Elegi över novellens brist på status

Dec 28th, 2008 | By | Category: 1999-1, Artikel

Av BERTIL FALK

Novellens ställning är förvisso inte den bästa. En gång i tiden kunde brödskrivande författare livnära sig på att skriva noveller till både den kolorerade och den färglösa veckopressen i vårt land. Den tiden är förbi. Novellsamlingar och novellantologier har det svårt. I USA – där novellen blomstrade under en period om cirka 30 år i de så kallade pulpmagasinen – finns det i dag bara några få novellmagasin. Två av dem är deckarmagasin, nämligen Ellery Queen’s Mystery Magazine (EQMM) och Alfred Hitchcock’s Mystery Magazine (AHMM). Vidare finns det åtminstone fyra novellmagasin i USA för science fiction och fantasy. I Sverige finns det ett – JVM.
När Ed Hochs 767:e novell publicerades i EQMM, citerade redaktionen kritikern William DeAndrea, som fällt följande kommentar: ”Kollegor har föreslagit Ed Hoch, och då inte bara på skoj, att han ska lämna sin hjärna till vetenskapen. Den hjärnan gör det möjligt för honom att göra något som ingen annan har lyckats med sedan PULP-magasinen dog ut: leva på att författa deckarnoveller på heltid .”

Olikartade gestalter

Att Hoch lyckats med den bedriften hänger samman med flera saker, han är ett proffs som arbetar med ett antal sinsemellan olikartade deckargestalter, vilka alla är särpräglade och som fungerar i sammanhang, som skiljer sig från den ene hjälten till den andre. Hoch har alltså en ovanligt väl utvecklad förmåga att variera sig. Han är lika hemtam i USA som i Europa, i det förflutna som i nuet. Framför allt är han en baddare på att skapa nya spännande mordsätt. En av hans specialiteter är mord i stängda rum, människor som mördas mitt fram för näsan på folk, lik och mördare som försvinner i tomma intet osv. Hans 767:e historia The problem of the Enchanted Terrace (EQMM, april 1997) var just en sån historia, där en person försvinner mitt framför näsan på vittnen. Upplösningen var som vanligt lysande uttänkt.
En författare som skriver deckarromaner behöver in te mer än en bra idé. Den som skriver deckarnoveller behöver också bara en bra idé, men novellisten kräver ändå tio idéer för att få ihop en novellsamling som är lika tjock som deckaren.

Förmåga i överflöd

Den beundran som tillkommer Ed Hoch från både läsare och kollegor hänger just samman med att han har denna förmåga i överflöd. Hans romanskrivande kollegor behöver bara klämma fram en briljant idé om året. Han måste spotta fram en briljant idé varje månad. I dag är han kungen, men vägen dit var lång. Först alla åren då han skrev och blev refuserad. Sen åren då han började att synas i deckarmagasinen. Och därefter de senaste 26 åren då han haft en berättelse i varje nummer av EQMM.
Om det nu bara finns en författare i USA som kan leva på att bara skriva deckarnoveller, så finns det ingen i Sverige som kan leva som deckarnovellist. I varje fall finns det ingen som gör det. Vid närmare eftertanke så tror jag att Kerstin Ekman, Jan Guillou eller Henning Mankell skulle kunna göra det – för de är total etablerade. Det enda novellmagasinet i deckargenren som vi har är Per Olaisens CDM, som drivs som hobbyverksamhet. På tidskriften Jury har man insett sitt allvar och där gör man en ansträngning för att komma till rätta med situationen.

Antologier av Broberg

Annars är Jan Broberg den som försökt att upprätthålla novellens status med en rad fina antologier, t ex satsningen på Cornell Woolrich, den kanske störste suspense-författaren inom deckarlitteraturen. Men publiken fortsätter att vara kallsinnig. Den vill inte ha noveller.
Uppgiften att ge novellen vind i seglen ter sig som ett Sisyfosjobb. Hur i hela fridens dar ska man få svenskar som vill ha tjocka bästsäljare med sig på tåget till jobbet eller på semestern att läsa noveller? Mitt eget recept handlar om mitt eget sätt att läsa. Jag avslutar gärna min dag med en deckarnovell. Jag har lyckan att äga travar av gamla nummer av ”The Saint Magazine” i dess olika inkarnationer och köper på mig gamla EQMM och AHMM på antikvariat i Sverige, England och USA.
Jag känner mig privilegierad när jag i mitt nya pensionerade tillstånd efter en dag med barnbarnen på vikingaborg och äventyrslekplats kan krypa till sängs, stänga av CNN och välja en novell bland hundratals noveller. Det kan bli en Black Widowersdeckare av Isaac Asimov – som vid sidan om sin sf-verksamhet var en utmärkt deckarnovellist – ett vardagsdrama av Donald Olson, en ponsonbyare av Alan K. Young, en lättviktsrysare av Richard O. Lewis eller en Sherlock Holmes-spinn off av W.S. Doxey. Och så vidare. Antalet uppfinningsrika novellister i de amerikanska magasinen – både de nedlagda och de som alltjämt kommer ut – är helt enorm.

Allroundkonstnär på bengali

Men jag kan också välja en mysig deckarnovell av Satyajit Ray. Denne allroundkonstnärs deckare – både noveller och romaner – författade på bengali har numera alla översatts till engelska – men tyvärr tycks de bara finnas att köpa i Indien. Eller också läser jag en kriminell humoresk av Damon Runyon. Hans noveller finns samlade på engelska i två volymer. Fast det är främst magasinen som vaggar mig till sömns.
Nu är det inte alla som klarar av att läsa deckare på engelska, vilket naturligtvis är ett handikapp eftersom engelska är deckarspråket nummer ett. Försök att ge ut svenska versioner av EQMM har misslyckats och lagts ned. Precis som i USA har pocketboken, serietidningen och TV gått hårt åt novellmarknaden. Skillnaden är den att USA har 270 miljoner invånare. Sverige bara nio. Spridda över USA finns därför alltjämt tillräckligt många som läser deckarnoveller för att upprätthålla novelltraditionerna och hålla ett EQMM gående.

Krossad novellmarknad

I Sverige är novellmarknaden i stort sett krossad. De fåtaliga novellerna sprids ut liksom på måfå här och där. CDM får förvisso sina recensioner, men det främst i dess egenskap av tidskrift förefaller det. Det är ganska betecknande att varken Jury eller DAST tycks ta novellerna i CDM och andra sammanhang på så pass stort allvar att de recenseras som självständiga konstverk. Inträngande novell analyser är så gott som obefintliga.
En deckarnovell borde kunna recenseras även om den står i en dagstidning eller en veckotidning. Om inte annat så för att påpeka för läsarna att den existerar. Egentligen är den viktigaste uppgiften just denna att tala om för deckarläsarna vad som finns, medan själva recenserandet är mindre viktigt. Dels därför att olika recensenter med skilda referensramar – påpekat eller i varje fall antytt i en DAST-ledare för några nummer sen – kommer fram till helt olika värderingar av en och samma bok. Dels därför att läsaren själv till sist dock är den främste domaren.

Somna till mord ger också drömmar

All världens moralister kan säga åt en Mickey Spillane-älskare att Mike Hammer är fascistisk sörja. Läsaren – själv sällan fascist – struntar i det. Läsaren gillar Spillanes drastiska prosa med dess råbarkade humor vad vi andra än säger.
Och därmed har vi nått slutet på denna klagovisa. Det är så att säga dags att försöka dra en eller annan slutsats av ovanstående funderingar. Då blir för min del sensmoralen: två saker bör sättas i centrum för att skapa intresse för den korta deckarstoryn. Novellen naturligtvis, men man får inte heller glömma läsaren. Läsaren är ju trots allt den som i dagens läge inte läser noveller. Hur det ska gå till? Tyvärr är jag skitdålig på att frambringa tulipanarosor, men bortsett från det, så kanske man kan få en och annan att lägga en trave deckarnoveller vid sin huvudkudde. Att somna in till ett eller flera mord kan ju också ge stoff åt läsarens drömliv.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22