Döden på Törebodatåget

Mar 14th, 2010 | By | Category: 2004-2, Artikel

Av Ingemar Helgoson

Tågkupémordet i slutet av september 1997, då en förvirrad 24-årig student efter linjen Eskilstuna-Västerås stack en förskärarkniv i halsen på en för honom okänd 42-årig medpassagerare har – med viss skillnad men med gemensam tragisk nämnare – en historisk parallell i ett ruskigt scenario vid Töreboda våren 1860.

”Vid ankomsten till Töreboda station qvarsatt en man i kupén efter de andras urgående och upptäcktes en stund derefter stående lutad mot fönstret, blödande ur ett stort sår i halsen. Bredvid honom låg en blodig pennknif…”

Mannen infördes i ett rum på bortre sidan av det tvärsbyggda huset till höger på bilden av Törebodajärnvägsstation, färdigställd under sommaren året innan. Det var för övrigt då, 1859, som andra etappen av Västra stambanan Göteborg-Stockholm nått fram till just Töreboda. (Det skulle dröja ytterligare tre år att bygga resten av linjen till huvudstaden och under tiden hade resenärerna att fara vidare på Göta kanal med den rykande ångbåten, som illustratören för 138 år sen fällt in vid stationshuskajen).

Tidstypiskt obduktionsprotokoll

Beskrivningen av händelsen i ett detaljrikt obduktionsprotokoll från sommartinget i Hasslerörs tingsrätt är ett tidstypiskt dokument. Och samtidigt utgör de även i självmord frossande tidningarnas referat en bekräftelse på att Publicistklubben alltjämt var avlägsen. Dess försök att redan vid bildandet 1874 dra upp etiska gränser och regler för namnpublicering i samband med händelser som denna slog sedan – om också långsamt – igenom.

Men – här var det fritt fram för närgånget publicerade utdrag ur protokollet, som gällde en man vid namn Waldemar Westbaum, inspektor från godset Frötuna vid Glanshammar i Närke. Denne hade 7 mars 1860 från Göteborg färdats i tredje klassens vagn i sällskap av flera passagerare ”utan att under vägen med dem samtala” och därpå svårt skadad burits in i stationshuset.

Westbaum uppgav sig som Jonsson från Göteborg och var en gift man i ekonomiskt betryck. När han avled halvannan timme senare kunde tillkallade myndighetspersoner och stationspersonal av i rockfickan medhavda papper få fram ”sjelfspillingens” rätta identitet.

Kistan kvar i tretton dagar

Först trettonde dagen efter dödsfallet öppnades den på stationen kvarstående kistan av den 37-årige kronolänsmannen Simeon Jungmarker, Mariestad och kronofjärdingsmannen Johannes Johansson från Borreboda i Björkäng, Fredsberg.

Obduktionsförrättare var den endast 29-årige Carl-Axel Tingvall, redan andre stadsläkare i Mariestad, som för protokollförare Jungmarker dikterade alla detaljer under besiktningen, inklusive dödsorsaken:

” … gifvit sig sjelf dessa sår.”

”Liköppningen upplyser att de å halsen förefunna såren blivit tillfogade genom ett skärande och stickande instrument, hvilket utan tvifvel varit den bredvid honom liggande pennknifven. Att då får öfvrigt ej finnes ringaste spår till yttre våld, kan med all sannolikhet antagas, att han gifvit sig sjelf dessa sår”.

Döden har, konstaterar Tingvall, ”följts derigenom att en del af det från såren utströmmande blodet indragits uthi det öppnade luftröret och åstadkommit qvävning”.

Ingenting undgick unge Tingvalls kniv och falkögon:

”I båda bröstsäckarna en mindre qvantitet blodfärgad vätska. Luftröret innehåller i ymnighet ända till dess finaste förgreningar, dels löpnad, dels flytande mörkt blod. Lungorna baktill rikt blodfyllda. Hjertats ceriteter innehåller smärre blodcoaguli. Dess vavler och mynningar friska.

Det vidt gapande blodigt sår av 3 tums längd är gående midt öfver den öppnade luftstrupen, på höger halssida ett 1/2 tums sår, under nämnda ett mindre dylikt af 1/3 tums längd och l tums djuplek, hvilket genomträngt den stora halsvenen (Vena jugularis communis) och muskler omkring såren starkt infiltrerade av utådrat blod…”

Ordrik beskrivning

Andre stadsläkare Tingvall går på samma ordrika beskrivning och dikterar får Jungmarker på flera protokollsidor. Här ytterligare utdrag:

”Lefvern blodtorr, magsäcken på ½ quarter med rödaktig tunn vätska, mjelten liten, sladdrig, körsbärsfärgad, njurarna små med undanträngda pyramider, tarmarna innehållande slem och excrementer, urinblåsan full…”

”I öfvrigt intet att anmärka”, konstaterar på torr förrättningsmannasvenska den försigkomne Carl-Axel Tingvall. På honom väntade längre fram i livet en plats i riksdagen.

Det kan man förstå redan av den unge Mariestadsläkarens begåvade formuleringar efter tidens språktyngda krav. Stilenligt avslutar han sitt blodiga ärende på Töreboda järnvägsstation 19 mars 1860 så här:

”Detta kan jag ej allenast på min aflagda embetsed intyga, utan ock med denna min edeliga förpliktelse så sant mig Gud hjelpe, till lifv och själ bekräfta”.

Eftersom underskriften är daterad 23 mars tog det alltså fem dagar för höga vederbörande att få attesten justerad och i perfekt ordning.

 

Fotnot:

Invigningståget på Västra stambanan kördes i hela sin längd Göteborg-Stockholm 8 november 1862.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22