Elisabet Peterzén: Författarinnan sökte bredd genom att skriva deckare

Sep 19th, 2009 | By | Category: 1995-3, Artikel

Av JON-EGIL FORNÆSS

Elisabet Peterzén började publicera sig som romanförfattare redan på sextiotalet, när hon var omkring 25 år gammal. Fast hon hade satt igång med skrivandet långt tidigare, redan som mycket ung fick hon in alster i Folkskolans Barntidning.

– Det gav förstås blodad tand, säger hon när DAST besöker henne i hemmet i Ösmo. Att jag kom att fortsätta arbeta som författare berodde på kvinnofällan. Jag hade tänkt bli skeppsmäklare, men det visade sig att det yrket var stängt för kvinnor på den tiden.

I stället hamnade hon på kontor.

– Det var hemskt! Jag fick för mig att jag kunde göra vad som helst för att slippa ifrån det. Jag funderade på att utbilda mig till jurist, men det blev aldrig av. Nu är min dotter jurist, så lite av det fanns nog i blodet.

Skrev i England

Så flyttade Elizabet till England. Där bodde hon i flera år och där skrev hon också sina första romaner.

– På sextiotalet kom jag med regelbundenhet ut med böcker hos Rabén & Sjögren, förklarar hon. Det var vanliga romaner, lite självbiografiska kanske. Men sedan kom revolutionen 1968 och därefter gällde det att vara renlärig, något som jag hade rätt svårt för.

I början av sjuttiotalet utlystes en tävling om bästa u-landsroman. Elisabet Peterzén skrev boken ”En mans liv” – och vann. Det blev nästan ett ramaskri när kuvertet med namnet på vinnaren bröts. Det passade inte alls att författarinnan Peterzén slog alla andra, sådana som hade rätt partibok och allt. Så när boken till sist kom ut stod pseudonymen Mustafa Sard överst på skyddsomslaget.

– Det var en hel del konstigheter med den där boken, minns Elisabet. Efter en tid kom den ut hos Litteraturfrämjandet. Jag råkade hitta den i en boklåda och det var lite genant för förlaget att det på baksidan stod att Mustafa Sard, 38 år var född i Sudan men hade studerat i Sverige – och att upplagan getts ut utan att jag var informerad eller ens skulle få betalt. Piratverksamhet kallar jag sådant.

Egen förläggare

Lite senare uppmärksammades hennes bok med den dubbeltydiga titeln ”Roman”, som egentligen var ett inlägg i Palestinafrågan. I romanen får världens zigenare ett eget land på Södertörn och naturligtvis blir läget turbulent. Fast det var inte alldeles enkelt att få ut den heller – efter refusering på ordinarie förlag kom den ut på Författarförlaget.

Elizabets ambition att ha ett brett register ledde till viljan att skriva åtminstone en deckare. Det kan hänga ihop lite med att pappa samlade på böcker av John Dickson Carr – en samling som Elisabet ärvde.

– Jag har läst deckare ofta och gärna i hela mitt liv, säger hon. Mitt förstlingsverk – om man inte räknar ”Äktenskaps brott” som kom hos Rabén & Sjögren redan 1969 – hette ”Sista sticket” och skrevs under pseudonymen Katrin och Erik Skafte. Att jag valde dessa namn hängde ihop med tidsandan, det skulle gärna vara författarpar, som Sjöwall-Wahlöö. Deckaren hade feministisk anstrykning genom att den påstår att ”män mördar kvinnor, kvinnor mera sällan män”. Jag fick lov att ge ut den via Författares bokmaskin – men den har sedermera kommit i både Tyskland och Italien och fått fin kritik där.

Ingen nyckelroman

Det blev en bok till i samma genre. Den fick namnet ”Sista ordet” och handlar om förlagsvärlden. För två år sedan kom den på det lilla förlaget Hanveden.

– Det finns de som tror att det är en bitter författares nyckelroman, men den tolkningen protesterar jag emot, eftersom det skulle ta udden ur det jag vill säga. Nu har jag börjat arbeta med ytterligare en kriminalroman, fast när den blir klar är svårt att säga.

Det är så nära brott hon kommer, säger hon med ett litet leende.

– Fast man borde kanske pröva på det, eftersom brottslighet tycks vara den enda konstnärliga verksamhet som samhället stöder.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22