Efter Dr Doyles recept: Hercule Poirot och skuggan av Holmes

Mar 16th, 2010 | By | Category: 2004-1, Artikel

Av Lars Strand

Jag stod vid fönstret till våra rum och tittade förstrött ner på gatan. ”Det var konstigt!” utbrast jag plötsligt tyst för mig själv.

”Vad är det, min vän?” frågade X lugnt ur djupet av sin bekväma länstol.

”Dra dina slutsatser, X, utifrån följande fakta! Här är en ung dam, dyrbart klädd moderiktig hatt, magnifikt pälsverk. Hon går långsamt, alltmedan hon ser upp mot husen. Själv ovetande skuggas hon av tre män och en medelålders kvinna. De har just fått sällskap av en springpojke, som gestikulerar och pekar efter flickan. Vad är det för drama som utspelas? Är flickan en brottsling och de som skuggar henne detektiver, som står i begrepp att arrestera henne? Eller är det de som är skurkarna, som planerar att kasta sig över ett oskyldigt offer? Vad säger den store detektiven?”

”Den store detektiven, min käre Y, väljer som alltid det enklaste tillvägagångssättet. Han reser sig upp för att se efter själv.”

Och min vän kom fram till mig vid fönstret. Strax lät han höra ett förtjust skrockande.

”Som vanligt färgas dina fakta av din obotliga romantisering… ”

Vem kan ”den store detektiven” X i det citerade stycket vara, och vem är hans vän berättaren Y? Nog tycks det ligga nära till hands att identifiera de okända storheterna X och Y som Sherlock Holmes och Dr Watson. Situationen verkar välbekant från flera liknande tillfällen, och om inte alldeles äkta, så i varje fall en god pastisch. Den som är hemmastadd i Holmes-sagan erinrar sig kanske exempelvis den snarlika upptakten till The Beryl Coronet:

– Holmes, sade jag då jag en morgon stod i vårt utbyggda fönster och tittade ner på gatan, här kommer en galen människa. Det är då för tokigt att hans släktingar ska tillåta honom att gå ut ensam.

Min vän reste sig lättjefullt ur länstolen och stod med händerna i morgonrocksfickorna och tittade över min axel.

Eller följande stycke hämtat från inledningen till A Case of Identity:

”Han hade rest sig och gått fram till fönstret, där han mellan de till hälften bortdragna gardinerna såg ner på den trista färglösa Londongatan. Jag sträckte mig fram över hans axel och upptäckte på motsatta trottoaren ett storväxt fruntimmer med en tjock pälsboa och en stor hatt med en krullig röd fjäder kokett nerdragen över ena örat à la hertiginnan av Devonshire. Under detta stora skärmtak riktade hon en orolig och tveksam blick upp mot våra fönster…”

Kritik mot färgläggning

I slutet av det inledande citatet med detektivens raljanta kritik av krönikörens förmenta dragning åt att färglägga fakta påminner om vad Holmes vid upprepade tillfällen anklagar Watson för, såsom i The Sign of Four:

”Detektivarbete är, eller borde vara, en exakt vetenskap och skulle behandlas på samma kallt objektiva sätt. Du har försökt omge det med något slags romantik, och det gör ungefär samma effekt som om man arbetade in en kärlekshistoria eller en enlevering i Euklides femte sats.”

Citatet i början är inte hämtat från någon genuin Holmeshistoria utan är en medveten efterbildning. Som bekant är imitation den mest uppriktiga formen av smicker eller beundran. Den som har skrivit stycket har betygat sin höga uppskattning av berättelserna om Sherlock Holmes, och dessa har till en början fått tjäna som förebild för de egna detektivhistorierna. Författaren ifråga är ingen mindre än deckardrottningen själv, Agatha Christie. Och citatet bildar upptakten till den allra första novellen, The Adventure of ’The Western Star’, i samlingen Poirot Investigates, som kom ut 1924. Då producerade Conan Doyle fortfarande bidrag till de kanoniska skrifterna om Sherlock Holmes, om än i långsammare takt än tidigare. Den sista historien om mästerdetektiven, Shoscombe Old Place, publicerades 1927 i The Strand Magazine, och samma år utkom den sista samlingen berättelser, The Case-Book of Sherlock Holmes.

X i citatet är alltså Agatha Christies egen problemlösare Hercule Poirot, och Dr Watsons motsvarighet Y heter kapten Hastings. Poirot Investigates är Agatha Christies femte bok och hennes tredje med Hercule Poirot. Hon debuterade nämligen redan 1920 med The Mysterious Affair at Styles, där Poirot presenteras för läsarna.

I debutboken följer efter en kort inledning dessa watsonska rader från den föregivne berättaren kapten Hastings:

”Jag hade blivit hemskickad som skadad från fronten; och efter att ha tillbringat några månader på ett ganska nedslående konvalescenthem fick jag en månads permission. Några nära släktingar eller vänner hade jag inte, och medan jag försökte bestämma mig för vad jag skulle göra, stötte jag på John Cavendish. Jag hade sett mycket litet av honom på senare år. I själva verket hade jag aldrig känt honom särskilt väl. Vad det beträffar, var han drygt femton år äldre än jag, fastän han knappt såg ut som sina fyrtiofem år. Som pojke hade jag i alla fall ofta bott på Styles, hans mors gods i Essex.”

Betydande fårskalle

Hastings blir förstås inbjuden av sin vän till Styles, där han anförtror en nyvunnen bekantskap att han egentligen alltid närt en hemlig önskan att bli detektiv, gärna en sådan som Sherlock Holmes. Man måste tyvärr här inflika, att han överskattar sin förmåga att lyckas på denna vädjobana; han ger nämligen i fortsättningen åtskilliga prov på en betydande fårskallighet, något som för all del också Watson anklagas för att besitta. Vidare nämner han i förbigående, att han i Belgien träffat en mycket berömd detektiv, som imponerade storligen på honom. Det otroliga inträffar, att även denne, som ju är Hercule Poirot, befinner sig som gäst på Styles, och kapten Hastings levererar prompt den första beskrivningen av dennes säregna person:

”Poirot var en liten man med ett märkligt utseende. Han var knappt mer än en och sextio lång, men förde sig med stor värdighet. Hans huvud hade precis formen av ett ägg, och han lutade det alltid åt ena sidan. Hans mustascher var mycket styva och militäriska. Prydligheten i hans klädsel var i det närmaste otrolig; jag inbillar mig att ett dammkorn skulle ha vållat honom mer smärta än en skottskada. Ändå hade denna lilla nätta snobb till man, som nu tyvärr haltade svårt, på sin tid varit en av de mest berömda medlemmarna av den belgiska polisen.”

Motsats till Holmes

Vad beträffar kapten Hastings själv, ser han sig inte i spegeln och beskriver för oss hur han ser ut. Vi får själva skapa oss en föreställning om hans yttre, och man kan gärna se honom som en trettioårig Watson. Däremot har Agatha Christie för att inte anklagas för att helt och hållet kopiera Sherlock Holmes gestalt infört en sorts Verfremdungseffekt i teckningen av sin detektiv. I nästan allt är denne den diametrala motsatsen till Holmes. För det första är han dubbelt så gammal som sin medarbetare; han är pensionerad från den statliga polisen och älskar att patriarkaliskt kalla sig för Papa, Papa Poirot, åtminstone i de tidiga böckerna. Frågan om hans ålder och den därmed sammanhängande kronologien i de många romanerna är ett kapitel för sig. Han färgar sitt hår och ligger i och verkar oförskämt vital för en pensionär, som redan vid det första uppträdandet besväras av svår hälta. Den hör man faktiskt inte talas om i fortsättningen; den förblir ett mysterium likt Dr Watsons skottskada. Han är, som framförts, mycket kortvuxen i motsats till den reslige Holmes och uppvisar ett välansat magnifikt mustaschgarnityr, ett sådant som den slätrakade Holmes endast skulle bära som förklädd. Den pedantiska omsorgen om klädseln skiljer honom också markant från den notoriskt slarvige Holmes.

Oanpassbar utlänning

Vidare är han utlänning och försöker på intet sätt att anpassa sig till sin engelska omgivning. Hans engelska är åtminstone till en början starkt bemängd med franska ord och uttryck och direktöversättningar av franska vändningar, en egenhet som avtar med tiden. Hans avvikande utseende och sätt att vara hindrar honom effektivt från att som Holmes under förklädnad smälta in i olika engelska miljöer. Hans läggning förbjuder honom också till sådana grepp i jakten på förbrytare. Han är alltid den store Hercule Poirot, som njuter av att stå i rampljuset och som blir förnärmad, när han inte blir igenkänd.

Sherlock Holmes är till sin hushållerskas förtvivlan, och stundom till Watsons, höjd över tanken på att ha det snyggt och städat omkring sig. Poirot däremot är besatt av idén om perfektion i sin omgivning. Han lider djupa kval, om han tvingas betrakta en tavla, som hänger snett, och symmetri och ordning är kardinalbegrepp i hans föreställningsvärld.

 

De grå cellerna

Utan betänkande kastar sig Holmes ner på marken för att med förstoringsglasets hjälp leta efter ledtrådar. Ett sådant beteende vore fjärran från Monsieur Poirot, och även om han inte är någon utpräglad länstolsdetektiv, så förlitar han sig mest på ett logiskt resonemang för sina slutledningar under utnyttjande av ”sina små grå celler”.

På det hela taget verkar det som om Agatha Christie har gjort sitt yttersta för att göra sin detektiv så olik som möjligt den man, som ändock får sägas vara förebilden. Men det väsentliga, skarpsinnet och förmågan att göra iakttagelser och utifrån dem dra de rätta slutsatserna, har de trots allt gemensamt.

Den mest iögonenfallande likheten mellan Conan Doyles berättelser och Agatha Christies tidiga verk finns annars i konstellationen Poirot – Hastings, där den senare, likt Watson ikläder sig jag-rollen och uppträder som berättare och krönikör. Liksom Holmes och Watson delar de båda också lägenhet, ett högkvarter, som dock, olikt förebilden, är mycket vagt skildrat och vars adress aldrig omnämnes.

Debutromanen slutar, när fallet väl är löst, med att Poirot antyder för kapten Hastings, att de kanske ”kommer att jaga tillsammans igen, vem vet? Och då – ”

Mycket riktigt bildar de båda ett team i Christies nästa Poirotbok, The Murder on the Links från 1923. Vid det laget har tydligen åtskilligt hänt under mellantiden, för på bokens första sida meddelar Dr Watson, förlåt, kapten Hastings, att han ”hade haft en del affärer att sköta i Paris och var på hemväg med morgonförbindelsen till London, där jag fortfarande delade lägenhet med min gamle vän, den pensionerade belgiske detektiven Hercule Poirot.” I slutet av boken antyds att parhästarna kommer att skiljas åt rejält, kanske för alltid, i och med att Hastings invecklad i en romantisk förbindelse flyttar till en estancia i Sydamerika.

Övergav känt mönster

Med nästa roman om Poirot, som är den berömda The Murder of Roger Ackroyd, överger Agatha Christie det välbekanta mönstret från Conan Doyle med Hastings/Watson som krönikör, och man får en fingervisning om hur hennes speciella stil kommer att utvecklas. Men redan i den följande boken får hon ett återfall. Jag talar om The Big Four, som redan med titeln får den Sherlock-frälste att tänka på The Sign of Four. Det är en till kompositionen löst sammanfogad historia, som närmast sönderfaller i en samling fristående noveller med en stark Sherlock-Holmesfärgning.

Hastings, som mycket riktigt hamnat i Argentina och gift sig, har upprätthållit kontakten med Poirot per brev och ämnar inledningsvis överraska sin vän i London med ett besök efter en affärsresa till Paris (vad är det egentligen han har för sig i Paris gång på gång?) Och voilà! – så är de tillsammans igen. Poirot och Hastings råkar här allt som oftast in i livshotande situationer i kampen mot inte bara en ”brottets Napoleon” utan som titeln antyder fyra slemma skurkar, som tillsammans är ute efter världsherravälde. En av dessa är en direkt kopia av Sax Rohmers beryktade ärkebov, personifikationen av ”den gula faran”, Doktor Fu Manchu. En annan av de fyra är amerikan och heter Abe Ryland Tänkte möjligen författarinnan vid namngivningen medvetet eller omedvetet på det ominösa meddelandet i De fem apelsinkärnorna:

”Am here – Abe Slaney”? I boken sparas inte på effekterna, som är hämtade ur den gängse raffelarsenalen, och den hårt prövade pensionären och hans yngre kollega ställs på hårda prov. En slående likhet med Holmes-sagan är det faktum, att Agatha Christie här introducerar en tidigare okänd broder till Hercule Poirot, Achille, som biträder honom i kampen mot den ondskefulla kvartetten. Den väldige Mycroft Holmes kastar alltså sin skugga över intrigen.

Ville bli av med Hastings?

Det verkar som Agatha Christie vill göra sig av med beroendet av den något korkade Hastings, och efter The Big Four uppträder han i rollen som krönikör endast i Peril at End House 1932 och Lord Edgware Dies 1933, tills han slutligen gör sill sorti i Dumb Witness 1937. Han bjuder visserligen på ett sista framträdande innan ridån faller i Curtain, en bok som Agatha cbristie skrev redan vid mitten av 40-talet men som hon hade lagt undan för att låta publicera postumt. Hon övertalades emellertid att ge ut den 1975, medan hon ännu levde. Boken blir en sorts epilog till de båda vännernas samarbete, som nostalgiskt speglar den vänskap, som rådde mellan Holmes och Watson.

Tankens kraft

I Peril at End House finns här och där en blinkning till den invigde, till den i Holmes-sagan bevandrade. Kapitel 2 börjar till exempel med orden:

”Poirot”, sade jag, ”jag har tänkt.”

”En lovvärd övning, min vän. Fortsätt med det.”

Här finns ett tydligt eko av ordväxlingen i inledningen till The Valley of Fear:

”- Jag skulle kunna tänka mig…, började jag.

– Varför inte försöka göra det då, anmärkte

Sherlock Holmes otåligt.”

I Dumb Witness finns bland andra följande raljanta anspelning med förebildernas namn nämnda:

”Poirot, jag – den oansenlige Watson – tänker våga en slutledning.”

”Förtjust, min vän. Vad rör det sig om?”

Jag gjorde mig till och sade pompöst:

”Du har den här morgonen fått ett brev av särskilt intresse.”

”Det är du som är Sherlock Holmes. Ja, du har fullkomligt rätt.”

Jag skrattade.

”Jag känner dina metoder, förstår du, Poirot. Om du läser igenom ett brev två gånger, måste det betyda att det är av särskilt intresse.”

Närmast i novellerna

Det är när allt kommer omkring ändå i novellerna, som Agatha Christie kommer närmast förebilden. Där har hon ofta roat sig med att skriva sannskyldiga pastischer på berättelserna om Sherlock Holmes. För att återvända till min utgångspunkt, nämligen novellsamlingen Poirot Investigates, så har samtliga ingående stycken en stark och omisskännlig pastischton, och flertalet av dem har sin utgångspunkt i den lägenhet, som de båda brottsbekämparna delar. I motsats till våningen på Baker Street 221B är denna endast lätt skisserad utan några som helst utmärkande detaljer och saknar närmare geografisk lokalisering på Londonkartan. Detta är säkert ett medvetet drag i pastischen, ty om den pedantiske Poirots hemmiljö beskrevs ingående, skulle den välbekanta doyleska stämningen helt förflyktigas. I det skick berättelserna nu presenteras har de samtliga, åtminstone i sin upptakt, en stark prägel av watsonsk krönika.

Här och där dyker paralleller till Holmes olika fall upp, och novellen The Veiled Lady, Den beslöjade damen, får en att tänka på både A Seandal in Bohemia och Charles Augustus Milverton. Uttråkad och rastlös av brist på intressanta problem leker Poirot, liksom Holmes i Milvertonhistorien och i fallet med Bruce Partingtons undervattensbåt, med en tanke, som han uttrycker sålunda:

”Ibland beklagar jag, Hastings, att jag har en sådan moralisk läggning. Att vara verksam på den andra sidan om lagen skulle vara trevligt som omväxling.”

En tydlig blinkning till Holmes-habituéen ges i The Case of the Missing Will, Det försvunna testamentet, där huvudpersonen, Miss Violet Marsh, har fått Conan Doyles speciella älsklingsförnamn. Hur många Violet finns det i de kanoniska skrifterna egentligen, hur stor är violbuketten?

Parodier på litterära deckare

I Agatha Christies bok nummer två, The Secret Adversary, från 1922 möter läsaren det hurtfriska deckarparet Tommy och Tuppence, vilka sedan dyker upp igen i en lite speciell novellsamling 1929, Partners in Crime. Den är skriven med glimten i ögat, och varje novell parodierar en känd detektiv ur litteraturen. Hon roar sig rentav i den sista i samlingen med att skoja med sin egen skapelse, självaste Hercule Poirot. Ofrånkomligen blir även Sherlock Holmes utsatt för en godmodig och humoristisk imitation i den som bär titeln The Case of the Missing Lady.

Tacksamhet mot Holmes

Agatha Christie visar även på andra ställen i sin omfattande produktion sin tacksamhetsskuld till Sherlock Holmesberättelserna. I The Clocks från 1963 nämner Poirot, att han på äldre dar med intresse har ägnat sig åt att studera intrigen i ett antal klassiska detektivberättelser:

”Man börjar nästan betrakta verkliga brott i skenet av de uppdiktade. Det vill säga, om jag lägger märke till att en hund inte har skällt, när han borde ha gjort det, säger jag till mig själv ’Ha, ett Sherlock Holmes-brott!’”

I första kapitlet av Hickory, Dickory, Dock, 1955, återfinner man följande passus, där Poirot anspelar på vad Holmes säger i The Six Napoleons:

”Persiljan som sjönk ner i smöret en varm dag”, mumlade han för sig själv.

”Persilja? Smör?” Miss Lemon såg förvånad ut.

”Ett citat från en av era klassiker”, sade han. ”Ni känner säkert till Sherlock Holmes äventyr.”

”Ni menar de där Baker Street-föreningarna och allt det”, sade Miss Lemon. ”Att vuxna karlar kan vara så dumma. Men är det inte typiskt karlar! Som modelljärnvägarna de fortsätter att leka med. Jag kan inte säga att jag någonsin har haft tid att läsa någon av berättelserna. När jag får tid över till att läsa, vilket inte är ofta, föredrar jag en uppbygglig bok.”

Ja, käre läsare, om du har tagit dig ända hit, så har du enligt den förståndiga Miss Lemons uppfattning slösat bort dyrbar tid på barnsligt trams i stället för värdefull litteratur.

Men handen på hjärtat, vad skall vi som inte gillar modelljärnvägar annars syssla med på lediga stunder?



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22