Dödsroligt

Jan 11th, 2008 | By | Category: 2000-1, Artikel

AV BERTIL FALK

Efter att ha placerat sina stulna hattar på lyktstolpar och stenlejon, verkar det, som om denne galning åstadkommit ett lik bara för att finna en lämplig plats att hänga upp hatten på.

(John Dickson Carr: Hattmysteriet.)

Att dö över sin skrivmaskin är måhända en nåd att stilla bedja om för en författare. Bigglesböckernas författare, kapten W.E. Johns, som började skriva vid soluppgången och fortsatte till klockan 08.30 på morgonen. avbröt sig den 21 juni 1968 som vanligt vid denna tidpunkt. Han bröt upp från sitt författarskap mitt i en mening på sidan 8 till det 12:e kapitlet av Biggles does some homework. Han drack te med sin hustru och föll samman död. På samma sätt lär en annan mycket verksam författare i en helt annan genre med teologiska förtecken, nämligen biskop Gustaf Aulén, på sin ålders sena höst ha dött medan han författade. Charles Dickens dog utan att avsluta sin deckare The Mystery of Edwin Drood och ytterligare en författare i en fjärde genre, nämligen humoristen P. G. Wodehouse lär ha dött vid sin skrivmaskin.
Wodehouse var framför allt ett humoristiskt geni och en baddare på parodier. Han har skrivit den roligaste deckarparodi som jag har läst, nämligen The Smile That Wins, en Mr. Mulliner novell som ursprungligen publicerades i “The Strand” 1932.

Matsmältningsproblem

Denna geniala novell handlar om en av Mr. Mulliners många manliga släktingar, en privatdetektiv, som också han är en Mr. Mulliner. Den unge privatsnoken har i allra högst grad – fast sig själv ovetandes – en blick för kriminella personlighetstyper. Denna blick, eller kanske man snarare ska tala om uppsyn, kan välta berg. Unge herr Mulliners framgångar när det gäller att få brottslingar av varierande kaliber att bekänna sina synder har ett visst samband med unge herr Mulliners matsmältningsproblem eller rättare sagt med den bot som doktorn ordinerar för att bota matsmältningsproblemen. Den dystre unge mannen uppmanas nämligen att le. Det får uppseendeväckande konsekvenser.

Hejdlös och självgående

Intrigen är som vanligt hos Woodehouse självgående och hejdlös. Unge Mulliner blir förälskad i Lady Millicent Shipton-Bellinger från Brook Street. Kärleken besvaras av den unga damen och när privatspanaren friar till henne på Senior Bloodstain, detektivernas klubb på Rupert Street, så svarar hon ja.
Kruxet är att pappa Shipton-Bellinger hatar privatdetektiver. Som tur är så bär så gott som alla människor som detektiven Mulliner snubblar över på gruvliga hemligheter. Så den burleska melodramen kan rulla på i en wodehouseisk berg-och-dalbana med en rad dråpliga höjdpunkter perfekt placerade mellan bottennappen tills inbromsningen sker i en elegant slutvinjett.
Wodehouse var nu inte den förste som skrev kriminella parodier. Oscar Wildes
Lord Arthur Savile’s Crime. A Study of Duty publicerades 1887 i tidskriften “Court and Society Review” och har därefter översatts till de flesta språk och kommer ständigt ut i nya utgåvor. Det är ingen deckare utan snarare en mycket tidig social kriminalparodi, berättad med den esprit och elegans, som kännetecknar Wilde. Spetsen är riktad mot den tidens överklass och dess förströelser i form av spiritism och andra ockulta fenomen. En sorts Old Agevariant i den döende Fiskens sista sprattlande livstecken av våra dagars New Age, som plaskar i den pånyttfödde Vattumannens fostervatten.
Denna klassiker handlar om en ung man som måste mörda innan han kan gifta sig.
När novellen återutgavs av Wordsworth Classics 1993, så skrev en anonym introduktör, att det faktum, att mannen måste begå ett mord innan han gifter sig, antyder, att det inte är mordet som är synden.

Inverterad logik

Det är i stället det faktum att mordet arrangeras före bröllopet som är det moraliska kruxet. Och det påpekas att denna form av bakvänd – eller inverterad – logik upprätthålls till det burdust effektiva slutet. Mördaren är hjälten, mordoffret förvandlas till skurk. Wilde använder satiren för att sätta strålkastarljuset på ytligheten hos sin tids societet.
Även Wodehouse har mördat. Det skedde t ex i The Harmonica Mystery, som publicerades 1915. Detektiven i denna berättelse är en lika inbilsk som lindrigt begåvad ung man som sätts på pottan av en äldre kvinna, som visar sig vara en överdängare som privatdetektor. Berättelsen står och väger mellan att vara en allvarlig deckarnovell och en humoristisk berättelse. Allvaret tar överhanden. Utan att vara i detalj insatt i den oerhört produktive Wodehouses skrivarhistoria (fast jag har läst mycket Wodehouse) har jag en känsla av att han stod vid ett vägskäl när han skrev denna novell. På en vägskylt stod det realism, på en annan komedi. Och så valde han med tiden till läsarnas fromma att följa pilen som pekade i humorns riktning.
Honeysuckle Cottage är också en Mr. Mullinernovell. Den ingår i samlingen Meet Mr. Mulliner, som kom 1927. Det är ingen detektivberättelse, men har anknytning till deckarbranschen. En författare till sensationella deckare får nämligen ärva en stuga – Honeysuckle Cottage – efter en avliden kvinnlig släkting, som i sin tur var författarinna till en rad sentimentala, romantiska romaner. De båda släktingarna såg ned på varandras litterära uttrycksformer. Stugan visar sig vara förhäxad – av romantik. Wodehouse gör på sitt vanliga och vänliga sätt narr av både deckar- och romansgenrerna med denna deprimerande muntra berättelse. En ockult humoresk.

Kosnipor och poliskaskar

The Crime Wave at Blandnings är också den en mycket rolig berättelse, som kan nämnas i sammanhanget. Nu kan man naturligtvis hävda att Wodehouse läser man för att få sig ett gott skratt och att det inte spelar någon roll vad han skriver om. Icke förty har han både fubbat i och snuddat vid deckarbranschen.
Den kriminellt benägne Woodehouse kom 1981 ut i samlat skick under samlingsrubriken Wodehouse on crime. A dozen tales of fiendish cunning. Om man därtill lägger alla smärre brott av komisk art som begås i hans böcker såsom olaga intrång för att stjäla kosnipor, snattade poliskaskar etcetera, så inser man att Wodehouse anknytning till det kriminella är avsevärd även om han inte satt vid sitt skrivbord och begick mord stup i kvarten.
E.C. Bentley har kallat Damon Runyons författarskap för “ett av de rikaste bidragen till vår tids komiska litteratur.” Det finns ingen anledning att motsätta sig den beskrivningen. Runyon är, som många säkert redan känner till, en man som rörde sig hemvant bland småskurkar i spelhålor och lönnkrogar på Broadway liksom bland det skumma och spelgalna klientelet på kapplöpningsbanorna kring New York. Hans berättelser är varken typiska deckare eller deckarparodier, men de formligen dryper av kriminalitet.

Pelle Svanslös i skuggan

Precis som Wilde och Woodehouse är Runyon en repertoireförfattare som i den engelskspråkiga världen alltid brukar finnas att köpa, inte bara antikvariskt, utan i bokhandeln. I Damon Runyon on Broadway finns alla 47 novellerna som ingår i de tre samlingarna More Than Somewhat, Furthermore och Take it Easy. I From First To Last finns ytterligare 33 berättelser samlade, däribland den grymma klassikern Johnny One-Eye, som säkert får alla kattvänner att rysa och oss övriga att mysrysa. Den enögda katten Johnny är nämligen något av en huvudperson i denna mordhistoria som utspelar sig i ett rivningshus på Broadways skuggsida. Här ligger en annan handikappad katt. Pelle Svanslös, sannerligen i lä.
Damon Runyons lättsinnigt mörklagda humoresker kan betraktas som kriminallitteratur, där brottslingarnas värld beskrivs inifrån de belastades kretsar med initierad skärpa. Det låter sig inte göra att här räkna upp Runyons kriminellt belastade noveller men jag vill gärna nämna Breach of Promise, en verklig pärla som kravlar sig fram i de mest oväntade meanderslingor och utmynnar i ett rejält blaha som läsaren knappast kan förutse.

John Dickson Carr

Wilde, Wodehouse och Runyan var inga deckarförfattare. Bland deckarförfattarna är det den allvarliga tonen som dominerar, men om vi tar en sådan gigant som John Dickson Carr, så är det otvivelaktigt på det sättet, att han (vid sidan om alla sina väl genomförda intriger, men i grunden klart orealistiska fantasterier, där även slumpen, ja, till och med ren och oförfalskad ockultism tillåts spela en viktig roll) visar upp humoristiska drag. Att hans berättelser understundom ter sig rent surrealistiska och så gott som alltid utspelar sig i fullt trovärdiga, icke sällan skrämmande miljöer, gör inte läsningen sämre.
Det är mycket som är fascinerande med Carrs författarskap. Hans förmåga att blanda realism med icke realism och surrealism, och samtidigt – när det passar honom – både vara allvarlig och skämtsam, gör honom ganska unik. Carr kan ingjuta skräck i läsaren samtidigt som farsen ibland har en tendens att kila iväg och blir tröttsam i längden. Om Wodehouse inspirerades av deckare, så inspirerades Carr å sin sida av Wodehouse.

Dårhusorgie

Ett bra exempel på en dörolig Carrdeckare är The Blind Barber (1934), där han förvandlar linjeångaren Queen Victoria till ett veritabelt dårhus av wodehouseiska dimensioner med en farsartad karusell av stölder och mord. Det handlar om en saftig kriminalfars i en burlesk röra av blod och sWld. Bland de rent wodehouseiska kvaliteterna finns en nyckfull dam vid namn Peggy Glenn, helt i klass med Bertit Woosters opålitliga till-och-från-fästmo Madeleine Bassett.
Man glömmer att handlingen är desperat otrolig. Den åker snålskjuts på den hejdlöst roliga galenskapen i en intrig där det ena vansinniga infallet föder det andra. De bakomliggande brotten är naturligtvis av betydligt allvarligare slag än de snattade kosnipor och norpade poliskaskar som Jeeves & co excellerar i, men man måste nog vara rejält befriad från allt vad humor heter om man inte roas av denna självgående orgie av kaptener som slås ned både med flit och av misstag, dyrbara smycken som bränner i handen och kastas in genom hyttfönster med ty åtföljande komplikationer, avslöjande filmremsor som stjäls etc. Joviale doktor Gideon Fell löser den tilltrasslade gåtan utan att ens vara på plats.

Sky inga lustigheter

Jag citerar här det parti i Den blinde barberaren (till svenska av Christina Strandberg 1977) där Carr låter doktor Fell utveckla sin filosofi vad beträffar skräck och humor i en mordhistoria: “‘Och jag vidhåller bestämt att ni inte får sky lustigheterna. Är det inte ett stort och kristligt glädjeämne att få skratta utan falska hämningar, när amiralen halkar på tvålbiten och sätter sig pladask på sin hatt. Nedvärdera inte sånt. Kom inte och säg att sånt inte har nåt att göra i en mordhistoria, eller att en mördare inte kan skratta. Har man väl en gång börjat betrakta honom som en skräckfigur i ett vaxkabinett, som flinande sitter och betraktar sina bloddrypande händer, kan man aldrig förstå honom sen, och man kommer förmodligen aldrig att se vem han är. Dom ut honom om ni vill, men säg inte att han inte är mänsklig eller att verkligheten aldrig kan bli lika förfärlig som i en deckare.”

Inte egna åsikter

Det ligger nära till hands att inbilla sig att Carr har lägger sina egna åsikter i Fells mun. Men det är naturligtvis en slutsats som man ska akta sig för. De åsikter olika personer i ett litterärt verk ger uttryck för behöver förvisso inte vara författarens egna, men Fells kommentar kan i alla fall uppfattas som en sorts försvar för den humoristiska tonen som präglar den roman som den ingår i.
Nu behöver Carr förvisso inte försvara sig med brasklappar. Visst är hans intriger – både när han är allvarlig och när han drivs
av humor – helt orealistiska, men när det kommer till kritan är han den suveräne snitsaren på att sy ihop sina uppsluppna galenskaper till en logisk handling. För han är också en puzzeldeckarnas kung vid sidan om de samtida puzzeldrottningarna ute på de dimmiga öarna. (Det känns både tand- och könlöst att stava puzzel pussel. Svenska akademien har insett det och rekommenderar båda stavningarna.)
Att Carr har en ovanlig förmåga att vända på förtecknen visar han i The mad hat mystery (1962). Som på svenska blev Hattmysteriet (1965).
Där gör han avstamp i den woosterska kaskknyckarvärlden, men humorn stelnar raskt till en hattförsedd likmask och romanen är långt ifrån en uppsluppen fars, även om doktor Fell i vanlig ordning håller humöret uppe. Underhållande är Carr i allra högsta grad.
Även om det alltmer har talats om att deckaren är den litteratur som bättre än annan litteratur speglar dagens verklighet och liknande, så torde underhållning och/eller problemlösning ändå vara deckarens viktigaste funktion, i varje fall i den läsande allmänhetens ögon. Tyvärr har jag en känsla av att Carr inte blir lika mycket läst i dag som han förtjänar.

Hårdkokt Hammet löskokt

I det här sammanhanget går det inte heller att komma förbi Dashiell Hammetts stilbildande deckarkomedier. Hammet var inte bara en hårdkokt pionjär, han var också stilbildare i sin egenskap av löskokt deckarförfattare. Hammets bidrag till komedin
återfaller på en elegans i replikföringen som är besläktad med Wildes. Jag avser naturligtvis The thin man som blev flera deckarkomedier i Hollywood.
Jag har förvisso inte läst alla deckare som skrivits. Livet består som bekant av en miljard andra saker vid sidan om deckare, fenomen och händelser som kräver medverkan, jobb som måste göras, resor som måste resas, människor som ska träffas, berg som ska bestigas, barnbarn som ska umgås, mystiska Stilla havsruiner som bara ska uppsökas, gäng som ska spela Mah-jong, däck som ska bytas, filmer som bör ses och så vidare.
Allt som allt sant som bara lämnar smärre luckor öppna för läsning. Och vad läsning beträffar så finns det ju också en rad andra genrer som lockar, inte bara inom fiction utan också inom faction. Trots denna brist i min allmänbildning – inte minst när det gäller svenska deckare – så har jag funnit att vi även i Sverige har åtminstone enstaka nedslag av humoristisk art inom deckargenren.

Ur begåvningsreserven

Utöver alla övriga förtjänster, så har till exempel Jan-Olof Ekholm med journalisten Göran Sandahl (uttalas: Skandal) introducerat en roande bekantskap, hämtad ur samma begåvningsreserv som Wodehouse fiskade upp sina uppblåsta sprättar från. Kjell E. Genbergs “skälmroman med kriminella förtecken”, Förloraren tar allt från 1976 är en hejdlöst rolig historia. Jag tror att det är den enda humoristiska kriminalare han skrivit, men jag är inte säker på det. Av för varje initierad begripliga skäl har jag inte hunnit läsa alla hans böcker i skilda genrer.
Den humoristiska deckaren och kriminalparodin har kanske inte en lysande framtid, men det framgår möjligen av det ovan sagda att den har en hyfsad forntid. Säkert har jag missat en rad roliga mord, så jag kan nog fynda när jag gör mina antikvariatsronder.
Även om Oscar Wilde och Damon Runyon till skillnad från humoristen P.G. Wodehouse inte dog mitt uppe i ett festligt manuskript, så utgör de i alla fall tillsammans med Hammett och Carr några av grundbultarna i den skojfriska kriminallitteraturen.
Fast det är bara de båda sistnämnda som är “riktiga” deckarförfattare.
Och även om det nog ligger i sakens natur att läsarna i största allmänhet vill ha deckare som är allvarliga, så skadar det inte att ta doktor Fells ord på allvar och tillåta sig att ha kriminellt döroligt då och då.
Så!
Read & keep smiling!



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22