En bok kan föra läsaren till Grönland

Mar 1st, 2018 | By | Category: 2018-03 mars, Artikel

Dast brukar inte ha researtiklar, men LOTTA MAGNUSSON recenserade Havsboken, och så blev det en resa till Grönland. Här berättar hon om den.

Inuiternas boplats

Innuiternas boplats i Ilulissat. Fptp Lotta Magnusson

När börjar en resa? Kanske redan första gången jag tänkte – jag vill paddla bland isberg. Eller så började den när min dotter sa: varför vänta, res nu när är du pigg och stark. Eller så var det Havsboken som blev det som gjorde att jag gick från dagdrömmeri till handling.

Jag inbillade mig att jag likt en Jenny Diski skulle åka på resan till Grönland och betrakta människor jag träffade och skriva små pricksäkra och elaka betraktelser över dem. När jag väl var på resande fot – ensam – träffade jag intressanta, trevliga och härliga människor. Inte kan jag skriva något elakt om dem.

Hur kan man berätta om en resa? Fem flygbiljetter, två båtbiljetter en glaciär-utflykt som jag sedan inte kunde genomföra på grund av försenat flyg, och så det viktigaste av allt: sex dagars paddling med övernattning i tält med start och slut i Aasiaat. Eller så kan man berätta om platserna. Kangerlussuaq, Ilulissat, Aasiaat, Kangerlussuaq igen.

Förberedelser
Att jag verkligen var på Grönland manifesterade jag genom att doppa mig i det fyragradiga havet. När jag doppade mig tänkte jag på mina förberedelser med min väninna Lena i våras. När jag hängde med till Hellasgården för att bada i isvak. Jag tänkte att om jag lyckades med detta då så skulle det inte bli värre att bada i det tångfyllda vattnet på Grönland – och det stämde. Solen sken, vattnet glittrade och tången vajade lite stilla i vattnet. Det var helt klart och mycket uppfriskande.

Och jag fick en extra lins att se genom i och med den litteratur och de poddar jag läst och lyssnat på för att förbereda mig.
Inför min resa hade jag köpt det som saknades, bland annat en modern digital kamera. På min paddling med ett gäng ”tjejer” under en vecka i Stockholms skärgård tränade jag och fotade och filmade en del för att lära känna kameran. Det var roligt och roligast av allt var att krypa omkring och fota närbilder på växter. Svårast av allt är att fånga djur på håll något som jag ville kunna göra när jag åkte till Grönland. Den fina sälen som jag såg väldigt tydligt på håll blev på bilden en liten prick. Efter en veckas fotografering på paddlingen i skärgården blev det uppenbart att mitt öga fångar saker på håll – som en säl en bit ut från land – bättre än kameran.

När jag läste Strøksnes Havsboken funderade jag mycket på alla fantastiska växter och varelser som finns i havet. Det är en inspirerande bok och den handlar om havet och om håkäring eller som den också heter Grönlandsval. Inte för att jag trodde att jag skulle få se en sådan val men det kändes tillräckligt spännande att veta att den finns där.

Känslan av att vara på väg till något nytt och spännande är härlig. Att fantisera, läsa på, planera och hitta inspiration från andra är trevliga reseförberedelser. Jag har läst flera böcker och lyssnat på poddar som handlar om expeditioner och äventyr i isiga miljöer.

Det jag inte ville göra var att ta hjälp av Google maps för att se hur det ser ut eller se på turistreklamsfilmer. Jag ville ha kvar min oförstörda blick på det som är nytt. Google gör det tråkigare och glättig turistinformation tenderar att skapa orimliga förväntningar. Denna strategi visade sig vara både bra och dålig. Bra för att jag verkligen blev så positivt överraskad av mycket jag såg, dålig för att jag missade sevärdheter som jag borde ha tagit tillfället i akt att besöka. Det leder mina tankar till hur olika André och Nansen var som upptäckare. André vägra de ta in fakta och verkar från sitt överklassperspektiv tro att han var osårbar. Nansen förberedde sig minutiöst i åratal och ovanpå det var han kreativ i att lösa de problem som expeditionen stötte på.

Ankomst

Solen skiner över ett blått hav när flygplanet närmar sig Grönlands östra kust. Först ser jag en vit prick i det blå, sedan avtecknar sig de massiva svarta bergen mot glaciären. Havet utanför land är fyllt av vita kluttar som när planet närmar sig visar sig vara isberg och det är tur att det är molnfritt så att jag får se landskapet i flödande sol. Vi flyger in över land för att korsa landet från öst till väst.

Här någonstans längs denna dramatiska kust vågade Nansen och hans fyra medäventyrare segla in på våren för att under stora umbäranden ta sig över världens största ö täckt av is och snö. Det syns inte ett enda spår av människor eller djur och landskapet är majestätiskt. Under resan tänker jag på hur olika Nansen och André var i hur de upptäckte Arktis respektive Nordpolen.

Västkusten närmar sig och där smältvattnet ligger på glaciären bildas det koboltblå pooler ovanpå isen. När vi går ner för landning ser jag mönstret i glaciären som nu ser smutsig ut. I Kangerlussuaq är det en fjord som rinner ut mot havet och här är det sand och färgerna går i ljusgråbrunt och är inte alls dramatiskt som östkusten. Här finns små buskar av sälg men inga träd.

Jag tänker gå ut för att ta en nypa frisk luft på flygplatsen men värmen slår emot mig och jag får fly in i flygplatsens svalare delar för att inte svettas alltför ymnigt i mina fina ullkläder.

Min klocka gav upp när jag landade i Ilulissat efter en timslång inrikesflygning. Kanske är detta en fingervisning om att ta det lugnt och eftersom jag inte har varken begrepp om tiden eller wifi så får jag ägna mig åt samtal, egna tankar och böcker. Det verkar vara så att vi alla som turistar här har samma intressen och är lediga och har därmed tid att prata och inte bara stirra ner i mobilerna.

Ilulissat – namnet betyder isberg på grönländska och isen är skälet till att orten är med på Unescos världsarvslista. Jag börjar mina utforskningar med att gå igenom bebyggelsen i byn och besöka alla snabbköpen för att jämföra priser på äpplen m.m. Jag är ju trots allt smålänning. Vart du än går i Ilulissat ser du isberg i havet utanför och isbergen är en naturlig del av stadsbilden. Själv tycker jag att det är exotiskt.

Utanför byn finns det olika långa gångstigar markerade och en träspång att gå på i den låga och fuktiga vegetationen. Trots att all växtlighet är lågväxande finns det en stor artrikedom och det är mycket vackert att gå de markerade stigarna. Det finns en vacker vik där inuiterna tidigare bott, precis vid foten av isbergsglaciären. Dit får man enligt skylten inte gå eftersom det är farligt och isbergen kan kalva eller vända sig och svallvågor uppstå. Jag undrar hur inuiterna som bodde här kunde veta när det skulle komma svall? Hade de en vakt som höll utkik över isen eller var alla så uppfostrade att de alltid hörde och läste signalerna från isen?

Här är det inte tyst och glaciärisen låter hela tiden. Det smäller, mullrar och knakar samtidigt som det porlar om den is som smälter och hela tiden är det en enerverande korp som för oväsen. Oklart varför. Och lukten – lukten av de smutsiga draghundarna, eller om det är deras mat som lukar illa och så lukten av hav som omger stora delar av Ilulissat.

När jag lämnar spången så förflyttas jag tillbaka till min barndoms somrar och lukten av skvattram när jag sprang i skogen upp till min badgöl. Varför luktar det så här? När jag överhör en guide som berättar om tjälen som aldrig går ur marken och ber sina lyssnare sticka ner handen i växtligheten för att känna tjälen gör jag samma sak när de gått och då ser jag att det växer skvattram här som en marktäckare när den i min barndom växte högt över knäna.

När jag går längs med berget hör jag ljudet av korpen och en vals utblås. Där strax utanför klipporna simmar en knölval runt. Jag går så långt ut mot vattnet jag kan och vågar och sitter där en timme och bara tittar och lyssnar på valen. På min kamera är valen bara en lite prick och på filmen är den ett flås. Den förbaskade korpen hörs hela tiden och hur bra som helst. Jag förstår varför korpen fått en särskild plats i inuiternas mytologi.

Andra dagen
Vädret överträffar mina fantasier om hur det skulle vara. Jag försmäktar i min varma ullkläder. Dock kom alla mina kläder till användning på gårdagens båttur längsmed glaciär-fjorden. Där var det kallt även om solen sken och det var så gott som vindstilla. Molnen som jag trott skulle ha med sig sämre väder till oss i Illulisat hängde kvar över Discoön hela dagen och kvällen.

Glaciärutflykt

Glaciärutflykt med båt. Foto Lotta Magnusson

I Ilulissat finns det många möjligheter att se och uppleva naturen runt byn. Många av dem jag träffar går på dagsturer eller ännu längre turer med övernattningar i tält. Jag förstår varför folk vill resa hit. Naturen är helt enkelt storslagen och detta har jag bara upplevt i Norge vid Geirangen och i USA vid Grand Canyon. Det går inte att se sig mätt på landskapet. Kommer jag tillbaka hit ska jag åka till Discoön också.

Paddling
Väl framme i Aasiaat börjar kajakturen med alla bestyr som ingår med utrusning, packning och matinköp. När vi paddlar ut från Sjömanshemmet hinner vi inte långt innan guiden ser utblåset från några knölvalar på långt håll. Vi paddlar så fort vi kan för att komma fram till dem och först är de tio till tjugo meter från oss men sedan på bara några meters avstånd. Det är både mäktigt och skrämmande – du är så liten i din kajak och valarna är stora men stilla.

Val

Knölvalen dyker. Foto Lotta Magnusson

Både det att se valarna på nära håll men också att höra dem. De gör många olika läten och ljudet av utblåset är bara ett av dem. Valarna stönar, brölar, kluckar och gör massor av olika ljud. Jag vaknar en tidig morgon i mitt tält av att minst två valar gick upp mycket nära för att andas. När jag kastar mig upp för att titta på dem är det tät tjocka och sikten bara några meter. Jag lägger mig igen uppiggad av att vakna till detta magiska ljud och jag ligger kvar och hör vattnet försiktigt skvalpa mot stenarna nedanför.

Vi fångar fisk på blank krok och äter torsk, plattfisk, kattfisk och en och annan köpenhamnare. Jag plockar musslor som vi äter senare på dagen och godare och färskare fisk och skaldjur har jag aldrig ätit. Vattnet är så klart och friskt – alldeles fullt av olika sorters tång och kelp och sikten är otroligt i den rena luften.  Det är gott om sjöborrar och havstulpaner. Enligt guiden kan man se sextio till sjuttio kilometer här. Det gör avstånden svåra att bedöma. Undrar om inuiterna som levde här för länge sedan fiskade mycket eller om de hellre åt säl året om. Sälarna här är mycket skygga och vi skymtar dem mest. Valarna däremot är helt orädda för oss och vi verkar inte störa dem.

Isbergen som vi paddlar runt är vackra och jag passar på att äta en bit av ett sönderfallande isberg. Det har ingen bismak och tanken på att ett isberg kan vara tusentals år innan det kalvar ut i Discobukten gör det nödvändigt att äta.

Avresa
Vädret på Grönland är för det mesta vackert men en kväll när dimman drar in är det svinkallt att diska bestick och tallrikar i det kalla vattnet. Händerna blir snabbt stelfrusna. Att då förställa sig hur Nansen och hans fyra medäventyrare måste haft det när de 1888 korsade Grönland från öst till väst. De måste ha frusit, svultit och luktat. Att tvätta sig går bra så länge solen skiner. Vilken bragd skulle man behöva göra idag som motsvarar det som Nansen gjorde?

Dimman som nu dragit in några dagar hindrar oss från att komma med flyg till Kangerlussuaq och min glaciärtur och anslutande flyg till Köpenhamn. Naturen bestämmer och det är bara att gilla läget.

I Ilulissat fick jag se de vackraste och häftigaste isbergen och på paddlingen fick jag uppleva knölvalarna på bara några meters håll. Den rena luften och det klara och friska havsvattnet med alla sina goda fiskar. Att tänka på att jag sett så lite av detta enorma land. Det har väckt min äventyrslusta.

Läs- och lyssningstips:

  • Diski Jenny, På tunn is: en resa till Antarktis
  • 
Nansen Fridtjof, På skidor över Grönland
  • P1 Dokumentär, Flygkraschen i Ishavet Söndag 25 dec 2016 kl 08:05
  • P3 Dokumentär, Den dödsdömda polarexpeditionen Söndag 25 dec 2016 kl 18:03
  • Leine Kim, Profeterna vid Evighetsfjorden

  • Strøksnes Morten A, Havsboken: eller konsten att fånga en jättehaj från en gummibåt på ett stort hav genom fyra årstider
  • 
Uusma Bea, Expeditionen: min kärlekshistoria
Taggar: , , , , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22