Dödshjälp till döds

Sep 12th, 2009 | By | Category: 2003-1, Artikel

Av JEAN BOLINDER

Härom året läste jag under några njutningsfulla semesterdagar Monstret av Jonathan Kellerman. Jag skrev då i en recension: ”När vissa kulturpåvar med fisförnäma attityder dödförklarar deckargenren, finns det vissa böcker som utgör självklara motbevis. Monstret av Jonathan Kellerman är en sådan bok och den är därtill andlöst spännande, hundraprocentigt engagerande och efter läsningen förblivande i det minne, som annars så lätt sorterar bort den överväldigande merparten av alla kriminalromaner man läst.”

Det är mycket stora ord, men jag måste säga att under den tid som sedan gått, har detta minne inte förbleknat. Och jag fylldes av förväntan när jag så fick en ny bok av Kellerman i min hand: Doktor Död (Prisma, översättning Nils Larsson). När det gällde Monstret berömde jag översättaren Nils Larsson för hans ”lättflytande och rytmiska prosa”.

Det är samma översättare den här gången och samma höga klass på det jobb han gjort. I centrum för handlingen står nu som då den homosexuelle Los Angelespolisen Milo Sturgis och hans vän psykologen Alex Delaware, expert på brottsprofiler.

Kellerman var barnpsykolog innan han övergick till att bli författare på heltid. Han är mest känd för sina böcker om Sturgis och Delaware – den nu aktuella är den fjortonde med dessa två i huvudrollen. Det handlar nu om läkaren Eldon Mate, som kallas ”Doktor Död” och som brukar hjälpa människor att göra ”den sista resan”.

Han har konstruerat en dödsmaskin som heter Humanitron. På den spänns den som ska dö fast. En droppflaska kopplas till vardera armen. Den ena flaskan innehåller det lugnande medlet tiopental och den andra kaliumklorid, för att framkalla en hjärtattack. Så placeras tummen på en snubbeltråd och trycker den som ska dö till, börjar vätskorna rinna. Hjälp till självhjälp kan man kanske kalla det och man har inte lyckats fulla ”Doktor Död” för något mord.

En dag hittar man så Eldon Mate fastspänd vid sin egen maskin och död. Dödshjälpen har lett till att han själv dött, verkar det ironiskt nog som. Men det är ej svårt för polisen att konstatera att ”Doktor Död” dött en betydligt mera brutal och smärtsam död än den han bjudit sina patienter på. Han hade blivit slagen så hårt i huvudet att skallen spruckit och har sedan bl.a. utsatts för genital stympning så att han förblött. Bokstavligen badat i blod. En tid senare finner en gallerist en egendomlig tavla som står lutad mot galleriets bakdörr.

Det är en kopia av Rembrandts berömda Anatomilektionen. Men i en dubbelroll som lik och dissekerare, förekommer här den mördade läkaren. Även om jag kanske tyckte ännu bättre om Monstret, måst jag säga att även denna roman av Jonathan Kellerman har kvaliteter som mycket få. Det finns ett slags intensitet i det som berättas, en närvaro som håller en fast, antingen det är spänningsmoment eller vardag som skildras. Man känner sig delaktig, som om man själv var agerande.

Böckerna går ut i miljonupplagor i USA och översätts till en rad språk. För min del har jag ej svårt att fatta denna enorma popularitet Kellerman är verkligen suverän



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22