Ed McBain lever! Kanske dags för gamla förlag att åtekomma

Sep 12th, 2009 | By | Category: 2003-3, Artikel

Av Ted Bergman

Sveriges främste expert på EdMcBains/Evan Hunters 87:e-serie (dessutom på Sherlock Holmes) förundrar sig över att Norstedts förlag avser att sluta ge ut den hyllade amerikanske deckarförfattaren. De bilder på böcker av McBain som finns på de följande sidorna är utvalda av artikelförfattaren.

Enligt en artikel av Björn Vinberg i DAST nr 1/2003 ämnar Norstedts förlag ej längre publicera böcker av Ed McBain (Evan Hunter). Vinberg har intervjuat två ansvariga personer på förlaget och redovisar deras argument.

Jag vill ogärna låta dessa argument stå obemötta och koncentrerar mina kommentarer till författarens långa svit av böcker om 87:e polisdistriktet.

”Köpintresset från den svenska publiken har dalat långt under lönsamhetskravet”.

Det kan synas vara ett gott argument. Den som ej inser att de stora förlagen numera låter sina författares och trogna läsares intressen stå tillbaka för ägarnas vinstintresse är bra naiv. Ett förlag som Norstedts borde dock, om man har integritet, genom rätt marknadsföring kunna göra ett världsnamn som Ed McBain lönsamt igen i Sverige.

”Nya intressanta thrillerförfattare lockar mer än veteranen Evan Hunter/Ed McBain”.

McBain är väl knappast en typisk ”thrillerförfattare” men jag inser att förlaget med sin inställning hellre satsar på nya namn än att fullfölja utgivningen av en äldre författare som man fortlöpande publicerat sedan 1968. Ännu i augusti 1994 uttalade sig dock den i artikeln intervjuade Lars Erik Sundberg så här i deckarprogrammet Deadline:

”… vi har givit ut alla Ed McBains 87:eböcker, därför att vi tycker han är en bra författare och, inte alldeles oväsentligt, att han har en stor publik som tycker om vad han skriver.  … Som förläggare upprättar man ju någon slags relation till författaren och, sett över ett långt tidsperspektiv, tär man ta dom svagare böckerna med dom starkare. … Det är ju så med McBain, som har skrivit gissningsvis fyrtiosex 87:e-böcker … att där trots allt finns något som är genomgående 87:e- eller McBainkvalitet som man känner igen. Jag kan nog hävda att jag tycker en dålig McBain, en 87:e, samtidigt som den är dålig jämfört med de bästa 87:orna fortfarande är oändligt mycket bättre än väldigt mycket annat som jag läst som är utgivet på engelska eller amerikanska förlag”.

”Kritikerkåren har blivit allt surare de senaste tio åren”. ”De klagar på upprepningar, gamla hjulspår” etc. etc.

Låt mig som bakgrund karaktärisera den serie romaner Ed McBain publicerat om Isolas 87:e polisdistrikt. Mellan 1956 och 2002 utkom inte mindre än femtiotvå böcker. Den som vill vara noggrann kan därtill addera sista volymen i McBains separata Matthew Hope-svit. Den romanen utspelas nämligen till 25% i 87:e-miljö med de välkända detektiverna inblandade.

År 1954 var Evan Hunter etablerad som seriös romanförfattare efter en stor bestsellerframgång med The Blackboard Jungle 1954 (Vänd dem inte ryggen). Boken såldes i över 1800000 exemplar. Den är en rak och realistisk skildring av de sociala problemen i en public school i New York och bygger på författarens egen erfarenhet som lärare. Även filmen som snart gjordes på romanen blev en stor succé med skådespelare som Glenn Ford, Sidney Poitier och Bill Haley med Rock Around the Clock. Hunter kände att hans skildring av skolans lärarkollektiv var en viktig del av romanen. Det är med detta kollektiv i tankarna han som Ed McBain 1956 skriver sina första romaner om detektiverna i 87:e och skildrar dem som ett etniskt konglomerat. När han skriver under sitt eget namn Evan Hunter anpassar han sin stil till vad varje enskild roman kräver. När det gäller 87:e-serien låter han denna nya idé styra formen och stilen för hela den kommande serien.

Realismen kom

Skildringar av privatdetektiver på film och i böcker hade i USA mot slutet av 1940-talet långsamt börjat vika för realistiska beskrivningar av den officiella polisens arbete. Filmer som The Asphalt Jungle 1950 i regi av John Huston och Detective story 1951 av William Wyler efter Sidney Kingsleys drama återgav expressiva interiörer från polisstationer och förmedlade en verklighetsnära bild av den officiella polisens villkor.

Författaren Lawrence Treat tog upp samma tema i några romaner liksom även Hillary Waugh i Last Seen Wearing 1952 och J J Marric (John Creasey) i Gideon’s Day 1955, den första i en serie om polisintendenten från Scotland Yard.

När McBain bestämde sig för att berätta i en form som ingående och dokumentärt redovisar polisens arbetsförhållanden och metoder säger han sig dock ha hämtat inspirationen från den berömda amerikanska radio och TV-serien Dragnet (1949-51 respektive 1951-58). Denna serie och även TV-efterföljare som Naked City innehöll dock enbart få polisroller, skildrade utan djup och ofta begränsade till en endimensionell bild av utredningsarbetet. McBains unika nyskapelse är att han gör ett helt kollektiv till romanens hjälte, en hel rollbesättning av detektiver som i varje ny roman får olika roller. Redan från starten infogade han dessutom rapportblanketter, scheman, tabeller och laboratorieprotokoll i sin text för att konkret och övertygande dokumentera polisens ofta mödosamma verksamhet. Han tecknar sina poliser som verkliga människor som hela tiden utvecklas och med ett privatliv utanför tjänsten.

Poliser som inte bara löser brott utan även med egna problem att lösa – familjen, sambon, barnen, ekonomin, värken i ryggen. McBain vidgar perspektivet till vidvinkel och låter det omgivande samhället komma med i bilden. Brottet är inte huvudsaken i romanen. De mänskliga relationerna på och utanför polisstationen känns viktigare.

McBains egen standard

Med dessa nya, framgångsrika polisromaner satte McBain sin egen standard och skapade ett eget format inom vilket han ännu ej blivit överträffad trots många efterföljare som försökt fånga hans stil men oftast hamnat i manér. Romanformen brukar betecknas som police procedurals. Själv stötte jag första gången på uttrycket i romanen Night Has A Thousand Eyes 1945 av George Hopley (Cornell Woolrich) där varannan kapitelrubrik innehåller orden Police Procedure och ingående beskriver polisens tekniska arbete.

McBain själv vill dock ej anamma den beteckningen. För honom är 87:e-serien helt enkelt romaner om poliser.

”Kritikerna klagar”

Norstedts förlag anför nu som argument att deckarkritiker klagar på att McBain i sina 87:eböcker allt oftare upprepar sig själv, kör i gamla hjulspår etc. Sådana uttalanden skapar lätt visionen av en författare som gång på gång skriver samma förutsägbara bok utan individuella särdrag, en självupprepning på rutinens brant. Så är det naturligtvis inte.

Jag diskuterar här inte om enskilda romaner är dåliga eller ej. Det vore märkligt om man i samma författares serie av drygt femtio böcker under snart femtio års tid inte skulle uppleva en och annan svacka. Utan svårighet finner man enstaka böcker som är mindre lyckade, ja några som är direkt dåliga. Vad kritikerna däremot i ovanstående citerade recensioner bygger på är uppenbarligen sina halvt förgätna minnesbilder av själva formen i de tidigare böckerna. Om skildringarna av polisens utredningar och arbete upplevs som skrivna på rutin beror det på att polisarbete utförs på rutin. Om läsaren känner igen miljön så är det författarens avsikt. Och när McBain för en nytillkommen läsare för femtioandra gången söker förmedla en karakteristik av en viss detektiv är det oundvikligt att han någon gång upprepar sig.

McBain är medveten om problemet och säger själv: ”Eftersom det är en serie och jag hela tiden vill hålla den fräsch måste jag varje gång jag skriver en ny roman försöka ännu hårdare att få boken intressant, mera verklig, mera engagerande och beskriva människor av kött och blod.”

Ed McBains stil är lätt att känna igen: trovärdig, vital, välformulerad, viktig. Texten präglas av rytm och välvalda metaforer. I takt med den moderne läsaren och dennes referensramar utvecklar författaren ständigt sitt språk och sina idéer. Nya brottsområden inventeras fortlöpande på ett förbluffande varierat sätt. Det är denna strävan till förnyelse som gör att McBain (född 1926) aldrig tröttnar på att skriva. På biblioteksmässan i Göteborg hösten 1988 deklarerade han: ”Jag lär mig hela tiden och finner ständigt nya grepp och begagnar mig av dem för den känsla av överraskning de skänker mig och hoppas att detta sätter spår i skrivandet som överförs till läsaren. Så att det blir en gemensam upplevelse. Vilket ju är som det borde vara. Om författaren gjort sitt jobb rätt skall läsaren känna sig vara delaktig i den kreativa processen.”

Den som bemödar sig om att läsa serien på nytt kommer att möta skickligt konstruerade förvecklingar av en engagerad berättare. Trots sin karaktär av procedural presenterar 87:e-serien alla typer av klassiska deckarintriger. Man finner t.ex. ortodoxa pusselinslag i Heat och Poison, dying message i Lady, Lady, I Did It! och ”J”, locked room i Killer’s Wedge, inverterad deckare i Mischief, seriemord i Ten Plus One och Jigsaw, gisslandrama i Killer’s Wedge och Widows, psykologisk thriller i Sadie When She Died, politisk pamflett i Hail to the Chief, social pamflett i See Them Die, parallellintriger (tretton stycken) i Hail, Hail, the Gang’s all here!, rättegångsdrama i Kiss, fars i Fuzz, realtidsskildring i He Who Hesitates, övernaturliga inslag i Ghosts, teatermiljö i Romance, rökridåbrott i Cop Hater, grekiskt ödesmättat drama i Blood Relatives och terroristthriller (al-Quaida) i Money, Money, Money.

Det sägs att litterär realism är en fråga om belysning. I stort sett varje ord, varje dialog, varje motiv och varje handling i denna långa, panorerande samtidskrönika bildar ett inslag i den moderna storstadens samhällsväv. McBains suggestiva skildring av stadens årstider, dygnets skiftningar, människornas utsatthet och polisens kamp mot våldet formar sig till en gripande blues om det urbana landskapets villkor. Pendlande mellan saklighet och mänsklig humor beskriver McBain storstadens miljöer och människor ur alla samhällsskikt. Han engagerar oss moraliskt och känslomässigt i offer, brottslingar och poliser. Även bipersonerna är väl karaktäriserade.

McBain har lyckats levandegöra en egen trovärdig och fängslande värld, något man endast möter i den allra bästa fiktion. Hans böcker har den goda romanens egenskaper. Den inträngande miljöskildringen och briljant återgivna dialogen paras med dokumentära och kulturantropologiska ambitioner. Trots att varje enskild roman i serien speglar sin egen samtid känns serien ändå, genom sitt genomgående tema, inte ”daterad” utan närmast tidlös. Författaren har själv kallat sitt projekt för en fortlöpande roman om brott och straff.

Uttalandet från Norstedts förlagschef Lasse Bergström på 1970-talet att ”Ed McBain är stendöd” var inte sant då och är det ej heller nu. En bok existerar visserligen först när den får läsare.

Enbart i Sverige har McBain sålts i fler än 1.200.000 ex samtidigt som han periodvis varit den mest utlånade utländske författaren på våra bibliotek. Enligt en aktuell uppgift från hans amerikanske förläggare har han nu sålts i 100 millioner ex över hela världen. McBain är, jämte Georges Simenon, den mest framgångsrike författaren av polisserier. Hans långa svit speglar samhällets förändringar och komplexitet, en samtidslitteratur i dess egentliga bemärkelse. Framtidens litteraturhistoriker kommer inte att kunna bortse från Ed McBain som en stor realistisk samhällsskildrare.

Utom Norstedts har fjorton andra svenska förlag publicerat 87:e-böcker genom åren. Kanske vore det på tiden att något av dem tog över! Money, Money, Money som Norstedts nu inte vågar satsa på är redan översatt till danskan som ju otvivelaktigt utgör ett ännu mindre språkområde.

Om jag ur den långa serien skulle välja fem 87:e-romaner som visar Ed McBain som allra bäst föreslår jag Killer to Wedge 1959 (Flaskan), Lady, Lady, I Did It 1961 (Svart motiv), Sadie When She Died 1972 (Sadie när hon dog), Long Time No See 1977 (Länge sen vi sågs) och The Big Bad City 1999 (Stora stygga stan).

OM MATTHEW HOPE: FAKTA OCH FUNDERINGAR

I början på sjuttiotalet hade McBain arbetat på ett manus till en TV-serie med en förtidspensionerad poliskommissarie som huvudperson. Inget TV-bolag tände dock på idén. När han senare använde materialet för en egen romanserie blev det bara en enda bok, Where There’s Smoke 1975. En annan idé om en serie med ”yrkesromaner”, där läsaren upplever handlingen ur den professionelle brottslingens perspektiv, inleddes starkt med böckerna Doors 1975 (Dörrar) och Guns 1976 men även den rann ut i sanden.

En ny McBain-serie skulle dock uppstå av en slump. Efter en nyligen genomgången skilsmässa hade författaren startat på en Evan Hunter-roman, ett seriöst mainstream-manuskript med närgångna interiörer från några medelklassfamiljer där konsekvenserna av sjaskisk otrohet ledde till skilsmässor och ett spektakulärt mord. Händelserna berättades i jag-form av en advokat, Matthew Hope. Handlingen var förlagd till Florida. Titeln skulle bli The Scene of The Crime. Intrigens moraliska grundton med inslag av klassiskt pussel visade sig dock fungera dåligt. Hunter arbetade då om sitt manuskript till en kriminalhistoria, bytte titel till Goldilocks (Guldlock) och ändrade författarnamnet till McBain. De normala element och stående figurer som man förbinder med en serie saknades när romanen 1978 publicerades i England av Hamish Hamilton. På ett party för författaren beklagade sig den engelske förläggaren att konkurrenten Pan Books ägde rätten till alla 87:e-romanerna i England. Det skulle vara trevligt om McBain hade någon serie som de själva kunde få publicera. McBain föreslog en serie om Matthew Hope. Förläggaren accepterade omedelbart.

Osäkerhet inför miljön

Romanerna om Matthew Hope skrevs på plats nere i Florida, där McBain varje år tillbringade några vintermånader i den genuint konservativa Sarasota, förebilden för romanernas Calusa. Bo R Holmberg har påpekat för mig att de fem första böckerna i serien visserligen skrevs i jag-form men att Matthew Hope fr.o.m. Cinderella (Askungen) plötsligt förvandlas till ”han”. Holmberg berättar: ”Jag skrev till McBain och påpekade denna ganska vågade förändring. Han svarade att jag var den ende som märkt det (varken hans agent eller redaktör hade sett det men tyckt att det var något konstigt med romanen). Orsaken till förändringen var enl. McBain att han ville komma ifrån de begränsningar som en berättelse i jagform har och ”jazz up the series a bit”.”

Osäker inför miljön

Med åren upplevde McBain en allt större osäkerhet inför den lokala miljön som han blev tvungen att upp gradera mer än i 87:eböckerna. Han hade dessutom en gång startat sin berömda 87:e-serie med den fasta övertygelsen att endast poliser hade rätt att arbeta med mordfall. Det blev allt svårare att motivera Matthew Hopes närvaro för varje ny bok. 1998 avslutade McBain lättad sin Hope-svit med den trettonde och ganska svaga romanen The Last Best Hope (Sokrates bägare), en märklig hybrid där en del av handlingen förlagts till 87:e polisdistriktet uppe i Isola!

Sommaren 200 l meddelade McBain att ett TV-bolag börjat inspelningen av en film byggd på Three Blind Mice (Tre blinda möss) som en pilot för en eventuell Hope-Serie. Jag har ej hört något om resultatet.

Mitt eget intresse för Hope-böckerna har varit svalt. Jag har endast läst de böcker som kommit i min väg. När John-Henri Holmberg i en välskriven artikel om Hunter/McBain i Sydsvenskan 16 okt 2001 listar de tio McBain-romaner han anser vara bäst skriver han om There Was A Little Girl (Det var en gång en liten flicka): ”Den bästa Hope-romanen. Berättarteknisk virtuositet. Utspelas på ett halvdussin parallella tidsplan”. Jag har nu läst boken och vill gärna rekommendera den. McBain är här i absolut toppform med ett raffinerat varvande av tid och rum. Boken är fylld av korta, självlysande dialoger. Författaren har initierat fångat dramatiken vid intensivvården på ett sjukhus. Och den som har det minsta böjelse för cirkus bör absolut läsa hans suggestiva beskrivning av det sociala livet i denna fängslande miljö.

Nya romanen – en McBain i högform

Senaste 87:e-romanen heter Fat Ollies Book (2002) Ed McBain är här i högform. Huvudintrigen kretsar kring ett mord på en offentlig person. Med få, träffsäkra meningar tecknas en bild av en stadsdel och dess innevånare. Ofta skapar McBain sina stämningsbilder inne i en dialog där orden känns underordnade. Spektakulära brott och television går numera hand i hand dagens TV-tittare är lika välinformerade som polisen. TV-seriernas poliser försöker efterlikna sina kollegor på gatan som i sin tur söker leva upp till TV-idealet.

Detektiven Ollie Weeks uppbär lyckosamt huvudrollen. Hans ”snotty way of saying things” firar otaliga triumfer i utsökta orddueller mot likvärdiga, verbalt begåvade motståndare. Vi får även nära följa detektiverna Carella, Kling och Parker samt Eileen Burke som här får en fast placering som den första kvinnliga detektiven på 87:e.

McBains romantitel anspelar på den polisroman som Weeks just fullbordat på skrivmaskin. På vägen till kopieringsbutiken stjäls emellertid manuskriptet av en transvestitisk knarkare. Och därmed lever Ollies bok sitt eget liv inuti McBains ro, man, som kinesiska askar. Till romanens omväxlande persongalleri hör även en oemotståndlig, rappande polis-tjallare. Boken är en fröjd att läsa.

87:E-BERÄTTELSER PÅ VITA DUKEN

De tidigaste biograffilmer som grundas på 87:e-romaner spelades in i USA 1958: Cop Hater (svensk premiär som Polisens dödsfiender april 1959) och The Mugger, troligen aldrig visad i Sverige. I bägge filmerna hade Robert Loggia huvudrollen som Steve Carella.

Nästa film blev The Pusher (svensk premiär som Narkotika, juni 1960). I den, liksom i de 30 fristående avsnitten i TV-serien 87th Precinct från 1961-62 (varav tre visades i svensk TV 1962-64), spelade Robert Lansing rollen som detektiv Carella.

Jag har noterat åtminstone 43 filmer som bygger på enstaka 87:e-romaner (däribland två Columbo-avsnitt med Peter Falk!). McBain ställer sig ganska kallsinnig till resultaten. Den film han mest uppskattar är Akira Kurosawas Heaven And Hell (Himmel och helvete) från 1963, den utan tvivel starkaste och mest konstnärliga. Filmen bygger på romanen King’s Ransom (Hotet) från 1959 men har av Kurosawa lokaliserats till Yokohama.

I en amerikansk mail-ring av McBain-fans berättade nyligen en Lansing-entusiast att inspelningen av The Pusher från 1960 nu finns tillgänglig på video och säljs genom www.thevideobeat.com



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22