Döden i grytan för deckaren

Mar 5th, 2010 | By | Category: 2007-2, Artikel

Av Jean Bolinder

Tecknen på missnöje med svenska kriminalromaner kommer allt oftare. I Skånska Dagbladet skrev t.ex. Ulla Britta Ramklint en kritisk artikel under rubriken Döden i grytan för mordindustrin. Hon förklarade sig vara trött på påhittade mord. Hon menade att ”Nessers och Mankells böcker är trista och nätt och jämnt läsbara, och Marklunds kanske snäppet sämre”. Deckargemen har överlevt sig själv – enda undantaget är Beck i TV med glimrande skrivna rollkaraktärer och skickliga skådespelarprestationer.

Ulla-Britt Ramklint är sannerligen inte ensam om sina dubier när det gäller kriminalgenren i allmänhet och den svenska deckaren i synnerhet. För en tid sedan startade Jan Arnald en diskussion om Deckarakademin i Aftonbladet. Man skulle kunna tro att gemens förespråkare skulle bäva och samla sig till försvar mot de många angreppen. Men inte då! I deckarankdammen snattrar samma gamla ankor vidare som de alltid gjort. Att dammen förgiftats eller är på väg att sina ut, bekymrar inte Deckarakademins, Etablissemangets och Jurys tröga fågelflock.

Kritiker och makthavare somt ex Jan Broberg, Bo Lundin, Ulf Örnkloo, Johan Wopenka och Bertil Widerberg tiger helst stilla om det framförs avvikande mening. Widerbergs Jury tar inte in kritik av det egna, heliga magasinet. Akademins i grunden självvalda kritikerledamöter ägnar sig åt kräsliga middagar och åt att ge varandra priser. Författarna – undantagandes Jan Arnald vågar inte mucka, de vill ej som jag förklaras fredlösa.

När jag började min författarbana valde jag att skriva deckare bl.a. utifrån några ord som min vän och idol, den engelske författaren Julian Symons yttrat: ”Deckaren är ett utmärkt medel när man vill berätta en del sanningar om vår tid och vårt samhälle /…/ Kan man skildra samhällets brutalitet bättre än genom att skildra dess förbrytelser – den press som får en människa att begå kriminella handlingar?” (Bra om Deckare nr 21).

Det fanns redan då de som opponerade mot svenska deckaretablissemanget. En av dessa var Göran Bengtson, som i BLM nr 1 1974 skrev om ”denna lilla förgiftade skara. Dessa recensenter, evigt desamma, som i de stora tidningarna kelet tar sig an de gängse varumärkena och misstänksamt blänger efter nykomlingar i branschen som med lukt av blod och människosvett försöker stövla in i salongerna.” Om Bo Lundin slår han fast det som nu gäller om en rad kritiker: ”Som kritiker visar sig Lundin ha uppslukats av etablissemangets vänskapskorruption”.

Kort efter det att jag debuterat som författare, blev jag invald i Svenska deckarakademin. Med tvekan och övertalning accepterade jag. I stadgarna stod att Akademin skulle kämpa för den goda deckaren och det tyckte jag var en viktig uppgift. Vid denna tid – det var mitten av 70-talet – höll deckaren på att omvandlas från Agatha Christiepussel till McBainsk polisrutin. Sjövall/Wahlöö hade givit svensk deckare en upplivande blodtransfusion. Själv försökte jag skildra ”den press som får en människa att begå kriminella handlingar” – psykologiska romaner. Detsamma gjorde den utomordentlige psykiatern Ulf Durling.

Både Durling och jag hade till en början stora framgångar. Men inga träd får växa upp i himlen. När jag som den förste vunnit titeln ”årets bästa deckare” med två på varandra följande böcker och var nära vinna för tredje gången, blev folk avundsjuka. Jag fick känna på den järnhand som styr svensk deckare. Några exempel: Då min Dödisgropen överlägset toppade en omröstning på biblioteken meddelade Jury inte som lovat detta vid Bokmässan, utan smög ut det senare jag hade inte vunnit, skrev man dessutom. Men när Sjövall/Wahlöö segrade i en liknande omröstning vann de!

Inte blev det bättre för att jag dristade mig till att diskutera min genre. Ett manifest jag skrev publicerades både i Sverige (bl.a. DAST och utomlands, men deckartidskriften Jury vägrade.

Detta är typiskt. Deckaretablissemanget i Sverige diskuterar aldrig något, kryper fegt undan, förtiger och hämnas med tystnad. Synnerligen kvalificerade deckarmänniskor,

sådan som Bengt Eriksson, Kjell E Genberg, Bertil Falk och Jan Arnald hålls på olika sätt utanför.

För min del är det så att etablissemangets långvariga motarbetande av mig har till sist knäckt mitt självförtroende. Som jag skrev här i DAST lägger jag nu av med att skriva kriminalromaner – det går inte att vara seriös i den svenska deckargenren. Att några inkompetenta nollor gör mos av kvalificerade författare och dödar författarskap är förvisso inget nytt. Själv är jag mest bedrövad över att kolleger har uselt civilkurage och ej ställer upp till försvar för skapandet.

Jag fruktar att denna genre precis som Ulla Britta Ramklint skriver, har överlevt sig själv.

”Kanske upplever vi just nu den sista uppflammande elden, före utslocknandet?”

Ansvaret för detta öde vilar tungt på Akademin, Jury och etablissemanget.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22