kan ha en inverkan på deras egen tid.

Mannen som hyr ut rummen är till en början förbryllad, men förstår allteftersom att detta är ett resesällskap som studerar tidsepokerna för nöjes skull. Till sist kommer då den händelse, de är där för att se: en meteor slår ner från rymden och förstör staden i grunden. Staden brinner, men huset de ser skådespelet från förblir oskadat, vilket givetvis tidsresesällskapet förvisat sig om på förhand.

En av kvinnorna har inlett en semesterromans med husägaren. Den tar dock slut när sällskapet far till nästa tid och plats.

Meteoren för emellertid med sig ett moln av en dödande pest. Resenärerna är givetvis ordentligt vaccinerade mot sjukdomen, men husägaren smittas och lämnas att dö.

Det som lyfter novellen är dock inte temat som sådant utan den känslofyllda skildringen av mötet mellan å ena sidan de litet överlägsna – men inte förhärdade turisterna från framtiden, som betraktar allt som ett roande skådespel från svunna tider, och å andra sidan de som lever i det olycksdrabbade nuet.

Catherine har också skrivit en rad romaner, såsom The Creature from Beyond (1940), Judgement Night (1943), The Dark World (1946), The Mask of Circe (1948), Doomsday Morning (1957) samt tillsammans med Henry Kuttner Earth’s Last Citadel (1943), The Valley of the Flame (1946), The fairy Chessmen/Chessboard Planet (1946 och 1956), Tomorrow and Tomorrow (1946 och 1963) Fury/Destination Infinity (1947), The Time Axis (1948), The Weil of the Worlds (1953) och Beyond Earth’s Gates/The Portal In the Picture (1954).

Expertisen tillskriver henne i varje fall dessa 13 böcker och vidare 37 noveller, varav 16 från tiden t.o.m. år 1936 – alltså före hennes samarbete med Kuttner – och därav en, The Nymph of Darkness (1935), i samarbete med Forrest J. Ackerman.

Kuttner skrev deckare

Kuttner skrev faktiskt också detektivromaner. Här debuterade han med The Murder of Eleanor Pope (1956). Vid 1940 års World’s SF convention blev Kurtner genom röstning utnämnd till ”the Best SF Writer in the World”. Emellertid avled Henry Kuttner av en hjärtattack den 4 februari 1958 i Santa Monica, Kalifornien, endast 42 år gammal. Catherine Lucille Moore kunde inte förmå sig till att skriva science fiction efter detta.

Samarbetet med Kuttner hade varit så intimt och tillfredsställande att saknaden efter honom gjorde det känslomässigt omöjligt för henne att ensam fortsätta med det muntra fabulerande, som de ägnat sig åt. Däremot skrev hon manus för TV och annat.

Catherine gifte om sig 1963 med Thomas Reggie. Science fiction Fandom hade emellertid inte glömt bort henne. Hon fick mottaga ”1981 World Fantasy Award for a Lifetime Achievement” och var ”Guest of Honor” vid 1981 World SF Convention. Hon avled den 4 april 1987, 76 år gammal, i Hollywood.

Både Moore och Kuttner finns upptagna på den speciella internetsidan  i ”The Hall of Fame”, ägnad åt Weird Tales författare.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22