Dollargrin, rockabilly & pockets – inom pinuppans revir

Jan 28th, 2020 | By | Category: 2020-01 jan, Artikel

Av HELENA VAN HOOF

Julia Jonssons artikel Från trött mamma till piffig retrobrud i Falköpings Tidning bekräftar att kvinnor inom den festliga nutida pinuppa-kulturen hämtar inspiration till frisyrer, smink och kläder från bland annat gamla böcker och deras omslag. Visst kan man tänka sig tecknaren Bertil Heglands brudar på omslagen i pocketserien Manhattan inspirera till looken i 50-talsstil, även om de stundtals alltför lyxiga plaggen inte precis passar på en raggarträff.

I Skövde Nyheters fotoreportage av Kalle Johansson – Pinuppor och vigsel på fredagens Power Big Meet – framgår vad det handlar om. I solen på Hovby flygplats på Västgötaslätten visades breda raggarbilar i typiska yankee-stuket – så kallade dollargrin.

Där uppges att det på senare år blivit ”fler bilar och fler aktiviteter, såsom pinuppa-tävling” på dessa allt vanligare träffar, dit numera hela familjer lockas. Pinuppa-tävlingens vinnare i sin stramiga ljusblåbottnade blommiga klänning, med de svarta solglasögonen av en händelse hängda med ena bågen ner i den djupa urringningen, blev kurviga Jennie Mark från Knäred i Laholms kommun. Eller miss Chevy Sess som hennes artistnamn lyder.

Omslag till Natt utan nådDet är inte klassisk skönhet à la Garbo man eftersträvar. Snarare vad Mickey Spillane beskriver i sin hårdkokta sjätte Mike Hammar-story Natt utan nåd (1955, original Kiss Me, Deadly, 1952):

”På sätt och vis såg hon ganska snygg ut, ansiktet var kanske mer intressant än vackert. Brett åskilda ögon, givmild mun, mörkgult hår, som föll ner över axlarna på henne som smält smör.”

Natt utan nåd (1955). Illustration av Bertil Hegland, annars förknippad med brudar i tilltufsad klänning

Tjejförbundet Retro Pinup Sweden står bakom flera av somrarnas glada arrangemang, som det nu i vintertid planeras för. Det handlar om att uttrycka sig med smink, kläder och bilar och samtidigt vara viljestarka personligheter, faktiskt i linje med feminismen. Noggrann planering möjliggör det pigga spontana när det åter blir så dags.

Elizabeth slog vakt om looken
Amerikanskan Elizabeth Gilbert åstadkom en instruktionsbok som då den översattes och utgavs på Tukan Förlag, 2012, kom att heta Teckna och måla pinuppor i retrostil. Med hjälp av steg-för-steg-instruktioner lärdes 1950-talets idealuppfattning av kvinnliga kroppar, framhävande plagg och inte minst ansikten ut.

Omslag till Kitty och DiamantstöldenIdealet var djupt rotat. Till och med Carolyn Keenes ordentlig flickdetektiv Kitty Drew ser rätt så piffig ut med ögonbrynen ifyllda, ögonfransarna svarta av mascara och munnen röd av läppstift, där hon skildrats 1955 av Berra Hegland på Kitty och diamantstölden (nr 768 av B. Wahlströms Flickböcker). Berra var synnerligen amerikansk i sitt tecknande.

Man skiljer i USA på Pin-Up Girl och Glamour Girl, även om glamourflickan i päls och dyra smycken visst kan vara nog så pinuppig.

Elizabeth Gilbert har med sina uppmärksammade instruktioner standardiserat den återupplivade pinuppa-looken, fast hon själv inte var född under den så livsbejakande epoken. Hon fyllde 50 i somras. Född och uppväxt 1969 i staden Waterburg, Connecticut, nämligen.

Trots sin starka New York-framtoning, både i böcker och som person, är Elizabeth av svensk släkt, enligt en intervju i tidningen The Daily Beast den 2 oktober 2013.

Pocketdeckarna är tidsdokument
Att jaga pinuppa-prydda gamla deckarpockets på loppis kan dock kännas mer dokumentärt än att inneha en specifik handbok i ämnet. Begagnade äldre böcker ger ett direktare vittnesbörd: ”Aha, så var det”.

Omslag till Kitty och sektenBland retrobrudar i 50-talssvängen accepteras också en frisyr som hörde 60-talet till. Nämligen den högt uppsatta ”hövolmen”, mest förknippad med hemliga agenten Modesty Blaise. Hon skapades av brittiske författaren Peter O’Donnell 1963, hamnade i elva fartfyllda romaner och ungefär lika många novellsamlingar men i än högre grad i en egen tecknad serie enligt O’Donnells manus. Den publicerades i Sverige främst i tidningen Agent X9.

Vad kläder beträffar betyder retro att man har nyproducerat i den flydda rockabilly-epokens stil, medan vintage innebär att plaggen är original, välaktat bevarade.

James Hadley Chases kidnappar-story Bringa på fall (Just Another Sucker, 1960, svensk utgåva i Chase-serien på B. Wahlströms 1968) pryds av fotot på en blondin sittande i klassisk läderlappsfåtölj och förstås hållande en pistol, för säkerhets skull.

I inlagan återges beträffande denna förföriska Odette: ”Den knallröda peruken förvandlade henne helt och hållet och gjorde henne till en annan människa. Det var nära att jag inte känt igen henne. Och hon visade mig en rygg som var naken ända ner till midjan.”

Förebild för jämställdhet
En verkligen kallröd peruk har också Alexandra Storck från Vrigstad i artikeln Pinuppa tävlar vidare i Smålands Dagblad, Nässjö. Det gällde tävlandet i Retro Pinup Swedens regi. Skandinaviska finaler har piffiga finländskor dominerat, men svenskorna har börjat sticka upp.

En på många håll ihågkommen finsk pinuppa, Pirkko Lahtila, som för 40 år sedan var strippa på klubbar i London, kallade sig Peggy Laureen och är besjungen på YouTube. Den ärrade poprockaren Ahti Nikkonen och hans band i Helsingfors står för den produktionen.

Men strippa? Neeej, säger Retro Pinup Sweden, som vill att innebörden av pinuppa inte ska blandas ihop med annat. Snygga kläder och smakfull sminkning, som sagt. Festligt men odiskutabelt anständigt, då träffarna kring yankee-bilarna alltså besöks av även pensionärer, mammor, pappor och barn.

Lyckligt gifta tvåbarnsmamman Emilia Astrenius Widerström i Moholm utanför Töreboda heter som rödhårig pinuppa Ewa LeRouge, omskriven i samband med tävlingen Miss Wästgöta Vintage Pearl.

Där betonades att vid de uppställda gamla vrålåken är pinuppan förebild för jämställdhet. Visst kan tjejerna i retro- och rockabilly-svängen hux flux byta om till overall och ligga och meka under bilen.

Monroe och Mansfield
Men påklädd? Samlar någon på kortlekar med pinup-motiv från 50-talet, så är det topless som gäller. Det var en tid av verkligt många kortlekar med bilder, ofta sålda på postorder – med ”privat avsändare” för fullständig diskretion.

Rätt sällan var motiven skandinaviska fåglar eller klassiska brittiska lokomotiv. En i efterhand tillverkad kortlek, men av föga samlarvärde då den är så ny, innehåller foton på endast Marilyn Monroe.

Stilbildarna Marilyn Monroe (1926–1962) och Jayne Mansfield (1933–1967) bar förstås inte alltid klänning utan oftare bikini, trång blus eller jumper. Faktiskt har de även figurerat nakna i Playboy, om än ur ”ofarlig” vinkel sett.

Hollywood hade tre sorters pinuppor – det var den vampigt nästan slöa nattklubbstypen, den ekorrpigga strandflickan och den vanliga söta tjejen i piffig klänning i vimlet på butiksgatorna i stan.

Medan bikiniflickan passade in i sommarlätta noveller, inte minst i damtidningar, gjorde sig nattklubbigt vampiga brudar bra på pocketböckers omslag. De dominerade helt på framsidorna av den i Sverige utgivna serien X-böckerna.

Omslag till Laddat för mordAl Boccas roman Laddat för mord (1956) visar en något nattsuddig brud, vars silkiga gröna klänning blottar precis så mycket överkropp som en pryd och icke deckarfrälst kund vid kioskbesöket borde tåla.

En liten tid dessförinnan hade omslaget på Charles Givens Döden tippar rätt inte visat överkropp alls. Spekulativt endast ett par silkesklädda kvinnoben, med högklackade dojor nedtill.

Maigret på nattklubb
Europas ledande pinuppa, fransyskan Brigitte Bardot, var knappast en vamp. Hon blev sinnebilden för den vanliga men frigjorda tjejen, snabbt omtalad och hyllad även i USA.

Omslag till Paris Hollywood nr 6 1961Paris–Hollywood blev träffande nog namnet på en från Luntmakargatan 52 i Stockholm publicerad pinup-tidning, startad 1952 och konkurrenskraftig långt in på 60-talet med kvinnobilder från främst pariserfotografer. Även snuskiga noveller av stockholmska finrumsförfattare under pseudonym. På bilden nr 6 1961.

Franska manér drar tankarna till Simenons romaner om kommissarie Maigret. Denne var i parisermiljön inte främmande för pinuppor – eller för strippor.

Omslag till Maigret på nattklubbRomanen Maigret på nattklubb finns i ett flertal svenska upplagor. Ett av omslagen visar bakifrån en sittande liten publik, endast karlar, som blickar mot en ännu så länge icke beträdd scen.

En lite äldre utgåva visar i förgrunden en näve med en rykande pipa, förstås rökt av Maigret. Och i bakgrunden som svart silhuett en kurvig kvinna svängande ett par rytmiskt urstigna trosor över sitt huvud.

Icke önskad förväxling
Den proffsiga strippan Arlette var mördad, efter att i storyns inledning kommit bekymrad in på polisstationen men inte haft mycket konkret att anmäla för vakthavande.

Kommissarie Maigret närvarar sedan på nattklubben, då en inte lika talangfull ung kvinna kommer på audition och söker det genom dödsfall lediga jobbet.

Det beskrivs på sidan 184 i jätteupplagan för Bonniers Folkbibliotek 1956:

”Knopparna var skära och fylliga. Klänningen gled allt längre ner, avtäckte naveln, och slutligen lät flickan den med en tafatt gest falla helt till golvet, och blev stående naken med båda händerna över skötet.”

Detta är vad Retro Pinup Sweden i dag verkligen inte vill förväxlas med.

Klänningarna tas inte av, de är smakfulla i glada pastellfärger, gärna prickiga, och i övrigt är det den självsäkra looken med 50-talsfrisyrer, smink och snofsiga dojor det gäller.

1950-talet forever
29-åriga retromodellen Sandi Sue, alias Sandra Wangström i Forserum, uppger i Johanna Stenvalls artikel Pinuppan Sandi Sue älskar 1950-talet i Vetlanda-Posten att hon gärna själv syr cirkelkjolar i prickigt och rutigt, samt kan använda tighta höga jeans och blus.

Butiksanställda Marie Lennartzon från Tibro, mer iögonfallande under namnet Marlene Buick, uppger att hennes neongula klänning är inspirerad av Omslag till Kvinnoliganomslaget till Don Rogans egentligen rätt ytliga ihopkok Kvinnoligan (Nr 433, 1955) i serien Nyckel-Böckerna. Att hitta det rätta tyget var ”svårare än att sy den”. Buicks logotype – tre sköldar inom en cirkel – är dessutom påsydd i navelhöjd.

På nattklubben i Simenons nämnda roman råder emellertid jazz – medan det på pinup- och raggarträffarna dånar ut rockabilly med Elvis Presley, Gene Vincent och ”den ylande motorsågen” Wanda Jackson – Oklahomabruden som i mognad ålder kom att turnera med Countrymasarna från Avesta.

Taggar: , , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22