Doldisen från Arvika som blev författare

Sep 9th, 2009 | By | Category: 1999-4, Artikel

Av Ingmar Norlén

När jag tog mina första stapplande steg inom journalistiken i slutet av 1960-talet, det var på Arvika Nyheter, talade man ofta på tidningen om den gamla goda reportersignaturen Sverik, som hade varit anställd på tidningen i början av 50-talet. Man nämnde honom med lika delar medömkan och beundran. Sverik var ju så begåvad så flyhänt, han var den ende som klarade av att skriva artiklarna färdigt redan i bilen på väg från uppdragen. Men samtidigt hade han hamnat på kneken. Han söp så förskräckligt att ingen längre ville ha med honom att göra.

Men han var stor, inte tu tal om det, för han var författare, även om det bara handlade om kiosklitteratur.

Sverik, det var journalisten Sven-Erik Nilsson, alias deckarpseudonymen Börje Hard, upphovsman till 31 Alibi-magasin.

Själv såg jag skymten av honom på stan ibland. Han rörde sig snabbt, nervöst, inte sällan med en systempåse i näven, ofta tillsammans med sin far, pensionerad målare. Till det yttre motsvarade Sverik schablonbilden av den bakfulle svenske tidningsmurveln.

Mager, tärd, ett litet bockskägg. Klädd i en sliten överrock, för korta byxor, skor som sett sina bästa dar. För mig som ung journalist symboliserade han ändå friheten, den fågelfrie frilansaren som lever på sin begåvning, erfaren nog att kunna ta dagen som den kommer.

Revymakare

Sven-Erik Nilsson föddes i Arvika 1928. I ungdomen skrev han visor och sketcher till lokalrevyer och vid 22 års anställdes han som journalist på Arvika Nyheter.

Där gjorde sig under några år känd som något av en stjärnreporter. Artiklarna skrev han omedelbart och det gick snabbt. Det blev inga långa reportageresor i Arvikatrakten, men Sverik hade skrivmaskinen med sig i bilen och knattrade fram texten medan chauffören – även ortstidningar höll sig med sådana på den tiden – vände åter mot redaktionen från bränder, olyckor och jubilerande 90-åringar.

Det ligger nära till hands att misstänka att det var den egna drömmen om att bli en världsberömd reporter, med hela världen som arbetsfält, som inspirerade Sverik till att skapa romanhjälten Fred Waller som figurerar i de flesta av hans kriminalromaner.

Fred Waller, “den kraftfulle journalisten och äventyraren med markerade anletsdrag och grop i hakan”, löser mordgåtorna och rensar upp i allsköns skumrask både i Sverige och utomlands, medan polisen handfallen tittar på.

Alltid i sällskap med sina charmiga hundar Gläfs och Smirre.

Men så finns där också kriminalreportern Bernt Valdemar Ossborn, signaturen Bevo, som är Wallers motsats. Det finns anledning att misstänka att Bevo, “en ganska liten person med råttfärgat spikrakt hår och veka anletsdrag” är Sven-Erik Nilssons alter ego.

Bevos yttre påminner om honom själv och signaturen är skapad på samma sätt som Sverik.

Sven-Erik Nilssons författarskap omfattar åren 1953-1957 då han på AB Romantidning gav ut sina 31 berättelser i form av Alibi-magasinet. Det blev fyra-fem per år. 1954 och -55 blev det sex. Pris: 50 öre.

Vanligt extraknäck

Som många journalister på den tiden var han i behov av extrainkomster, lönen på en fattig landsortstidning var inte mycket att hurra för. Att skriva kioskromaner var inget ovanligt extraknäck för storstadsjournalister med kontakter i förlagsvärlden på den tiden. Oftast behövdes pengarna för att klara av ett utsvävande restaurangliv. Även om det i Arvika inte fanns mycket mer än Stadshotellet att gå till i restriktionstider grundlade Sverik tidigt ett flitigt umgänge med alkoholen. Det ovanliga med honom som extraknäckande deckarförfattare var väl att han jobbade på en liten tidning i en småstad, men han hade onekligen en förmåga som slog an. När man läser hans texter undrar man om det egentligen har hänt något över huvud taget med den hårdkokta deckarprosan sedan 50-talets början.

Börje Hards Alibi-magasin är enkla schablonhistorier som han skrev på ett par dagar. Ett prov på inledning hämtar jag ur Ligornas kamp.

“Det blåste snålt på West Monroe Street i Chicago, trots att Grant Park skyddade gatan för de allra värsta råkalla vindarna från Michigansjön.

Fred Waller, den svenske äventyraren, globetrottern och journalisten, kom in på Joes Bar fram på kvällskvisten och slog sig ner på en ledig stol.

– En dubbel Canadian! kommenderade han bartendern, som vände sig om efter ett glas, sköt fram det till Fred och hällde i.

I samma ögonblick slocknade ljuset.

Ett skott small, och ett kort, halvkvävt, förvånat utrop hördes.

Fred, sin vana trogen, alltid beredd på små plötsliga förändringar i den dagliga rutinen, kastade sig av barstolen och var med ett språng framme vid dörren – precis lagom för att fånga upp en mörk gestalt, som var på väg ut.”

Befogade koleriska utfall

Det var intressant att läsa citaten ur förläggaren John Loréns brev (DAST nr 2/99) i vilka han kritiserade Sven-Erik Nilsson för bristande språkbehandling. De koleriska utfallen var säkert inte grundlösa, författaren var nog inte alltid nykter vid skrivmaskinen och då kan det bli litet som det blir. Men om man läser häftena noggrant upptäcker man att inte ens Loréns känsliga öga upptäckte alla småfel.

Det var också under de åren, 1953-1957, som Sven Erik Nilsson skrev de 31 Alibi-magasinen under pseudonymen Börje Hard. Det blev fyra-fem per år. Två av dem skrev han tillsammans med förläggaren John Lorén (sign Ralf Gordon), så ilskan från Loréns sidan var kanske inte så allvarlig i alla fall.

Tre berättelser har direkt anknytning till Arvika. Högt spel i Myrom (Myrom är en liten by strax öster om stan), Spöket i Högvalla (syftar på Högvalta), Vikuddens hemlighet (syftar på Viksholmen och Sågudden, populära parkområden).

I “Arvikaböckerna” gav han de olika personagerna namn från verkliga personer i Arvika. Det lokalt intressanta namnregistret gjorde att häftena luslästes i stan. Bland andra fick typograferna på Arvika Nyheter låna ut sina namn.

Sedan Sven-Erik Nilsson lämnat Arvika Nyheter övergick han till att medarbeta i olika tidningar och tidskrifter som frilans. Han bodde kvar i Arvika. Göteborgs Handels- och Sjöfarts Tidning och kvällstidningen GT tillhörde hans uppdragsgivare. Han gjorde också reportage för veckotidningar.

Reportage om spöken

Kjell Emanuelsson, som började som sportjournalist på Arvika Nyheter 1956, bara 16 år gammal, minns att Sverik åkte till en spökgård i Skillingmark fem mil bort tillsammans med en fotograf för att göra reportage för Hemmets Veckotidning. De hade starkvaror med sig och somnade innan spökena hann visa sig.

– Men en bra artikel blev det i alla fall, skrattar Kjell Emanuelsson, som också kommer ihåg en resa till Charlottenberg med Sverik och samme fotograf för att bevaka backhoppning.

– Jag fick åka med i fotografens stora amerikanska 30-talsbil. När de fällde ner handskfacket förvandlades det till ett litet bord, som de ställde glasen och en flaska brännvin på. Sedan drack de hela vägen. När vi skulle hem efter tävlingen vågade jag inte åka med dem, för då var de plakata bägge två.

Konstnär livskamrat

I början av 1960-talet mötte Sverik konstnärinnan Elsa Stolpe, som blev hans livskamrat. De gifte sig inte och fick inga barn, men de köpte gården Tomta i Klässbol ett par mil söder om Arvika intill vägen mot Säffle. Elsa hade där sin ateljé och Sverik fungerade därefter som PR-man för hennes utställningar och vernissager. Hans verksamhet bestod i att han skrev pressreleaser som han skickade till tidningsredaktionerna. Journalist som han var visste han vad som gick hem bland kollegorna och på så sätt fick Elsa Stolpe en hel del publicitet som hon annars inte skulle ha fått. Så märkvärdig var hon nämligen inte som konstnär.

På sin gård uppförde Elsa och Sverik ett kapell, där prästerna i trakten förrättade både dop och bröllop och där det ibland predikades evangelium. Enligt en av de många myter som spunnits kring det färgstarka paret, fick en berusad Sverik väckas i kapellet och tomflaskorna plockas upp en söndagsförmiddag innan ceremonin kunde börja och prästen äntrade predikstolen.

1965 utlyste Sveriges Radio TV en tävling om det bästa underhållningsprogrammet. Den vinnande idén var Landskapsleken, som sedan sändes från flera håll i landet med Birgitta Sandstedt och Torbjörn Johnsson som programledare.

Min far, Nils Norlén, som på den tiden var anställd på Arvika Nyheter, minns då redaktionen satt och lyssnade på TT-nyheterna.

– En av telegrammen handlade om att redaktör Sven-Erik Nilsson, Arvika, hade vunnit rätt mycket pengar, kanske var det tiotusen kronor, på den där programtävlingen. Det tog inte en minut efter sändningen så ringde kronofogden och frågade om denne redaktör Nilsson var anställd hos oss. Fogden ville mäta ut summan direkt…

Josephine Baker på besök

Många underliga saker påstås ha utspelats hemma hos Elsa och Sverik. Som det där med den fransk-amerikanska sångerskan Josephine Baker, hon med bananerna. En som kan intyga sanningshalten är Leif Koppfeldt, som på den tiden var Nya Wermlands-Tidningens lokalredaktör i Arvika. Detta måste ha utspelats 1969, för det året uppträdde Josephine Baker i Göteborg.

– En morgon ringde Sverik till mig och berättade att de hade Josephine Baker på besök på Tomta. Kom ska du se, hon diskar jävligt bra, skrattade han.

Det lät otroligt, så jag åkte hem till dem för att se om det stämde och visst fanns den berömda sångerskan hos dem!

– Bakgrunden var att Elsa och Sverik hade fått reda på att Josephine Baker uppträdde i Göteborg. Då hade de åkt dit och mer eller mindre kidnappat henne. Hur de lyckades få med henne de närmare 30 milen till Klässbol vet jag inte. Förmodligen hade de lockat henne med att hon skulle få köpa tavlor av den framstående konstnären Elsa Stolpe… Hon hade tydligen också handlat en hel del konst av dem. “Du vet, hon fick tio procents rabatt”, sa Sverik till mig, berättar Leif Koppfeldt.

Anpassad excentriker

Alldeles i början av 1980-talet blev Sigvard Johansson, informationschef på landstinget i Värmland, kontaktad av chefen för arbetsvården, som undrade om det fanns något jobb åt en gammal journalist som behövde ha något att göra. Journalisten var Sven-Erik Nilsson, som då var 52 år. Den gamle tilltufsade skribenten i den slitna överrocken och med de excentriska vanorna, anpassade sig fint bland tjänstemännen i de fina kontorslokalerna i centrala Karlstad.

– Vi hade egentligen inget jobb for honom, men eftersom det inte kostade oss något tyckte jag att vi kunde ta emot honom. Redan när han lämnade sitt första bidrag till landstingets personaltidning slog det mig att det här var en yrkesman, en driven skribent. Han kunde skriva enkelt och trevligt. Jag minns att jag skickade ut honom till sjukhuset i Kristinehamn och han kom tillbaka med ett mycket bra reportage.

– Jag visste egentligen inte något om Sven-Erik Nilssons förflutna. Han nämnde att han hade jobbat i veckopressen, men han sade inget om sina deckare. Han gjorde inget väsen av sig, utan gjorde sitt jobb stilla och lugnt.

– Samtidigt som han var en säker medarbetare märktes det att han var i utförsbacken. Han var inget att satsa på för anställning, för så där helt spiknykter var han inte på jobbet. Men det var inget jag brydde mig om. Sina flaskor förvarade han i bibliotekets förvaringsskåp en trappa ner. Dit gick han och tog sig en och annan styrketår under dagens lopp.

Under den här tiden bodde Nilsson i Arvika och tåg pendlade till jobbet i Karlstad. Det här var det första ordnade arbetet han hade haft på 30 år.

– Vi förlängde hans tid här ett par gånger, så han var väl hos oss närmare ett år. Det verkade som om det stärkte hans självförtroende, som om han kände att han verkligen hade fått ett förtroende, säger Sigvard Johansson.

– Ja, det var en verkligt fin skribent. Han kunde till exempel sätta sig och skriva ett trevligt kåseri om något han hade sett genom tågfönstret under resan från Arvika.

Sven-Erik Nilsson avled i februari 1982. Han hade inte fyllt 54 år.

BÖRJE HARDS (SVEN-ERIK NILSSONS) KRIMINALHÄFTEN

1952

Mystik med blå dam

Dubbelgångaren

Farlig semester

Luftdödsligan 4

1953

Gläts ryker in

Alpmannen

Den osynlige mannen (med pseud Ralf Gordon)

Sensation på Scotland Yard (med pseud Ralf Gordon)

Mord i Hollywood 5

1954

Ligornas kamp

Roboten från Mars

Högt spel i Myrom

Snack-Olles sista kupp

Mord, lilla sötnos

Käringligan 6

1955

Syndens näste

Giftpiraterna

Kalabalik på Balders källare

Döden går på cirkus

Spöket i Högvalla 6

Snack-Olles överman

1956

Vikuddens hemlighet

Dödsvurpan

Lägg av, Mr Waller 6

Hämnaren i Hovde

Häxfotografen

1957

Fasornas dal

Al Capone- imitatören 4

Döden har ingen lag

Drama i andevärlden

Snack-Olle som boxarkung



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22