En boksamlares vedermödor

Sep 12th, 2009 | By | Category: 2003-3, Artikel

Av NISSE SCHERMAN

Jag är en sådan där kuf som samlar. En hamster. Jag samlar bl.a. på olika typer av musikinspelningar. Dessutom samlar jag på flodhästar, men det kanske inte är så intressant för DAST:s läsare. Men jag är också en sådan där kuf som samlar på deckare, och inte vilka deckare som helst, det ska vara svenska deckare d.v.s. deckare skrivna på svenska.

Vad kan det vara som får människor att börja samla, och i mitt fall då på svenska detektivromaner? Har ingen aning, men det är tydligen män som är de ivrigaste samlarna, så den måttstocken uppfyller jag. Jag kan för övrigt bara svara för hur jag började, och det är ett sätt som jag inte kan rekommendera någon. Jag drabbades nämligen av några mycket allvarliga sjukdomar och tvingades gå igenom svåra behandlingar. Konvalescenterna blev utdragna och långa, tvingade mig att gå hemma och därmed hitta på saker att fördriva tiden med.

Bokintresserad har jag alltid varit, och har dessutom förmånen att få arbeta i branschen – jag är administratör på Akademibokhandeln. Så jag tog mig för att åka till bokmässan i Göteborg. Köpte en lott i en monter, vann två böcker. Henning Mankell; Den vita lejoninnan och den utmärkta handboken/antologin av Bo Lundin; Århundradets Svenska Deckare.

Mankells bok var fängslande och sträcklästes, men Lundins bok intresserade mig mer. Speciellt den förteckning över svensk kriminallitteratur som Johan Wopenka har tillfört boken. Jag gick till mina egna bokhyllor och kunde konstatera att där stod c:a 300 av de titlar som Wopenka förtecknat. Och de inte bara stod där, jag hade läst dem också. Det var då jag bestämde mig: Jag ska bli deckarsamlare – och så blev jag det!

Hur man hittar böcker

Man bör kanske ha en målsättning när man börjar samla, men det hade i alla fall inte jag. Det skulle i så fall vara att jag inte bara skulle samla, jag skulle läsa böckerna också. Och det har jag stått fast vid. Jag försöker läsa allt jag får tag på, men det är klart att kön med olästa böcker kan kännas oövervinnligt lång.

Om någon tänker börja samla svenska deckare och har målsättningen att få tag på alla utgivna: Lägg ner det projektet omedelbart! Det har inte ens Thomas Böös på Svenska Deckarbiblioteket i Eskilstuna lyckats med. Efter en tids samlande tänkte jag: Om man kunde komma ner i under hundra saknade! Så det blev väl någon slags målsättning ändå, och den har jag nått sedan något år tillbaka. Det innebär ju inte att jag lutar mig tillbaka, pillar mig i naveln och slutar letandet – det innebär snarare att jag nu samlar och söker utan några som helst pretentioner eller förväntningar. Men när jag någon gång hittar en sedan länge eftersökt bok känns lyckan nästan euforisk och jag kan sitta och känna på boken en ganska lång stund, nästan smeka den, utan att öppna pärmen.

I början var det Myrorna som gällde, framför allt de välfyllda bokhyllorna i Hjorthagen. Med orangutangarmar gick jag därifrån vid ett flertal tillfällen. Ett par hundra böcker fann jag till priser obetydligt högre än gratis. Därefter var det dags att dammsuga antikvariaten, och nu steg priserna. Men det var fortfarande överkomligt. Hade jag varit i samma situation idag hade jag nog inte börjat samla. Priserna har accelererat de senaste åren, jag antar att det beror på att efterfrågan på antikvariska kriminalromaner har stigit. Det finns kanske andra hamstrar än jag!

Deckar-Berra

På något antikvariat fick jag frågan om jag kände ”Deckar-Berra”? Deckar-Berra, tänkte jag. Det låter som en figur i Galenskaparnas revyer eller något annat lite bondkomiskt. Han skulle visst finnas på Hötorget säljandes deckare på söndagar. Om de inte regnade. Så jag åkte naturligtvis till Hötorget en solig söndag. Och hittade Deckar-Berra. Han blev min Messias. Det mesta på min lista (man måste ha en lista) kunde Deckar-Berra fixa. Jag har nu förstått att Deckar-Berra är en hederstitel. Bertil Lindström låter bra, men Deckar-Berra låter bättre. Han och hans antikvariat i Solna har levererat närmare 1000 böcker till mig. Har du problem, ring inte Poolia, ring Deckar-Berra! Jag har sedan haft förmånen att få göra tjänsteresor runt Sverige och otaliga är de antikvariat som fått besök av mig. Obetydliga små loppis som annars passerats på semesterresan har förvandlats till guldgruvor. Och Internet har revolutionerat sökandet att hitta en titel med list och förslagenhet på nätet ger en enorm tillfredsställelse.

Vad ska man samla

Min åsikt är att man från början måste sätta en gräns för vad man ska samla. Objekten måste vara överskådliga (flodhästarna hmmm …). Min gräns fick bli böcker, det vill säga jag samlar på böcker, på kriminalromaner, inte de otaliga detektivmagasin som gavs ut för dryga femtio år sedan. Jag samlar på svenska författare. Hittar jag böcker skrivna på svenska av t.ex. finlandssvenska författare köper jag dem också. Men de känns mer som bonus, som lite extra krydda.

Min samling består av c:a 2.500 titlar och jag har ungefär 500 kvar att läsa av dessa. Det tar sin tid, speciellt om man tar hänsyn till att det kommer ganska många nya kriminalromaner varje år. Förra året kom det över 80 nya svenska deckare. I mesta laget om man ska hinna med att läsa både gammalt och nytt. Mitt tempo är dock 2 till 3 böcker i veckan. Tunnelbanan till och från arbetet ger ypperligt lästillfälle om man kan koppla bort hundar, ungar och andra sidoljud. Jag gillar visserligen både hundar och ungar, men inte mitt i mordet eller under upplösningen i biblioteket! Jag går ingenstans utan att ha 2 böcker med mig. Man vet aldrig när det ges några minuters läsmöjlighet, och 2 böcker måste man ha – den första kan ju ta slut!

Jag saknar nu färre än 90 titlar, vilket jag mycket belåten med. Jag vet att det finns andra samlare. Åtminstone en person vet jag har fler svenska böcker än jag. Någon kontakt med honom eller andra har jag inte försökt ta – även om det säkert skulle vara givande. Kanske för att få tips om hur man finner de mest udda titlarna. Det är ändå en viss känsla att få tag på de mer svårfångade exemplaren. Minnen väcks till liv när man håller i t.ex. Otto Witt: Motala Ströms Hemlighet eller Tage Ekelöf: Nya Sherlock Holmes Äventyr.

Kuf

Med tanke på att jag ännu inte hållit på och samlat i 10 år kan jag inte vara annat än nöjd med vad jag fått ihop. Mer än nöjd. Som samlare blir man lätt betraktad som en egocentrisk kuf. Till och med familjen kan uttrycka sina dubier över det obeskrivliga nöjet man känner när man hittar en sedan länge sökt bok. Som t.ex. ovanstående Otto Witt: Motala Ströms Hemlighet. Framletad till mig av Deckar-Berra, som i sin tur sålde den till min fru, som i sin tur gav mig den i julklapp med rim och lack och allt. Boken har 62 sidor och måtten 13,5 x 9,5 cm, tjocklek 3 mm. Hur i hela världen kan den där boken bereda någon glädje storlek som en bunt på 30 femtilappar och en lästid på 10 minuter? Jag älskar den boken. Fast 2500 böcker tar ju lite plats, alla ser inte ut som Witts bok. Det är då det krävs både hyll- och förhandlingsutrymme – hemma alltså.

Men samtidigt kan familjen tala med utomstående om mina samlingar lite skrytsamt; Min man har… ; Min pappa har jättemånga…!

Bokmässan i Göteborg fortsätter jag att besöka. Ännu mer intressant har mässan blivit efter att Brottsplatsen kommit till, där deckarförfattare intervjuas i ett rasande tempo av 3 stycken per timme. Där sitter jag i fyra dagar och suger åt mig information när jag inte går på intressanta seminarier eller botaniserar i montrarna. Karl G. Fredriksson (en av förhörsledarna på Brottsplatsen) har sagt mig att jag är som en möbel som måste finnas där och att mitt ansikte är tryggt att vila ögonen på, eftersom jag i alla fall ser intresserad ut. Vet inte riktigt hur jag ska tolka det. Han skulle bara veta att katter är det värsta jag vet. Eller det kanske han känner på sig.

Jag lusläser DAST och Jury för att hänga med i vad som händer och har hänt i branschen. Men också för att fånga upp alla nyutgivna svenska kriminalromaner. De som ges ut på egna eller mindre förlag är inte alltid så lätta att få tag på. Där har jag naturligtvis en stor nytta av att arbeta i Akademibokhandeln. Jag är också medlem i det illustra Sällskapet Deckarvännerna, en sammanslutning av deckarintresserade personer i Stockholm. Vi träffas en gång i månaden under ledning av denna tidskrifts chefredaktör Leif-Rune Strandell. På programmet är oftast en aktuell författare som berättar om sin senaste bok. Det har berett mig stort nöje genom åren.

Ryktet om mina samlingar sprider sig också inom Akademibokhandeln. Ibland kan telefonen ringa och någon bokhandlare ute i riket som har en kund framför sig frågar om någon udda deckare. Det är alltid lika roligt att kunna hjälpa till och därmed bidra till försäljning och service till kunden.

Läsa deckare

Hur ska man ta sig igenom alla dessa böcker? Någon form av system måste man ha. Det går inte att bara läsa sig planlöst igenom tusentals böcker. Jag försöker koncentrera mig på en författare i taget, men inte sträckläsa alla böcker i ett svep. Det skulle t.ex. inte fungera om man läste 69 Svedelid i rad (så många har jag faktiskt om jag inkluderar de han skrivit tillsammans med andra författare). Om man stoppar in några andra författare emellan blir läsningen genast mer intressant.

Blir man då inte helt knäpp av att bara läsa deckare? Springer ut på gatorna och böljar mörda eller skugga folk? Jo, förmodligen. Jag märkte efter några år att jag började bli manisk på deckarläsning. Det var då jag slutade att använda kriminalromanen som kvälls- och sänglitteratur. Det ligger nu alltid 2 andra böcker vid huvudkudden och deckaren har fått sängförbud. Det har antagligen förhindrat ett bestialiskt mord. Antingen hustruns mord på mig eller mitt mord på valfri medborgare.

I samlingarna ingår självklart många gamla böcker, skrivna på ett otidsenligt språk, i många fall med gammal stavning. Det är inte alltid så lätt att tillgodogöra sig dessa texter. Man får träna upp sig och på något sätt försöka läsa igenom tidsperspektivet. När man väl har lärt sig det ökar läsvärdet av de gamla böckerna. Många äldre böcker innehåller också gammeldags, förlegade och ibland rent rasistiska värderingar (utan att för den del vara medvetet rasistiska). T.ex. kan man i en av Frank Hellers romaner läsa: ”Det var ett sådant slag som endast negrer och finländare resa sig efter”. Självklart är det otänkbart att skriva så idag, och man kan ju undra vad som är otidsenligt på samma sätt i dagens böcker om 100 år.

Eftersom mitt största mål hela tiden har varit att läsa böckerna har jag inte varit så noga med att det måste vara förstaupplagor i mina hyllor. Helst en fin upplaga och ett vackert exemplar, men i många fall har pocketböcker varit lika intressanta. För mig har texten hela tiden varit det prioriterade.

Favoriterna

Många frågar mig ofta till råds om vilka deckare som är bäst och om vad jag kan rekommendera. Att tycke och smak är olika är verkligen en sanning. Det är inte lätt att rekommendera böcker till människor man inte känner. Jag minns när min kära hustru lånade min bror en Kjell Ericsson när jag inte var hemma. Ericsson tillhör mina absoluta favoriter och hon hade väl hört mig säga det. Men så fort jag fick reda på lånet till min bror visste jag att han inte skulle gilla den, och mycket riktigt – den kom i retur nästa dag med kommentaren: ”oläsbar”. Min bror är en ”Svedelid” – däremot är min syster en ”Ericsson” eller en ”Anna Jansson”, min fru en ”Frimansson”, min äldsta dotter en ”Unefäldt” och den yngsta en ”Sjöwall/Wahlöö”.

Det är också svårt att jämföra författare från olika epoker – till att börja med måste man kunna läsa igenom tidsperspektivet, annars har äldre böcker inget värde. Därför har jag skaffat mig många favoriter från olika årtionden utan att för den skull göra några jämförelser. Av 1910-talets Sherlock Holmesinfluerade svenska författare har jag stort nöje av Robinson Wilkins och Otto Witt. Problemlösning på högsta nivå med superhjältar och -hjärnor à la Holmes med biträden påfallande lika Dr. Watson. Och vilka fantastiska omslag man gjorde på den tiden – man kan sitta en stund och bara fantisera om framsidan.

På 1910-talet kom också de första böckerna från en trojka som jag fastnat ordentligt för, Jul. Regis och S.A. Duse (om man kan läsa tvärs igenom de värderingar som finns i hans böcker) som även de har Holmesliknande hjältar samt Frank Hellers äventyrslystna skälmromaner. Dessa tre gav ut några av mina absoluta 20-talsfavoriter som t.ex. Jul. Regis: Kopparhuset, Blå Spåret och No 13 Toroni. S.A. Duse: Cobramysteriet, Stilettkäppen och Doktor Smirnos Dagbok. Frank Heller: Böckerna om Philip Collin.

1930-talet känns som det svagaste decenniet i svensk kriminallitteraturhistoria. Frank Heller kom fortfarande ut, men min favorit är nog Sture Appelberg med titlar som Obligationsmysteriet och Hjärnhjälmen. Dessutom debuterade den första kvinnliga författare jag riktigt fastnade för, Kjerstin Göransson-Ljungman, med den rosade Tjugosju sekundmeter, snö.

Stieg Trenter som första gången utgavs på 40-talet är för mig makalöst bra, men det gäller som sagt att kunna läsa tvärs igenom den tidens lite klämkäcka dialog. Detsamma gäller Maria Langs tidigaste alster – kan man svälja dialogen blir böckerna ganska bra. Vic Sunesson dök upp på 40-talet, hans böcker läser jag gärna om – vilket av mig är det högsta betyg som ges.

Roseanna

Favoriten från 50-talet är naturligtvis H K Rönblom – vackrare språk får man leta efter. Och sedan kom ju kriminalromanernas kriminalromaner. 1965 fanns den bara där – Roseanna av Sjöwall/Wahlöö. Jag vet inte hur många gånger jag läst Roseanna, den bästa kriminalroman jag någonsin hållit i mina händer. Det är en makalös bok – och de andra nio är inte mycket sämre, om ens något. Min yngsta dotter (17 år) håller på att läsa igenom de böckerna nu. När hon talar om figurerna i böckerna känns de som gamla vänner eller familjemedlemmar.

Som värdiga Martin Beckeftertädare kändes K Arne Bloms böcker under 1970-80-talet. Jean Bolinders, Jenny Berthelius och Ulf Durlings underfundiga romaner fick upp mina ögon för att allting inte behövde skrivas med raka rör. Bolinders och Durlings senare böcker roar mig oerhört fortfarande. Liksom Gösta Unefäldts Strömstadsromaner även om de inte är lika farsartade som TV-versionerna. Jag har alltid tyckt om författare som fått mig att skratta, som t.ex. Tomas Arvidsson.

De författare jag finner störst nöje av idag är tämligen etablerade namn som Kjell Ericsson, Arne Dahl och Håkan Nesser. De tidiga Wallanderböckerna tyckte jag också om, men sedan blev det lite för mycket från det hållet.

Kvinnorna

Kvinnorna är värda ett eget litet stycke. Det fantastiska initiativet med Polonipriset skapade ett stort antal kvinnliga deckarförfattare från ett läge där det i princip inte fanns någon. Nu kan jag knappt bärga mig när det kommer ut en ny Anna Jansson, Inger Frimansson eller Aino Trosell. Eller för all del också Tursten och Alvtegen. Det är övervägande kvinnor bland de författare jag helst läser nu. Bland äldre verk kan jag inte förbigå Kerstin Ekman – också böcker som tål att läsas flera gånger.

Man kan ju inte gilla allt här i världen. Just bland kriminallitteratur känns det som om det ges ut mer skräp än bland annan litteratur. Jag kanske har fel, det kan ju bero på att det är den typen av böcker jag mest kommer i kontakt med. Men det känns ibland som om alla vill bli en ny Mankell eller Nesser och tjäna storkovan i Tyskland etc. Det stora antalet titlar (över 80 förra året) tyder ju också på en viss överutgivning. Eftersom jag läser alla mina böcker har jag fått i mig en och annan kalkon, en och annan riktig s-k-tbok. Många av dessa ges ut på egna förlag och förtjänar knappt att nämnas.

Men även bland etablerade författare finns det naturligtvis sådant som jag inte tycker om. Smaken är som sagt olika, men bland dagens utgivning kan jag nämna till exempel Leif G W Perssons senaste bok som sålde bra i bokhandeln. Den hade jag kanske tagit till mig om den vart 200 sidor kortare.

Men denna tegelsten fick mig att somna på tunnelbanan och nästan missa Odenplan och därmed komma för sent till jobbet. Och Jan Mårtensons gubbsjuka antihjälte Johan Kristian Homan får mig att bli illamående när han dreglar över sin Julia Robertsliknande polis. Självklart respekterar jag att andra läsare tycker annorlunda. Homan har t.o.m. ett eget sällskap. Tror dock inte jag ska söka medlemskap, och efter ovanstående meningar skulle jag säkert bli giftmördad om jag försökte!

Ni får tycka synd om mig – jag läser alla böcker – jag har med andra ord klämt över 30 Mårtenson med risk för ohälsa. Jag brukar skicka SMS till min syster med de viktigaste händelserna i dessa böcker – det brukar bli en 4-5 stycken meddelanden. På det sättet gillar hon Johan Kristian Homan. Hon har tydligen obeskrivligt roligt åt mina SMS.

Även bland de kvinnliga väletablerade författarna finns det några som inte har gett mig någon större läsupplevelse. Liksom Maria Langs senare alster känns Liza Marklunds senaste Prime Time som en bok som aldrig skulle getts ut om den varit ett debutverk. Jag tyckte det var ett meningslöst pladder från pärm till pärm. Men ett gångbart namn är alltid just vad det låter som – gångbart.

Hamster

Men jag fortsätter att samla deckare som den hamster jag är. Det är fortfarande 87 titlar som saknas. Lyckan sitter i ett par dagar varje gång jag hittar en av dessa dyrgripar.

Samtidigt måste jag hänga med i vad som ges ut varje år. Jag har också en förhoppning om att utgivningen minskar något, det främjar troligen kvaliteten. Dessutom underlättar det när jag ska försöka läsa ikapp alla olästa titlar jag har kvar.

Jag fortsätter att söka på Internet – på antikvariat och …

Nu ringer telefonen. Hej då! Måste svara! Kan vara Deckar-Berra som hittat en av mina böcker.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22