Dödförklarad men odödlig: Kapten Frank

Sep 2nd, 2009 | By | Category: 2000-4, Artikel

Av BERTIL FALK

De flesta veckotidningar glöms bort till nästa nummer. Få tidskrifter i vårt land torde ha haft en så långvarig läsareffekt som ”Jules Verne Magasinet/Veckans Äventyr” som kom ut med 332 nummer åren 1940-1947. Blivande forskare och författare tog intryck av innehållet i denna världens enda veckotidning för science fiction och fantasy. JVM/VÄ:s stora hit var kapten Frank (Captain Future) som författades av Edmond Hamilton (1904-1977).

Materialet i JVM/VÄ hämtades både vad beträffar noveller/följetonger och illustrationer så gott som undantagslöst ur amerikanska pulpmagasin. Edmond Hamilton debuterade redan 1926 i augustinumret av kioskmagasinet ”Weird Tales” med The Monster-God of Mamurth, som var inspirerad av Abraham Merrits The People of the Pit, som publicerades i ”All-Story Magazine”, 5 januari 1918.

Hamilton kom att bli en av de vidareutvecklande science fictionpionjärerna. När han hyllades på 1964 års världskongress, så var det för att han ”var pionjär för konceptet med insterstellära äventyr, föreställningen om galaktiska imperier och polisstyrkor, utnyttjandet av totalt mörker som vapen, användandet av en tidsmaskin för att rekrytera en arme från det förflutna och introduceringen av forteanska teman.”

Hans berättelser var space opera-skrönor, det vill säga fantasiska äventyr som utspelar sig i rymden och i tiden, i framtiden och i det förflutna, i andra dimensioner och medvetandetillstånd.

År 1940 kom det allra första numret av magasinet ”Captain Future” ut i Amerika. Berättelsernas målgrupp var pojkar i åldern 10 till 14 år. Redan 1941 dök kapten Frank upp i Sverige via romanen Kapten Franks triumf, som då gick som en följetong i JVM/VÄ.

I USA fick kapten Frank raskt ett rykte om sig att vara barnslig och i Sverige betecknades samtidigt fantastisk litteratur över huvud taget som skadlig, så skadlig att lärare gick till massiv attack.

JVM/VÄ ansågs nämligen innehålla osunda berättelser om månresor och andra omöjligheter (sic!).

Det är sant att berättelserna till enstaka delar kan te sig smått töntiga, men det finns ingen anledning att låta det skymma andra sidor som var humoristiska, andra åter fantastiska, fantasieggande och imponerande. Hamilton hade en förmåga att dra upp hisnande perspektiv.

De fyra första kapten Frank-romanerna var deckare med maskerade ligachefer i rymdmiljö. Därefter blev det mer renodlad rymdopera.

Läsarna, som i Sverige fanns långt upp i åldrarna, fick handgripligen (fast i imaginär mening) uppleva tänkbara och otänkbara effekter av relativitetsteori och andra vetenskapliga idéer.

Stjärnviddernas mångfald

Man ska inte heller glömma de partier av väldig skönhet, där Edmond Hamilton beskriver stjärnviddernas storartade mångfald eller gör lyriska djupdykningar i universums väldighet.

En kapten Frank-roman var mångsidigare än det mesta, ja, egentligen kan jag inte påminna mig att jag någonstans bland skönlitterära verk av skilda slag stött på något liknande. Hamilton strukturerade sina berättelser i serier av spännande och intressanta episoder, som var integrerade i helheten.

En sak som underlättade denna uppbyggnad var det faktum att kapten Frank kring sig hade de tre omänskliga frankmännen.

Man kan säga att kapten Frank, Kurt Nelson, var en sorts rymdålderns motsvarighet till Tarzan och Mowgli. Liksom de var uppfostrade av djur så var han uppfostrad av de tre minst sagt egendomliga frankmännen.

No sex, Joan. I’m Captain Future

Ska man vara riktigt kinkig, så var den rödhårige och högväxte kapten Frank egentligen något av en tråkmåns, men det doldes effektivt av hans tre allt annat än tråkiga mentorer samt av de uppgifter de fyra gav sig i kast med.

Hur kapten Frank kunde motstå sin ”flickvän” Joan Randall som sprang omkring lättklädd om inte i texterna så i alla fall i illustrationer av t.ex. Bergey, Finlay, Semitjov kan te sig som en gåta. Förklaringen var ju den, att han först måste rädda alla universa i Skapelsen undan alla skummisar innan han fick tid att ägna sig åt romantik. Romantik var det så att säga tal om, men sex. Icke!

Alltnog, till skillnad från de flesta andra berättelser som gick som följetonger i JVM/VÄ och som lika gärna kunde ha kondenserats till noveller, så levde kapten Frankromanerna på ett hisnande berättartempo som inte enbart låg i språket och händelseutvecklingen utan också i själva romanstrukturen.

Kapten Frank var en huvudperson som omgavs av alternerande huvudpersoner, vilka med raska svep av löste varandra och simultant på olika ställen i tid och rum stod öga mot öga med sällsamma problem.

Romanerna handlade alltså om team-work med arbetsfördelning på ett universellt plan.

Varje episod eller detalj i Edmond Hamiltons skrönor hade räckt till en hel roman hos andra författare. Kapten Frank blev så populär att JVM/VÄ:s upplaga som störst lär ha stigit till 80000 exemplar i veckan. Inte illa i lilla Sverige, som hade fem miljoner invånare och det under en kristid med krigsberedskap då det sved i fickan när man skulle punga ut med 35 öre för ett nummer av tidskriften. 35 öre var mycket pengar på den tiden.

Men alla läsare gillade inte kapten Frank. När Jan Myrdal kom med Jules Verne Magasinet: En antologi (Wiken 1995) så skrev han så här: ”Det är mycket litet av rymdäventyr med i detta urval. Det mesta av det som kallades rymdäventyr fann jag vara Vilda västern-berättelser i rymddräkt. Kapten Frank roade mig aldrig.

Baklänges med tidtryckaren

Det kan förvisso sägas om många av de noveller av skilda författare som stod i JVM/VÄ. Men kapten Frank var långt mycket mera än enbart vilda västern i rymden. Hamilton skapade helt enkelt oförglömliga scener av hisnande karaktär och inte sällan av poetisk skönhet.

Bo Stenfors nämner i sin essay i detta nummer av DAST den dramatiska episoden, då kapten Frank och frankmännen i Kapten Frank i en försvunnen värld (originalets titel: The Lost World of Time) i sin farkost Kometen åker baklänges i tiden med hjälp av en tidtryckare. De förlorar kontrollen över tidtryckaren och tidsresan och blir medvetslösa.

Äventyrarna vaknar upp så långt tillbaka i tiden att vårt solsystem ännu inte har uppstått. När de med svindlande hastighet reser tillbaka framåt i tiden, så ser de utanför Kometens fönster hur solsystemet uppstår omkring dem.

En fullkomligt magnifik romandetalj, beskriven med en välriktad lusta som dryper av den där alldeles speciella sf-erfarenheten, som amerikanerna med en oöversättlig ordsammanställning sammanfattar i begreppet ”sense of wonder”, en underbar känsla av overklighet och möjlighet.

Flera storhetstider

Kapten Frank hade sin första storhetstid i USA och Sverige mitt under brinnande världskrig.

Sedan dröjde det några årtionden, men på sjuttiotalet hade japanerna upptäckt den gode kaptenen, alla romanerna kläddes i det japanska språkets tjusiga krumelurer och dessutom gjorde jappsen tecknade kapten Frank-filmer.

Filmerna dök sedermera upp på den europeiska kontinenten och därmed har kapten Frank fått ett uppsving i bland annat Tyskland och Frankrike.

Edmond Hamilton, som förvisso inte bara skrev kapten Frank-berättelser, finns i dag f.ö. översatt till en rad olika språk. Om man går ut på Internet och i sökmotorn lägger in Captain Future eller Edmond Hamilton, så kommer det upp hundratals träffar.

När Ed Hamilton var 17 år rökte han pipa och läste Henrik Ibsen (han med Et dukkehjem och Peer Gynt). Ed tänkte djupa tankar och hade för avsikt att bli en seriös författare.

Tack och lov upptäckte han science fiction. I stället för att bli en dramatisk epigon blev han en nyskapande pionjär i en litteraturart som påverkades av och påverkade 1900-talets utveckling.

Genom Stålmannens skapare Jerome ”Jerry” Siegel fick Hamilton kontakt med sf-kollegan Jack Williamsson. Den gemensamma nämnaren var att båda gillade Abraham Merrits böcker. Inspirerade av en annan sf-författare, Mark Twain (En yankee vid kung Arthurs hov) gav de 1931 sig utför Mississippi i en båt. De led ”skeppsbrott” men lyckades tillryggalägga hela sträckan från Minneapolis till New Orleans.

I början av 1940-talet träffade Edmond Hamilton sin blivande hustru Leigh Brackett, som just inlett inte bara sin karriär som deckar-, sf- och fantasyförfattare utan också som en av Hollywoods främsta manusförfattare.

Hon var Howard Hawks favorit (The Big Sleep, Rio Bravo, Hatari.

När Edmond Hamilton blev ombedd att återuppliva kapten Frank i en rad noveller för ”Startling Stories”, hade han bara tid att skriva den första novellen.

Resterande noveller skrevs av Leigh Brackett fast med Eds idéer och under hans överinseende. Den han själv skrev, Kapten Franks återkomst, publicerades på svenska av Sam J. Lundwall så pass nyligen som i dagens moderna JVM (nr. 491/1998).

Parets sf-samlingar, manuskript och annat förvaras i Jack Williamsson-samlingen vid Eastern New Mexico University. Leigh Brackett, som avled två dagar efter det att hon lämnat in det första utkastet till Rymdimperiet slår tillbaka hos 20th Century Fox har berättat, att innan Edmond Hamilton avled, kretsade hans tankar mycket kring alla de vänner i Sverige som han fick kontakt med mot slutet av sitt liv.

Kapten Frank må ha dödförklarats då och då men han förefaller odödlig.

Taggar:

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22