Efter 25 år: Beck åter ute i pocket Böckerna håller än

Sep 5th, 2009 | By | Category: 1999-3, Artikel

Av Björn Vinberg

Norstedts förlägger nu ut hela Martin Becksvitens tio delar på nytt, i behändigt pocketformat till rimliga priser.

I dessa tider när bokbranschen säger sig digna under moms undrar man varför inte alla böcker kommer ut i pocket redan från början?

Eller i två utföranden – hårda pärmar och pocket.

Hursomhelst – 35 år efter författarfirman Sjöwall & Wahlöös första opus Roseanna och 25 år efter dess tionde och sista opus Terroristerna tar man sig för att läsa om hela serien.

Var den verkligen så bra som man tycker sig minnas?

Ja, det är den. Fast man hade glömt att den med åren blev så fruktansvärt marxistisk och att man faktiskt redan vid första läsningen hade svårt att ta sig förbi och gärna hoppade över de svårt propagandistiska sidorna i seriens sista nummer.

Jag blev varse Maj Sjöwalls och Per Wahlöös Beckserie när Hans Abramsons utmärkta filmatisering av Roseanna kom på bio 1967.

En spännande svensk procedurdeckare med sannolik story och sannolika poliser (Keve Hjelm är ”min” Martin Beck, Carl Gustaf Lindstedt får ursäkta i sin himmel) som byggde på bok!

Jag skaffade mig boken och fann att den var ännu bättre än filmen (det är för övrigt alla böcker som filmas) och sen inväntade man varje ny årgång med obruten nyfikenhet och lästlust.

Pojkarnas idoler

Jag fick även den goda idén att läsa Martin Beck högt för mina båda gossar. Mycket populärt, måste jag säga. Pojkarna fick med tiden sina idoler: Gunvald Larsson med sin italienska garderob. Rönn med sitt ”jo” och sin röda näsa. Melander som satt på dass. Och så naturligtvis Kristiansson och Kvant. Var gång dessa skånska komiker framträdde hälsades de med jubel:

– Nu kommer dom!

Men när mannen på taket sköt ihjäl Kvant vid Eastmaninsitutets fontän i Den vedervärdige mannen från Säffle grät Johan, 9 år.

Men nu till dagens omläsning. Anteckningar i marginalen:

Roseanna står sig som en av seriens höjdare. Liksom Mannen på balkongen och Polis, polis potatismos,

Men allra bäst är sjunde boken. Den vedervärdige mannen från Säffle.

Koncentrerad skrivning, stegrad spänning, hög sannolikhetsgrad, strålkastarljus på den fascistoida fara som lurar i varje poliskår och icke minst en magnifik final. Och inledningskapitlets två sidor är en sannskyldig njutning för den som tycker om ”good reading” som engelsmannen säger.

Politiskt pamfletteri

Terroristerna har en bra och spännande story men tyngs – som sagt – av det politiska pamfletteriet och ett monomant ältande av poliskårens allmänna uselhet och domstolarnas synnerliga förfall.

När Roseanna utspelas fanns det fortfarande landsfogdar, statspolis och fotpatrullerande konstaplar. T-banan kallades ”socialsnöret”. Kaffe med wienerbröd kostade 7:50. På TV visades Jetsons. Kalasbyxan gjorde sitt intåg. Blazer av jersey var ett måste för varje modelejon.

På sista sidan i sista boken är idyllen bortsopad. Våldsbrottsligheten har gått som en lavin genom hela västvärlden, Kollberg har lösningen:

– Då säger jag X. X som i Marx.

Stockholmspoliserna är stora, blonda, blåögda och dumma. Skånepoliserna är något mindre dumma, i alla fall de som är medelålders. Eleverna på polisskolan har en etta i genomsnittsbetyg och IQ under hundra. Deras enda utbildning består i hur man misshandlar Vietnamdemonstranter med batong.

Orsaken till polismaktens förfall var förstatligandet 1965. Då blev det fritt fram för karriärister och politiska broilers.

I Terroristerna mördas statsministern av en flicka som är övergiven av samhället och anser att statschefen är en falsk socialdemokrat som förrått socialismen och sålt sig till kapitalismen. Har just den aspekten nånsin anlagts på det verkliga Palmemordet tio år senare?

Narkomani och pornografi

Det samhälle Martin Beck ska skydda är under gangstrifiering. Det präglas av konsumtionsraseri och statusjakt, narkomani och pornografi.

Att efter kl. 18 gå genom Tantolunden utan att bli nerslagen är sensation.

Nordens Venedig är helvetets förgård.

T-banevagnarna är vandaliserade.

Pensionärerna i 60- och 70-talets Sverige livnärde sig på kattmat.

Att man som läsare inte låter sig nedslås av dessa envetet dystra inslag beror naturligtvis på att de kriminella gåtorna är så bra och så bra skildrade.

Flickor i receptioner filar ofta naglarna.

Flickor som har Mao på väggen och rejäla vador lagar ofta god mat, är härliga i sängen och är kloka i kolan. Med tiden blir man riktigt led på Martin Becks idealbrutta Rhea.

Damers intimare företräden skildras ofta med detaljrikedom. Inga vårtgårdar och hårtrianglar får passera utan att läsaren får flukta. I ljuset från dessa beskrivningar läser man med viss lättnad om Melanders hustru Saga:

”en snål, ful och grovt byggd kvinna, en och åttio tre lång med platta fötter och stora hängbröst – nu som då vägde hon åttiotvå kilo naken och hade fyrtiofyra i skonummer och hennes bröstvårtor var fortfarande små och skära och cylindriska som radergummit på en ny blyertspenna”.

Humoristiska stråk i de flesta böckerna balanserar undergångsvisionerna. Redan på första sidan i Roseanna utspelas en rolig sketch med Väg och Vatten, Sjöfartsverket och ett gripskopemudderverk (vilket ord!) i huvudrollerna.

Komikerna Kristiansson och Kvant som redan apostroferats har sin motsvarighet på allra högsta nivå: rikspolischefen (som på den tiden var Carl Persson) och byråchefen Stig Malm som genom sin polisiära oduglighet ofta sätter krokben för Beck & Co.

På åklagarsidan finns en likaledes korkad Bulldozer Olsson. Men här uteblir den komiska effekten eftersom mannen inte är sannolik. Överspel, skulle kan kunna säga.

Slapstick i slutet rum

Seriens stora, svindlande slapsticknummer finns i Det slutna rummet,

När lägenheten på Danviksklippan stormas och Gunvald Larsson förvandlas till kanonkula som far tvärs genom rummen och perspektivfönstren och blir fritt hängande på utsidan av huset, åtta våningar upp – ja då skrattas det högt i läshörnan.

Det säjs att S&W fick inspiration till sin roman serie från Ed McBains 87:e-böcker.

Att Martin Beck i sin tur inspirerade till en hel rad deckare med svartsyn, musikpassion och/eller magsår är alldeles uppenbart. Se på Morse i Oxford och Wallander i Ystad.

Lättlästhet och god stil präglar berättandet. Läsarens nyfikenhet på ”hur det ska gå” stegras hela tiden. Men mitt i allt det lättbegripliga finns en lustig svaghet för uttryck som nog inte ingår i alla läsares verbala förråd. Luguber och sinister är ord som åtminstone jag hinner glömma betydelsen av mellan varje gång jag måste slå upp dem i ordbok. ”Syffisiant” (självgod) har jag bara mött en gång i hela mitt läsliv: på sidan 68 i Brandbilen som försvann.

Roliga namn duggar. Vad sägs om Herrgott, Hugold, Nelon och Märsta-Pärsta!

Palme och Carl Persson porträtteras som sagt och även legendariske portier Lindquist på Savoy i Malmö. Hans namn nämns visserligen inte men hans högra armföring, fladdrande frackskört och dånande stämma tar man inte fel på.

Månsson i Malmö är en annan trevlig persedel i flera av böckerna. Han läskar sig med Gripenbergare.

Recept: 8 cl gin, 11 cl grapetonic. Omröres med gaffel.

Honnör till McBain

I Polis, polis potatismos från 1970 finns en liten honnör för ”procedurförfattaren” Ed McBain,

Innan mördaren går ner på Savoy och skjuter kapitalisten/skurken ligger han på sängen och läser Hatet (som utkom på Norstedts 1967 i Sjöwall & Wahlöös översättning).

Böckerna är översatta till 25 språk meddelar förlaget.

Ibland under läsningen har jag funderat över denna imponerande siffra: I vad mån kan Sjöwall& Wahlöö-böckerna ha bidragit till omvärldens omvittnat kluvna syn på vårt arma land?

Och vad heter ”socialsnöre” på portugisiska?



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22