En brottsling

Jan 14th, 2008 | By | Category: 2001-3, Artikel

August Strindberg (1849-1912) behöver knappast presenteras. Nationalskalden som med sina skådespel tycks ha påverkat varenda dramatiker av betydelse ute i världen under 1900-talet känner alla DASTs läsare till. Han skrev en kriminalberättelse, som ingick i samlingen Skärkarlslif (1888). Den skrevs när Sverige fortfarande hade dödsstraff. När man nu läser En brottsling så känns den som en förstudie till amerikanska TV-serier à la Perry Mason eller ännu hellre de fingerade domstolsmål som Sveriges Television arrangerat. Vilken fantastisk film eller TV-teater kunde det inte bli av denna godbit. Dramatiken är dessutom större än i amerikanska domstolsdramer, där man inte brukar konfrontera mördare med lik som det stinker härsket matsmör och karbolsyra om. Strindberg drar sig inte för den effekten. Strindberg skrev underbar dåtidssvenska, som i dag känns föråldrad. Det gäller inte bara ordval och ordformer utan också satsbyggnadskonstruktioner. Men när man väl fångas av handlingen glömmer man detta. Den tidsanda som denna domstolsscen förmedlar kan i bästa fall få läsaren att kanna sig förflyttad mer än hundra år tillbaka i tiden, vilket naturligtvis inte var författarens avsikt när den skrevs. Någon tycker sig kanske känna igen Ernst Kretschmers idéer om konstitutionella drag och kroppstyper, men Kretschmer föddes samma år som novellen skrevs. Det Strindberg tog fasta på i förundersökningen var Cesare Lombrosos idéer om konstitutionella kroppsliga drag som utmärkande för brottslingar – med en överraskande slutsats.

Det var en kall majdag och det hade snögat i syrenerna. Misstämning i naturen, något opp och nervänt. Så att lärkan förgäves letade sitt nersnöade bo i höstsäden och fiskgjusen icke kunde spana gäddan i den nyfrusna viken.

Människorna som kommo roende och seglande upp till skolhuset där tinget skulle hållas såg bortkomna ut de också, ty det var ett ovanligt mål som skulle före, ovanligt för trakten åtminstone, där mord hörde till sällsyntheterna.

Den anklagade var förre tullvaktmästaren Andreas Ek. som nyss tagit döden på sin hustru under särdeles upprörande omständigheter, och när fånggevaldigern kom uppkörande på skolgården med den brottslige hördes sorl från folket, mera ilsket från kvinnfolkssidan naturligtvis, mera dovt från manfolket.

Domaren, en ung vice-häradshövding, som fått öronen fulla av sagor om den förtryckta slavinnan, och som alldeles saknade kännedom om den vidskepliga vördnad varmed lantfolket omger sin kvinna bara hon blir hustru och mor, var alldeles färdig med sin dom, och ville begagna tillfället att statuera ett exempel och på samma gång ta en gunstig vindkåre i sin nya frack, kanske mottaga lyckönskningstelegram och få beröm i lanstidningen. Men han hade även en aning om nya tillvägagåenden i rättegångssättet såsom det utvecklat sig i de stora kulturländerna, och som detta var hans första mord ville han försaka nya oprövade medel att framkalla fullständig bekännelse och få bevisföringen absolut bindande.

Noggrann domare

Till den andan hade han låtit i en kista medföra den mördades lik, hennes kläder, hennes fotografi; båten i vilken mordet skedde låg upphalad på skolgården och kättingen med vilken bröstkorgen blivit krossad – det var dössättet – låg framme vid dombordet. Vidare hade han vid förberedande förhör i länshäktet medfört en berömd läkare, som skulle avge vitsord om mördaren tillhörde brottslingarnes typ eller ej. Ur kyrkböckerna hade han låtit taga fullständiga biografiska notiser om brottslingen, hans förälder och närmaste släktingar, och ur tullverket uppgifter av förman, underordnade och kamrater; allt var så väl tillställt, att man denna gång liksom tyckte sig kunna vänta en samvetsgrann och upplyst dom. Skada var dock att domaren kommit till verket icke för att utreda brottets orsaker och därav möjligen framgående förmildrande omständigheter utan tvärtom för att statuera exempel, alltså med den förutfattade meningen att inga förmildrande omständigheter funnos eller borde få finnas.

Nu öppnades tingssalen, och under uppsikt av kronofogde och länsman släpptes folket in. Domaren hade sin plats i katedern och vid småbord nedanför sutto protokollsföraren och stenografen. Till vän­ster de tolv nämndemannen, och till höger provinsialläkaren, pastorn och kronofogden.

Sedan nämnden gått eden, med svarta tunna kindskägg som kommo fram bakifrån käkbågarne och gjorde en halvkrans underhakan; håret var långt växt och kutade ut nedanför nacken fallande på rockkragen i bukter som en nackfrans teaterfolk begagnar. Ansiktet var djärvt och friskt och passade icke till hår och skägg, så att mannen såg maskerad ut, munnen, näsan, ögonen och öronen stodo visserligen något skarpt ifrån varandra, såsom his lägre utvecklade individer där harmoni mellan sinnesorganen ej hunnit utbildas, men intetdera framträdde oroande på det andras bekostnad, antydande störd jämvikt. Ögonen lågo djupt, som om de längesen upphört verka utåt, och vänt sig inåt för att slippa se, och över ögonbågarne hade dessa betecknande veck lagt sig i vingform, som åtfölja sysselsättning med pinsamma tankar eller upprepade smärtor vid försök att förstå ett främmande sprak, barns tal, eller obegripligheter. Pannan var normal och i förhållande till ansiktet varken för hög eller för låg, och intet i mannens yttre angav någon illa avvägd människoorganism.

Anklagade betraktade varken församling eller domare, utan sökte strax en punkt på rummets murar, där han kunde fästa sitt öga, och sedan han undersökt väggtavlorna stannade han vid en färglagd plansch som föreställde mänskoraserna.

När det blivit tyst började domaren med att uppläsa länsmans första rapport av ungefär detta innehåll.

Söndagen den sjunde man, klockan åtta aftonen anlände till, länsmansbostället å Ingarö förre tullvaktmästaren Andreas Ek, hemma från Brandskär, och efter att ha begärt samtal med länsmannen, angav han sig ha mördat sin hustru under följande omständigheter. Makarne, som på eftermiddagen rott ut att sätta flundernät, hade råkat i tvist, varpå Ek knuffat hustrun i vattnet, och när hon flöt opp hade han med kättingen slagit henne över bröst och rygg tills livet gick av. Därpå hade han, enligt egen uppgift, intagit liket i båten och rott hem, burit eller släpat den döda och svårt misshandlade kroppen upp till latrinen, där han efter ytterligare misshandel nedstoppat den sargade kroppen. Och när detta var gjort, hade anklagade, enligt egen uppgift, genast tagit båt för att söka länsmannen och angiva sig för brottet.

Vid undersökning företagen på stället, hade länsmannen kunna granska anklagades uppgifter rörande likets misshandling och gömställe, och efter förfrågan hos gran­narne hade styrkts att båten med de båda makarne vid fisket varit synlig vid uppgiven tid, så att tvivel om mördarens godvilliga uppsåt att sig angiva ej kunde uppstå, då tidsutdräkten mellan mordets bestående och Eks ankomst till länsmannen ungefär kunde passa in utan att man fick tänka sig att upptäckt av handlingen och skrämsel för andra angivelse drivit honom att får utverkande av förmildrat straff, sig själv ange, så mycket mindre som ännu inga vittnen till mordet kunnat på träffas.

Efter läsningen av rapporten vände sig domaren till anklagade, och frågade såsom för formens skull:

-Godkänner Ek denna uppgift från kronolänsman?

Vartill mördaren svarade kort och bestämt:

– Ja.

– I alla punkter? Återtog domaren.

– I alla! svarade Ek.

– Nu säger lagen, återtog domaren, att känd, det vill säga bekänd sak, är så god som vittnad, när den anklagade är till laga ålder kommen och ej vanvettig, samt frivilligt vidgår saken för rätta och ej därtill pint, skrämd, eller svekligen förledd är. Att Ek ej är vanvettig eller tillhör den kategori av individer som den nyare vetenskapen anser predestinerad, eller på grund av organiska fel lättare hemfallen, åt handlingar som för brott gälla, framgår av medicinalrådets rapport så lydande:

“Förre tullvaktmästaren Andreas Ek, fyrtio sju år gammal, hemma från Brandskär; har vid verkställd besiktning, för utrönande om han skulle kunna sägas tillhöra den av vetenskapen erkända lägre mänskotyp som kallas brottsling eller svagsint, icke befunnits till nämnda kategori höra, då icke hans kranium lider av asymmetri eller missbildningar, hans sinnen äro full normala så att varken hans ögon äro afficierade av strabis. (skevögdhet) eller datonism (färgblindhet), icke heller hans hörselsinne röjer någon brist eller hans lukt och smak, och alla kroppens och själens funktioner befunnits normala, till omständigheter varöver läkaren ej kan döma, föranlett hans brottsliga handling, varför han är åtalad.

År och dag etcetera. ..

– Vi måste således anse att Ek begått mordet med fullt uppsåt, och alldenstund brottet förövats på maka, som anses såsom försvarande omständigheter, skulle domen gå på livet Men tillägger lagen i ovan anförda paragraf, ej bör någon i brott som på liv gå fällas på egen bekännelse, utan de omständigheter finnas som bekännelsen styrka. Nu frågar jag: kunna de omständigheter: alt mördaren sin gärning angivit, att han brottet vidgar, att kronolänsmannen vid syn befunnit liket så misshandlat och undandolt som uppgivits, kunna dessa omständigheter anses styrka bekännelsen?

Domaren hade uppkastat frågan liksom till sig själv, efter som ingen annan än han och nämnden hade talan men denna senare brukade tiga. Och han väntade icke något svar, oaktat en av nämnden, som med ytterlig uppmärksamhet åhört förhandlingarne, reste huvudet och spetsade munnen som om han ville säga något, men beslöt sig för att vänta.

Foto med oljefläckar

Doktorn hade hela tiden tummat och betraktat en gul fotografi med oljefläckar av den mördade, och då och då skickat en lång blick till den uppmärksamme nämndemannen.

Då reser pastorn sig och går upp vid sidan av domaren för att viska honom något i örat, vilket domaren emot bruk tog till godo, och efter att ha farit med handen i ögonen, återtog han sitt tal:

– Anförda omständigheter synes visserligen vittna för bekännelsens riktighet, men mer än dessa skulle en enda yttring av ånger från den brottsliges sida tjäna som talande skäl, ty aldrig har man väl sett …

Här gjorde nämndemannen en min åt läkaren såsom om det tog emot i hans hjärna, och domaren som såg minen ansträngde fram eftersatsen:

– … har man väl sett att någon, även om han begått mordet med full överläggning, icke sedan brottet blivit förövat erfarit en mycket naturlig känsla av ånger över handlingen, även om denna känsla kunde reduceras till fruktan för följderna. Därför frågar jag Ek på heder och samvete, ed behövs inte, ångrar han denna sin missgärning?

Mördaren svarade utan att ta sina ögon från det etnografiska fägtrycke, och alldeles bestämt:

– Nej!

Det blev ett svagt sorl i salen, mera av fötternas, klädernas och andedräktens svaga ljud, än av artikulerade halvkvävda ord.

– Men, återupptog domaren, Ek skulle vilja ha det ogjort.

Ek tänkte inte två sekunder förrän han svarade:

– Nej! Och vore det ogjort, skulle det inte töva förrän jag gjorde det!

– Ek är således vad vi kalla en förhärdad brottsling, invände domaren icke utan en viss otålighet, men (här nickade pastorn) vil vilja tillse om också åsynen av det mördade offret icke kan väcka de slumrande känslor av rätt och orätt som finnas i varje människas bröst om hon icke nedsjunkit till djurens låga ståndpunkt.

Har gav domaren ett tecken åt länsmannen, som gick ut åtföljd av sex karlar.

Det uppstod en stunds tystnad i salen, varunder domaren vände sig till pastorn och viskade.

Strax därpå öppnades dörren igen, och länsmannen inträdde röjande väg i folkhopen för de sex karlarne som kommo bärande på kistan i vilken den mördade låg, och som sattes ned framför katedern där fången stod bevakad av gevaldigern.

Locket lyftes av, och liket blottades under det en förfärlig stank av härsket matsmör och karbolsyra spred sig över rummet. Läkaren reste sig på tå och tycktes jämföra originalet med den fotografi han höll i handen. Pastorn rättade på sina kragar och steg upp för att tala, under det mördaren envist hade sina blickar fästade på färgplanschen. Och den uppmärksam­me nämndemannen gjorde sig i ordning att anteckna med en blyertspenna på en bit papper.

“Likbår du själv gjort”

– Andreas Ek, började prästen; du står här vid en likbår som du själv … kommit till stånd. Du ser här de jordiska lämningarna av den maka du en gång svurit att älska i nod och lust. Hur har du hållit din ed? Hur har du uppfyllt dina löften? Betrakta denna stofthydda som en gång inneslöt en själ, vilken offrade sig för dig, hängav sig åt dig, blev ditt barns mor, och som nu när ålderdomen nalkas skulle blivit dina sista dagars tröst. Har du tänkt på att det kommer en stund då du skall möta henne inför din Herre och Gud och han skall fråga dig huru du hållit din ed, huru du uppfyllt dina plikter, och har du betänkt att du kanske skall möta din son redan nu, som är långt borta i främmande land, och som med sorgen i sin röst skall fråga dig: vad har du gjort av min moder, mina dagars upphov? Har du betänkt det? det har du icke gjort, ty om du gjort det skulle ej din hand ha lyfts till den mordiska gärningen. Se på henne, betrakta henne, och säg sedan inför denna kristna församling att du ångrar din handling, såg det högt och med uppriktigt hjärta, att ditt brott ej må föra dig levande och obotfärdig i Herrans straffande händer.

– Se på henne!

Anklagade såg icke på henne, utan borrade ögonen in i väggen under det han knep ihop ögonen.

– Se på henne, befallde domaren, och vid en rörelse av gevaldigern som kom kedjorna att rassla, vände sig Ek mot liket, kastade en inåtvänd blick i kistan, drog upp näsborrarne som om lukten gjorde honom obehag och spottade framför sig ofrivilligt som det tycktes, eller av en vana som han ej kunde behärska.

Ett sorl av fasa och avsky gick igenom hopen, såsom om de alla känt sig i den avlidnas ställe och blivit utsatta för en likplundrare, och domaren måste lyfta han­den för att stilla stormen.

Därpå tog han till orda.

– Andreas Ek, innan vi skrida till domens fallande, vars utgång icke lär vara tvivelaktig, frågar jag dig för sista gången: Ångrar du din gärning?

– Nej! Svarade mördaren lika bestämt som de förra gångerna.

– Vet du att domen går på livet?

– Ja!

– Den du fruktar inte att möta den Högste domaren.

– Nej! Jag hoppas ta det!

Domaren röck av sig pincenén och betraktade mördaren med en närsynts genomträngande blickar.

– Har du ingenting att anföra till ditt försvar?

Mördaren tänkte ett ögonblick; därpå svarade han såsom med en uppstötning, likgiltigt, som om just det var just detsamma:

-Nää!

Då vände sig domaren till Nämnden för att få, dess bekräftelse på att förhöret var avslutat och att domen kunde fallas, framställande den frågan, om rannsakningen skulle anses tillfyllest.

– Herr lagman! Jag begär överlägggning, tog den uppmärksamme nämndemannen ordet.

Prästen och läkaren reste sig för att gå ut, då domaren tog ordet.

– Tillåter Nämnden att, med fästat avseende på det viktiga fallet, herr pastorn och provinsialläkaren må anses såsom adjungerande ledamöter och sålunda får stanna.

Nämnden bejakade anhållan, och länsmannen satte sig i rörelse för att utrymma salen från obehöriga.

När detta var gjort och tystnad inträtt, vände sig häradshövdingen till nämndeman Olsson:

– Vad har Nämndeman att andrag? Den vithårige sextioårsmannen, nämndeman sedan tjugofemte året, ledamot av förre bondeståndet och lagutskottet, reste sig och svängde sin pincené, det nya lantmannapartiets talttecken, under det att han tog till ordet.

– Herr lagman, mina herrar! Det må ursäktas mig, att jag icke i alla punkter kan dela domarens mening i denna rättegång, som synes mig av mindre vanlig beskaffenhet, då jag sett många dylika men icke någon sådan som denna. För det första vill jag dock säga på förhand att mina invändningar mot rannsakningen icke gå ut på att söka förmildrande omständigheter, då dessa endast skulle leda till straffets förvandling från döden till fängelset, då ju mördaren efter allt vad som framkommit, själv synes finna döden lindrigare än fängelset, och icke heller är det min avsikt att söka göra troligt det mördaren icke begått mordet, vilket dock kunde varit fallet, enär icke utrönt blivit att icke den mördade ljutit i följd av misshandel med berått mod, vilket brott under synnerligen förmildrande omständigheter kan botas med endast fyra års straffarebete, vilket för en fyrtiosjuårs man, som kunde leva i tjugo, trettio år till icke är så likgiltigt. Jag vill endast genom min anhållande om överläggning få in i protokollet de sannolikheter som kun­na freda mördarens eftermäle, vilket icke är utan sin vikt för sonen som skall ärva namnet och veta ryktet om den som var hans far, och på samma gång få uppmärksamheten fästad på några åtgärder i rättegångsordningen som kanske kunna vara påkallade av tidens strävan till noggrannhet i proceduren, och jag tror utan att vilja underskatta domarens goda vilja, att härvidlag mera omsorg blivit lagd på att konstatera det brottet ägt rum än att söka motiven till brottet, och det torde väl få anses ändock att bevekelsegrunden till våra handlingar må väga något, icke i lagens vägskäl, utan i allmänna omdömets, som kan vara viktigt nog.

– Får jag lov! avbröt domaren, och då nämndemannen tystnade, talade häradshövdingen. – Nämndeman ville sålunda i den mördades handlingar söka bevekelsegrunden till mordet, men som man ej kärar mot död man anser jag invändningen obefogad.

Hur kom mördaren på iden?

– Förlåt! Jag vill inte göra advokatyr, det hörde lagman nyss då jag förbigick vissa svagheter i bevisföringen, men jag vill korteligen svara: att död man även kan spela roll, såsom i dödsbokonkurs och urarvagörelse, men jag vill nämna även det medgivandet att vi ej få eller lämna kära mot den döda, som ju ej kan föra talan och då man ej får tala annat än gott om den döde. Jag vill bara inskränka mig till att anhålla det följande frågor framställas till mördaren jag kallar honom mördaren på hans egen bekännelse ehuru bevis saknas att han

endast är dråpare eller misshandlare – följande frågor:

Hur har mördaren kommit därhän att fatta beslutet att mörda sin hustru?

När började detta beslut fattas?

På vad grund tror anklagade att detta besluts fattande började uppstå?

Sedan dessa frågor blivit besvarade, skulle jag önska att vittnen hördes vilka kunde jäva eller stryka anklagades utsago.

Häradshövdingen gnuggade ögonen som om han ville ur huvudet ta bort någon sand eller smolk som kommit in i tankemekanismen och hindrade gången. Därpå svarade han:

– Antag att dessa frågors besvarande skulle komma att kasta skugga på den avlidna!

– Så kom det kanske lite ljus över mördaren. som också skall dö, och om vilken döde det ju vore väl att man kunde få lov att tala lite gott efter som det endast får talas gott om döde. Det är därför också jag bett få dessa frågor framställda.

Pastorn gjorde min av att ta yttra ett ord, och hans stumma önskan beviljades.

– Det ligger i den mänskliga naturen ett starkt begär att ta skylla ifrån sig, och jag tror att genom de framställda frågorna mördaren begärligt skulle att ta tillfället att kasta skuld på den döda, som icke kan försvara sig, och som vi därför måste anse oss förpliktade att försvara.

Domaren tog återigen ordet, oaktat nämndemannen gjorde min av att vilja svara:

– Änskönt jag bitrader herr pastorns mening, kan jag icke lagligen neka nämnde­man Olssons anhållan att ta frågorna framställda, och för att ta ett slut i saken, som icke synes mig mörk, må vi skrida till sista handläggningen av målet.

Länsmannen fick en vink och mördaren fördes in åtföljd av folkmassan.

Det är tortyr

Det började nu lida åt middagen och solen kom stötvis in i salen, när de stora ulliga strömolnen jagade förbi, ibland lämnande rummet i halvskymning. Människorna började se trötta och hungriga ut och själva den anklagade tycktes längta efter slutet huru sorgligt det än kunde bli.

– Andreas Ek, tog domaren upp, kan du säga mig, varför du mördat din hustru? Ek tänkte länge; därpå svarade han:

– Nej, det kan jag inte.

– Varför inte? Vet du det inte, minns du det inte, eller vill du inte säga det?

– Det är så långt sen dess.

– Menar du att det är så länge sedan du fattade beslutet?

– Ja!

– Hur länge var du gift?

– Sjutton år!

– När började ditt beslut att döda henne?

– För sex år sen.

– Hur började det?

– Jag fick hat till henne.

– Varför?

– Det – kan jag inte tvingas säga.

– Jo, det kan du; lagen tillåter icke att pina någon till bekännelse, men om halv bevisning finnes, kan domaren “försöka med svårare fängelse”

– Det är tortyr det?

– Du har endast att svara, icke fråga. Nu frågar jag: hur uppstod ditt beslut?

– Det är svårt att säga, erinrade Ek sig fram, för det kom så efter hand. Men det minns jag att jag först längtade att ha henne undan; sedan tilltog denna längtan, så att när vi för fem år sen stod vid tröskverket hos grannen, längtade jag att se hennes finger först mellan hjulen, sedan hennes arm, hennes kropp, och jag tyckte att jag skulle ha skrattat om jag sett henne komma fram på andra sidan som en sill. Men jag ville inte göra’t själv, längtade bara att få se det gjort. Så gick åren, och så började jag längta att få göra det själv. Jag bad Gud bli befriad från tankarne, men de blevo där, och så kom de allt starkare, tills de kommo som en order från tjänsten. Det måste göras. Och så klarnade det, år efter år, tills jag fick det för mig, att om jag ej gjorde det hade jag försummat något som måste göras. Det är då det gror i mig att jag skall slå sönder hennes kropp och bära den till latrinen – där ville jag ha henne – varför, det vet jag inte, jag tyckte bara att hon skulle vara där! Och så gjorde jag det, och fick frid!

– Nå men säg nu, ställde domaren försiktigt sin fråga såsom han fruktade svaret: säg nu, vad hände för sex år sen efter som ditt beslut började fattas just då?

Mördaren tänkte en stund; därpå svarade han:

– Jag vet inte att det hände något särskilt det året.

Pastorn som hela tiden suttit orolig att mördaren skulle begagna de utlagda bryggorna att skylla ifrån sig, andades lättare när rannsakningen dog bort av brist på material till frågor, och domaren som funnit sig uppfyllt allan rättfärdighet när nämndemannens frågor blivit framställda, tog tillfället att förklara sessionen slutad, och att domen skulle falla inom åtta dagar.

Om eftermiddagen samma dag sutto rättens ledamöter och adjungerade jämte nämndeman Olsson i prästgarden och drucko kaffet efter middan. Doktorn och nämndemannen hade satt sig avsides i en fönstersmyg och pratade med låg röst för att icke höras av de andra.

Brottslingen

– Det är märkvärdigt i alla fall, sade nämndemannen och tummade det gula fotografiet av den mördade; det förefaller mig så underligt när jag ser denna har bilden och erinrar vad medicinalrådet skrev om det han kallade brottslingstypen: oproportionerligt litet kranium, skevögdhet, brist på symmetri: öronen för stora och utstående. Och vet doktorn vad jag kände mänskan i livet. Ja Gud förlåte mig, nu rinner de opp för mig: hon vävde åt hustru min om vintrarne, och hon satte alltid opp garnet galet i färgen.

– Hörde hon illa också? Frågade doktorn djupt intresserad.

– Ja om det var det eller något annat. Men aldrig fick man ett svar som passade till frågan.

– Då slår det in då! höjde doktorn rösten, sprang upp från stolen och satte sig igen. Därpå fortfor han viskande: det var hon som var brottslingen. Men säg, vad tror ni har hänt därute på skäret; vad tror ni om saken?

– Ja, kara doktor, vad mänskorna föra för liv därute i ensamheten det är inte gott och säga, och sjutton års äkta liv å tu man hand, det går aldrig bra. Ja, jag vet saker därute, jag vet saker… jaja! Man har ju sett mänskor i sjönöd äta opp varann, och man har hört om brott som man inte kan tala om i folks sällskap där tillfälle och omständigheter gjort det mesta. Därute på kobbarna i alla fall, där händer mycket saker, som man aldrig får reda på, och vad som hänt härvidlag, se det var just vad jag ville veta, men inte fick. Men riktigt var det inte! det vill jag svara på!

– Men varför säger då mannen ingenting? frågade doktorn. Kan ni förklara mig det!

– Förklara kan jag inte, men det är så sed, folktro, vidskepelse, vad ni vill, att mannen aldrig talar på hustrun; men ni skulle höra kärngarne när de kommer hop! Ni skulle höra dem! herr doktor.

– Det vill således säga, att denna man till en viss grad faller offer för sin egen vidskepelse.

– Det skulle kunna sägas!, Men utrota den om ni kan!

Åtta dagar senare dömdes Andreas Ek för överlagt mord på sin hustru till livstidsfängelse. Hovrätten stadfäste domen och mördaren vägrade envist söka ändring.

Nämndemannen erbjöd sig söka resning i målet och få vittnen hörda, men Ek vägrade alldeles bestämt, och hotade att hämnas i fall någon gick och nosade i hans affärer.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22