Av ELISABET PETERZÉN

Var finns spionerna i dag, var finns dubbelspionerna? Det kalla kriget är slut. Andra världskriget är också slut. Då fanns det spioner.

En roman från mina föräldrars bibliotek, fantasieggande framsida, en bok från 1946: Dubbelspionen. Världskriget brann förmodligen ännu när den skrevs. Och vem har skrivit den? Namnet låter tyskt, men sympatierna finns helt på de allierades sida.

Tyskarna har lämnat Paris. Frankrike är fritt. Men den tyska underjordiska rörelsen finns kvar och smider sina planer. Stora skatter, stulna under kriget, ska smugglas ut till Sydamerika och säljas där och pengarna användas till fortsatt verksamhet.

Unga amerikanskan Cally (Callipyge betyder den skönhjärtade) Houten kommer till Paris för att hjälpa en vetenskapsman katalogisera en skriftsamling, som ska föras över till USA. Hennes man, Hoot, försvann fem år tidigare i Frankrike och har rapporterats som kollaboratör, samarbetsman till tyskarna under ockupationen.

Spelet kan börja. Det börjar hårt och snabbt. Cally möter naturligtvis sin man, Hoot, och sedan börjar det hända saker. Vi förstår snart att Hoot faktiskt inte samarbetade med tyskarna. Kvarvarande tysksympatisörer förstår det också, dessvärre, men den franska motståndsrörelsen har inte förstått det. Katten på råttan och råttan på repet, från Paris ner till Centralmassivet, till Dordogne, och under tiden vaknar kärleken igen mellan Cally och Hoot. Han är annars ganska prövande, han kallar henne för ”flicka lilla” från början till slut, och det skulle få vilken övergiven hustru som helst att bestämma sig för skilsmässa. Antagligen hade orden en annan laddning på den tiden, men jag är inte säker. Det är ju möjligt att han inte kallade henne för annat än ”baby”, och att översättaren, annars förträfflige Einar Thermaenius, valde en översättning som var helt i sin ordning just då. Det är också irriterande att Hoot inte tror på vad hon säger, fast hon hela tiden är den som först varsnar vart det bär hän, varje gång skurkarna kommer närmare dem. Man önskar att hon någon gång dragit till med ”gosse lille” och bett honom lägga av. Hon kan vara jättetuff när det behövs, men inte mot Hoot.

Jag måste ha läst den för cirka 50 år sedan förra gången, och bortsett från ”flicka lilla” håller den och vilka minnen, vilka meningar som etsade sig in! Varför säger fransmännen ”Vad är det att det är att detta?” (”Qu’est-ceque c’est que ceci?”) och inte bara ”Vad är det?” Varför välte porslinsbiskopen? Varför öppnade den feta kvinnan fönsterluckorna mitt i natten? Varför skrattade busschauffören, vem var den mörkhåriga cyklande flickan och åh, vilken oförglömlig kärleksscen när Cally och Hoot äntligen ger efter för sina känslor!

Vem Hildegarde var, och om hon skrivit något mer, vet jag inte. Men skulle gärna vilja veta!