Dynamisk duo vill lära läsarna att verkligheten är riktigt hemsk

Mar 4th, 2010 | By | Category: 2007-2, Artikel

Av Leif-Rune Strandell

De gillar inte riktigt att deras trilogi, Iskallt våld, Ondskans väg och Rättarens tid (Kalla Kulor förlag) kallas dokuthrillers, men de återger omdömet på sin webbplats (www.upsetters.se). De två är Ulf Broberg och Peter Lundström, Uppsalabor, som i rask takt skrivit tre böcker om den hårda verkligheten i dagens Sverige.

Båda bor alltså i Uppsala, men de träffades genom sina jobb: Ulf var för några år sedan reporter på Radio Uppland, och Peter nytillträdd chef för trafikpolisen i Uppsala.

Det hände flera svåra olyckor på en av genomfartsvägarna. Radiomannen kom på idén att ta med den alldeles nye chefen – hans första arbetsdag och hade aldrig tidigare sysslat med trafikfrågor – till olycksplatsen och göra intervjun där. Och så blev det. Till och med så bra att man lyckades med nya fartgränser och mindre olycksrisk.

Samarbetet utvecklades till ett trafikprogram varje vecka där trafikpolisen förvarnade om var de tänkte ha fartkontroller i helgen. Mycket uppskattat, men tog slut när Peter åkte till Sydafrika för att hjälpa till att förnya deras polisutbildning.

Så började vänskapen som utvecklades till författarskap. Med sina olika bakgrunder kompletterar de varandra. När de väl kom igång med skrivandet blev det tre böcker på raken där den första kom i februari 2005 och den tredje i september 2006.

De hade fått höra av andra skrivare att man fick vara försiktig när man talade med förlagen. Om man kommer och antyder att man har fler färdiga manus blir de gärna ängsliga och vet inte om de kan satsa så stort. Men hos Kalla Kulors förläggare Hans-Olov Oberg möttes de av motsatsen:

”Ni har väl mer, annars är det ingen idé att satsa”.

Män med allt emot sig

Annars hade de ju allt emot sig: de var två, män, över 50. Men förläggaren läste och klagade sedan: ”Ni förstörde hela min jul och nyårshelg, jag var tvungen att läsa till slut”.

De vill skildra den verklighet de båda kommit i kontakt med, Ulf som nu arbetar med infrastrukturfrågor inom radion och som sett hur sårbar den är i det moderna samhället, och Peter med erfarenhet från rikskriminalens arbete mot organiserad brottslighet.

Peter har bred poliskunskap: han har åkt radiobil, varit lärare och studierektor på polishögskolan, chefat inte bara för trafikpolisen utan också närpolisen i Uppsala (ett stort nederlag; ingen polis ville jobba som närpolis, bara vakt vid cykelförrådet har lägre status i kåren) och så arbete centralt i Stockholm mot organiserad brottslighet.

Det har han nyss slutat för att arbeta på en ny enhet för säkerhetsfrågor vid Rikspolisstyrelsen.

För deras avsikt är att visa farorna i vårt samhälle. De säger flera gånger att de slår vakt om demokratin, men just därför får vi inte vara naiva: den organiserade brottsligheten och terrorismen kan lätt skada ett öppet samhälle, men vi vill ju inte ha ett stenhårt övervakningssamhälle. Inte ett hårdare samhälle men ett vaksammare.

Tänk det otänkbara

”Men vi måste försöka tänka på det otänkbara – och inte tro att sådant inte kan hända här. Svensk polis är duktig på att ta hand om problemen när något hänt, men man har dålig fantasi”.

Det har dock inte författarduon. Eller: de ligger nära verkligheten, sådant som i delar har hänt eller skulle kunna hända.

”Vi har en helt egen genre”, säger de, ”mycket action och vi vet att personskildringarna är platta”.

Men de siktar på händelserna och på att visa hur riktigt polisarbete görs, som lagarbete, inte en ensam polis mot en ensam gärningsman, inte speciellt avvikande. De flesta poliser är alldeles vanliga människor, alla är inte nyskilda med alkoholproblem.

Inga överdrifter

Erfarna poliser högt i hierarkin har kommenterat deras intriger och sagt att de inte överdriver, snarare tvärtom.

Poliser gillar böckerna men upplagorna blir inte stora på grund av dem för en bok kan cirkulera på en hel polisstation…

Bland det hemska finns som finns mitt ibland oss är den organiserade brottslighetens etablering i samhället. Det finns platser där du inte kan köpa något i en affär utan att några pengar går till kriminella. Det är både beskyddarverksamhet (och de tycker att samhällets hantering av restaurangägarna i Göteborg som vågade vittna mot Brödraskapet är uruselt) och att man legalt köper verksamheter om än med svarta pengar.

Ibland fungerar det bra, Siba-kidnappningen är ett exempel.

Mycket kan såra samhället

Men sårbarheten i samhället beror ju inte bara på brottslighet. Se vad som hänt efter stormarna Gudrun och Per, stora effekter av en förutsedd och ganska liten händelse.

En varning till tunnelbaneresenärer: man avstod från sprinkler så vid en brand, av olyckshändelse eller terrorism, hade brandförsvaret svårt att ta sig in, det blev för varmt.

Just dessa områden håller de på att skriva om nu, för efter den första trilogin håller de på med två nya böcker som skall komma under året. Fliten är det inget fel på. De säger att det tar tre månader att skriva en bok.

I kommande böcker kommer det bl.a. att handla om att högerextrema rörelser försöker ta över Sverige. De kommer inte att lyckas, kan vi avslöja, inte minst för att författarna har tänkt sig fler böcker med samma huvudpersoner.

Klarar polisen verkligheten?

I böckerna klarar alltså poliserna av attackerna. I verkligheten kan det vara svårare, tror Peter, för ett problem är att polisen bara ser sin lilla del av Sverige, sitt län eller i värsta fall bara sin närmaste omgivning. Det saknas en central inrapportering. Rikskriminalen är den enda nationella nivån när det gäller brottsbekämpning. De kriminella individerna och nätverken håller sig inte bara i länen där de bor.

Hur borde det då vara? Jo, både lokalt (för personkännedom särskilt vid vardagsbrottsligheten) och nationellt då det är svårare för brottslingar att utöva påtryckningar på poliser, åklagare och domare. Det är ett begynnande problem. Författarna vill helst se en enda polismyndighet.

Den nuvarande hemmablindheten kom ju fram i Norrbotten där polis och åklagare aldrig hade hört talas om organiserad prostitution.

(Jo, delar av den verkligheten finns med en av böckerna.)

Bytt skrivsätt

Två författare är de, men de har bytt skrivsätt under arbetets gång. I början skrev de var sitt kapitel, men nu har de övergått till ett annat arbetssätt: först en hypotes om något problem, vad skulle hända om detta inträffade? Så funderar de utan att ha slutet på berättelsen klar, skriver ner och grubblar vidare på vad detta betyder, samtal som kan ta ett par dagar.

De funderar och får ihop grunden tillsammans, men sista genomarbetningen skriver Ulf för att det skall vara samma berättarröst genom hela boken.

Arbetsmodellen har också för dem avslöjat, vad de trodde var skryt från författare, att personerna i böckerna lever sina egna liv. En otrevlig typ funderade de mycket över vad de skulle göra för att sätta dit honom, men han vann och finns sedan med som en återkommande person.

Om de nu anser sig ha en egen genre vad läser de själva? Båda gillar Ed McBain. Jan Guillou, Jens Lapidus, Leif GW Persson, Olle Högstrand, Olov Svedelid, och inte att glömma Trenter och Sjöwall-Wahlöö. Och som Uppsalapatrioter förstås Håkan Nesser och Kjell Eriksson.

Och de vill som avslutning förstås understryka en viktig sak:

”Våra böcker är spännande!”



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22