Ed McBain: Fåglarna och några andra av hans filmer

Sep 9th, 2009 | By | Category: 2006-2, Artikel

Av TED BERGMAN

Ed McBain är död – men goda författare lever vidare. Sent i livet refuserades han visserligen av Norstedts förlag vars räknenissar såg honom som icke längre lönsam liten vän. Men han återkom i mars i år på B. Wahlströms förlag med boken Vågspel som i USA gavs ut förra våren under titeln Alice in Jeopardy. I augusti i år släpper Wahlströms en 87:a från 2003. I höstas släpptes i USA romanen Fiddlers posthumt. McBain skrev också för film och TV.

Här berättar kännaren Ted Bergman om detta.

1958 var ett lyckosamt år för Evan Hunter/Ed McBain. Efter succén med romanen Blackboard Jungle (Vänd dem inte ryggen) fick han nu även uppleva bestsellerstatus med romanen Strangers When We Meet (Dröj hos mig, främling). Den förra hade sålts i sammanlagt över 1 800 000 exemplar, den senare skulle komma upp i drygt 1 000 000.

Utöver den tidigare filmade Blackboard Jungle hade 1958 även Cop Hater (Polishataren) och The Mugger (Rånaren) gått upp på biograferna. Till de filmerna hade han inte själv skrivit manus men blev nu erbjuden chansen med Strangers When We Meet. Den filmen hade premiär 1960.

Något år senare ringde Alfred Hitchcock och frågade om han ville skriva ett manus byggt på en novell av Daphne du Maurier med titeln The Birds. Hitchcock var väl bekant med hur han arbetade. En av Hunters noveller, First Offence, hade varit med i den populära TV-showen Alfred Hitchcock Presents och han hade även bearbetat en novell av en annan författare för showen.

”Glöm allt du läst!”

Hunter hade dock ej läst du Mauriers novell som visade sig handla om två personer i en liten stuga och helt sakna dialog. Men han accepterade och det första Hitchcock sa var: ”Bra. Glöm nu vad du läst för allt vi kommer att använda oss av är titeln och idén med fåglar som anfaller människor”, Filmen The Birds (Fåglarna) fick premiär 1963. Dess status som filmklassiker har sedan dess ständigt växt.

Hunter uppskattade att arbeta med Hitchcock. I en senare intervju sa han:

”Det var en fin erfarenhet allt igenom. Jag lärde mig en massa av honom om chock och spänning. Jag lärde mig en massa om publiken. Jag hade mycket trevligt. Han var en charmerande person, generös med sin tid, sin energi och med information. Jag njöt verkligen av upplevelsen …”

Hitchcock avled 1980. Många år senare sa Hunter i en intervju:

Fåglarna betraktades länge enbart som en film av Hitchcock. Hitch tonade alltid ned manusförfattarnas betydelse i sina filmer, och framträdde själv som deras enda upphovsman. Vilket är okay eftersom han utan tvivel var huvudorsaken till deras storhet. Men hans bästa filmer är välskrivna … ”

Kommentarer i 87:e

Ed McBain hade då sedan länge låtit karaktärerna i sina 87:e-romaner kommentera Hunters insats som filmens screenwriter. Den tidigaste referensen fann jag i boken Eighty Million Eyes (1966) (Fyrtio miljoner vittnen) som utkom tre år efter filmen. Detektiven Bert Kling som i boken blivit beordrad att skydda Miss Cindy Forrest från en man som hotat att våldta henne föreslår att de tillsammans ska gå på bio. Han frågar:

”Har du sett den nya Hitchcock-filmen?”

Fåglarna löjlig sf-övning

I Eight Black Horses (1985) (Åtta svarta hästar), som är en roman i ”Den Döve-serien”, skriver McBain med självironi:

”Alfred Hitchcock, en filmregissör vars verk Den Döve högeligen beundrade – utom Fåglarna, en löjlig övning i science fiction […]”

Tre år senare, i Lullaby (1989) (Vaggvisa), finner vi filmen placerad i kulturellt sammanhang.

Detektiverna Carella och Meyer söker en person för ett vittnesmål och hittar honom i Matisse-rummet på staden Isolas eget Museum of Modern Art. På väg till cafeterian passerar de genom korridorer behängda med Picasso och van Gogh och Chagall och Gauguin och tar hissen ”till tredje våningen där skyltar leder dem förbi museets biograf som visar gamla Hitchcock-filmer inklusive Fåglarna …”.

I Nocturne (1997) fortsätter McBain bearbetningen av läsaren. Ägaren av en bilverkstad förklarar där för detektiverna hur han på morgonen funnit fågelträck och fjädrar överallt i en Cadillac, som någon tydligen ”lånat” över natten:

”Har ni sett Fåglarna”, frågade han. ”Den där filmen som Alfred Hitchcock skrev?”

Carella trodde inte att Hitchcock hade skrivit den, skriver McBain.

Lite senare i texten har polisens tekniker hunnit undersöka bilen och vänder sig till detektiven Hal Willis:

”Vad vi hittade var en massa fjädrar”, sa teknikern. ”Hade Willis kanske sett den där filmen som Alfred Hitchcock hade skrivit?”

Willis trodde inte att Hitchcock hade skrivit den, skriver McBain.

Och ännu något senare i boken har detektiverna spårat upp Louis Villada, en man som brukar anordna tuppfäktningar:

Slokörade fåglar

”Såg ni den där filmen Fåglarna?”, frågade Louis. Där är ett ställe där flickan säger att fåglar ser slokörade ut när de ruggar. Det var väl en väldigt konstig replik Hitchcock skrev.

Hur kan en fågel se slokörad ut?

Carella ruskade på huvudet i förundran.”

I The Last Best Hope (1998) (Sokrates bägare) läser vi hur Steve Carella under ett samtal med en kvinnlig vicevärd spontant associerar till en annan kvinna som bar liknande kläder ”i en Hitchcock-film”:

”Mrs Bundy, så hette hon, kvinnan som förklarar allt om skillnaden mellan kråkor och koltrastar för dem […] Någonstans hade han läst att manusförfattaren, någon brödskrivare i New York, uppkallat henne efter en gata i Los Angeles …”

Och när privatdetektiven Toots senare i boken frågar en bartender efter en kvinna som heter Melaine blir svaret:

”Det var ju namnet på tjejen i Fåglarna. Den där filmen som Hitchcock skrev.

Toots trodde inte att Hitchcock hade skrivit den filmen”.

Slutligen finner man i Hark! (2004) (ännu ej översatt) hur detektiverna på 87:e letar efter en hotfull undermening i orden ”lek med sparvar”, ett citat ur Shakespeares Stormen som the Deaf Man gäckande skickat till dem:

”Småfåglar”, sa Parker surmulet.

”Såg du filmen som Hitchcock skrev?” frågade Genero.

”Hitchcock skrev den inte”, sa Kling.

”Vem gjorde det då?”

”Daphne nånting.”

Beskriver samarbetet

Den repliken kunde Ed McBain kosta på sig. Ty 1998 hade han som Evan Hunter publicerat boken Me and Hitch där han ingående beskriver sitt samarbete med Hitchcock om Fåglarna. Hunter var numera känd som filmens ansvarige screenwriter även utanför Cineasternas krets.

Jag har funnit att Hunter skrev åtminstone åtta filmmanus. Hans syn på rollen som screenwriter kan vi ana i följande förkortade citat ur romanen Fyrtio miljoner vittnen (orig 1966). Vi hör där en chef på ett TV-produktionsbolag tala med en kollega per telefon:

”Ja? Hej Frank, vad vill du då? Vem? Manusförfattaren? Vad menar du med det? Gillar inte ändringarna i gjort? Vem i helvete har bett om hans åsikt [… ] Okey, jag vet att det är han som skrev manus, vad har det för betydelse? […] Säger att det är hans manus och är sur för att en idiot till producent gör ändringar? [… ] Struntar väl jag i om han är romanförfattare men kan han skriva manus för TV? […]Lägg av det där skitsnacket, Frank, romanförfattare går det tretton på dussinet. Just det, även bra romanförfattare […]

I en intervju 2004 gav oss McBain några exempel ur sin erfarenhet: ”Richard Quine regisserade Strangers When We Meet precis som jag hade skrivit. Men den blev en alltför glättad film av Hollywoodtyp. Hitch tog sig några friheter med Fåglarna, ganska BRA friheter för övrigt. Richard Colla som regisserade Fuzz tog sig oerhörda friheter!”

NÅGRA FILMMANUS AV EVAN HUNTER/ED McBAIN

1960 Strangers When We Meet (efter egen roman)

1963 The Birds

1969 Last Summer (efter egen roman)

1972 Fuzz (efter egen roman)

1979 The Chisholms (TV-serie efter egen roman)

1979 Walk Proud (efter egen roman)

1982 The legend of Far Walks Woman (TV-serie)

1986 Dream West (TV-serie)



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22