Ed McBainälskare får språkproblem: Slut på svenska översättningar ”inte lönsam, sura kritiker”

Sep 12th, 2009 | By | Category: 2003-1, Artikel

Av Björn Vinberg

Norstedts förlag lägger ner sin Ed McBainverksamhet. Ger inte ut de senaste som är Money, Money, Money, Candyland och Fat Ollies Book. Orsakerna är flera:

* Köpintresset från den svenska publiken har dalat långt under lönsamhetskravet.

* Nya intressanta thrillerförfattare lockar mer än veteranen Evan Hunter/Ed McBain.

* Kritikerkåren har blivit allt surare de senaste tio åren.

* Samt och slutligen: 87:a nr 52 som på svenska lämpligen borde heta Tjocka feta Ollies bok är inte bra.

Norstedts har under åren 1968-2002 givit ut 63 av Ed McBains böcker (gud give att jag räknat rätt i tabellerna!) men inför Fat Ollies Book sa man upp samarbetet med den engelske agenten.

Följande framgår under samtal (4 november 2002) med två av förlagets ansvariga för anglosaxisk crimelitteratur, Susanne Tryggve och hennes företrädare i ämbetet Lars-Erik Sundberg: McBains dalande säljsiffror nådde absoluta botten med 2001 års Sista dansen och från USA kom dåliga siffror för Candyland som är ett brott skildrat av både Evan Hunter och Ed McBain. (Herrarna skriver varsin halva av boken. Resultatet är ingen höjdare, om man säger.)

Därför har man avvaktat med Money, Money, Money och när manus till 87:a nr 52, Fat Ollies Book anlände och detta befanns vara dåligt fann Susanne Tryggve att alla skäl att fortsätta var undansopade. Tyvärr men oåterkalleligt för Norstedts del.

– Men Steve Carella och Ollie Weeks kan ju dyka upp på något annat förlag. Det står ju alla fritt att försöka.

Hur många ex måste säljas för att en bok ska bli lönsam?

– Olika från fall till fall, inte minst beroende på författarens royaltykrav. (McBains är på toppnivå inom parentes sagt). Men de senaste böckernas resultat faller under strecket och då måste vi avbryta.

Varför inte hoppa över hårda pärm-stadiet och ge ut honom i pocket direkt?

– Bokhandlarna och bokklubbarna föredrar inbundet. Och publiken vill ha hårda pärmar, faktiskt.

När sålde Ed McBain som bäst?

Frågan går till Lars-Erik Sundberg som ger en exposé:

– Efter nytändningen i mitten av 70-talet startade Norstedts från scratch och gav ut alla 87:or som fanns i pocket. Upplagorna var mer än tillfredställande. I början av 80-talet startade vi den inbundna utgivningen och nådde i mitten av samma decennium krönet med cirka 10 000 sålda ex per volym.

(Parentetisk info: I mitten av 80-talet kom Is, Blixt, Åtta svarta hästar och Tricks vilka alltså är Ed McBains svenska bästsäljare.)

Sundberg tillfogar ännu en orsak till det dalande intresset för polisarbetet i den namnlösa Stadens 87:e polisdistrikt, beläget i stadsdelen Isola, nämligen den svenska kritikerkårens tilltagande ovilja.

– De klagar på upprepningar, gamla hjulspår, småsnaskighet och jag vet inte vad. Sådant påverkar den läsande publiken.

Fat Ollies Book skulle man kunna kalla en ”spin off” som är ett uttryck som myntats i TV-branschen: Under en TV-series gång upptäcker producenten att en biperson tilldrar sig allt större intresse, till sist så stort att bipersonen belönas med en egen serie. En spin off.

Så är det i fallet Ollie Weeks. Han dök upp i Killer 1974. Denne polis från granndistrikt 83 (ibland 88, Mc Bain minns fel emellanåt) är stor och tjock och illaluktande. Han rapar och sörplar och är fruktansvärt trångbröstad och rasistisk. Sitt eget invandrartäta distrikt kallar han Zimbabwe West. Alla medmänniskor av arabisk härkomst tilltalar han Abdul. Men han är en utomordentlig polis och nu har han som sagt spunnit ihop till en egen boktitel. Som i sin tur syftar på en polisroman som Ollie försöker skriva för att visa alla usla deckarförfattare (alla är usla) hur det ska gå till.

Allt detta låter ytterst intressant för ett en gammal 87-fan men storyn kommer alltså inte att nå en svenskläsande publik om inte ett annat förlag tar risken och hoppar till.

Låt mej späda på med några 87-notiser i avskedets stund:

• Flera svenska förlag har tryckt Ed McBains 87-böcker genom åren. I kronologisk ordning: Wennerberg/Jaguar, Hökerberg, Romanförlaget/X-böcker, Norstedt och Pan, Bra Böcker/Deckare, Delta, Bokhuset i Höganäs, Forum och Spectra. Samt ett par Månpocket.

• Arton översättare har rört sig bland deckarna i 87:e. Mest omskrivna av de aderton är författarparet Maj Sjöwall/Per Wahlöö som översatte nio romaner gemensamt. Ytterligare två stod Sjöwall ensam för. Men flitigast är Sam J Lundwall med fjorton 87:or och ytterligare fyra McBainböcker om Matthew Hope och en maffiahumoresk (för Delta) med titeln Tryggare kan ingen vara. En annan flitig man är Björn Linné med åtta 87:or och sex Hope.

• En översättare som redan i tidernas morgon stiftade bekantskap med Ed McBain är Svenska Dagbladets kulturmedarbetare Caj Lundgren. Som lysande dagsverspoet och kuplettförfattare (Kar de Mumma-revyerna) är han känd under signaturen Kajenn. Redan 1957, för 45 år sedan (!), översatte han The Mugger (Kvinna överfallen på Jaguar, Rånaren på Norstedts) och 1960 See Them Die (Het söndag).

Fat Ollies Book är 87:a nr 52 om man som Evan Hunter själv, räknar in And All Through the House (Stilla Natt på svenska 1987) som är 24 sidor tunn, men inte räknar in Hunter/McBain-hybriden Candyland.

* ”Nytändningen” som Lars-Erik Sundberg talar om här ovan kom 1975 då Expressens Nöjesredaktion i sommarstiltjen bestämde sig för att som ett experiment försöka skapa drag under galoscherna på Steve Carella, då klassad som så kallad kioskdeckare.

Tre entusiastiska krönikor skrevs i tät följd och ser man på – en McBain-våg uppstod i Svea Rike och Norstedts som under 60-talet misslyckats med en satsning på denne utomordentlige författare, gjorde ett nytt, framgångsrikt försök som nu nått vägs ände, efter 27 år.

• En extra poäng – i den 18 personer starka nöjesredaktionen på Expressen ingick på frilansbasis filmkritikern Lasse Bergström.

Han var även förlagschef på Norstedts vilket kanske kastar en gråskugga över projektet, om man inte som jag vet att Bergström var den ende i staben som absolut motsatte sig kampanjen.

– Ed McBain är stendöd, sa Lasse Bergström.

Snart skulle han bli varse något annat.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22