Döden går på cirkus

Sep 19th, 2009 | By | Category: 1995-3, Artikel

Av BJÖRN VINBERG

Det meddelas att döden går på cirkus i Leif Silberskys och Olov Svedelids nya bok ”Den stora tystnaden” (Norstedts) i höst om Rhea Moser och advokat Rosenbaum. Författarna har diktat på sanningens varp. De har gjort grundliga fältstudier hos bröderna Bronett och Circus Scott.

Evenemanget emotses med största möjliga förväntan, särskilt om man som jag är förtjust i både cirkuskonst och detektivlitteratur.

Cirkus, och även tivoli för den delen, är tacksam miljö för deckardramer. Ett slag i slutet av 40-talet när svensk cirkus hade en remarkabel högkonjunktur återspeglades denna även i kioskdeckarutgivningen.

I en nordisk cirkusbibliografi, som är under utarbetande just nu, har vi listat 71 svenskspråkiga detektiv- och agentromaner. 41 av dem är från epoken 1945-54 då storheter som Trolle Rhodin, Albert Altenburg, Käre Bronett. Baptista Schreiber, Edita Hoffman, bröderna Johansson och bröderna Schumann alla gjorde goda cirkusaffärer i vårt land.

Mördaren ofta dressör

Ofta hade mördaren – gärna rovdjursdressör – manipulerat luftakrobaternas utrustning. När trapetsen brast och stjärnan störtade till marken drog publiken häftigt andan. I en loge befann sig – liksom av en händelse – vår duktige privatdetektiv…

Detektivmagasinet har genom åren givit ut nio cirkus- och tivolideckare, Alibi åtta, Nyckelböckerna åtta, Jaguar fem, Sexton Blake fem, Äventyrsmagasinet fem o.s.v.

Några är svenska original men de flesta är översättningar. Ett par historier byter titel och återfinns både i Alibi och Detektivmagasinet.

Det finns pärlor

Som vanligt när det gäller kioskdeckare finns en och annan pärla i listorna. Stein Riverton (”Spökclownen”, Detektiv-Journalen 1942) och Jörgen Rastholt (”Alexander och benrangelsmännen”, Alibi 1947, ”Den flygande döden”, Äventyrsmagasinet 1943, ”Tre glödande ögon”, Äventyrsmagasinet 1944, ”Tvillingterrorn”, Äventyrsmagasinet 1944) skrev i medryckande stil. Och på Jaguar kom 1968 en av Bill S. Ballingers klassiker, nämligen ”Den kinesiska masken”, som handlar om en amerikansk agent som reser med japansk cirkus i Maos Kina.

I den traditionella utgivningen hittas en hel del fina anglosaxiska cirkusdeckare. Arnold Bennets ”Mr Richard Redgrave, M.A.” är den första kända på svenska (Bonniers 1914). Två år senare kom Dick Donovans ”Djävulsringen” (B. Wahlström 1916) och sedan följde, med långa mellanrum, sådana godbitar som Jens Ankers ”Den sällsamma orkestern” (Å&Å 1917), Anthony Abbots ”Cirkusmordet” (Vårt Hem 1933), Patrick Quentins ”Puzzle” (Skoglunds 1945),Clayton Rawsons ”Hokus Pokus” (Spektra 1976), Robert Wright Campbells ”Cirkus Couronne” (Bra Spänning 1979) och Ted Willis ”Tiger” (Bra Spänning 1980).

Mac Lean utan atmosfär

Men Alistair Mac Leans ”Cirkus” (Forum 1975) hör inte hemma på kvalitetslistan. Det är en bok utan cirkusatmosfär och med träaktigt persongalleri. Den skrevs inte av lust, utan för att uppfylla ett kontrakt med Fox Films manusavdelning. Mac Lean hade aldrig i sitt liv varit på cirkus. Nu gjorde han ett – säger ett – researchbesök på Ringling Brothers and Barnum & Bailey. Sedan skrev han boken.

En fransk titel finns också i samlingen och den är av ingen mindre än Maurice Leblanc. Jojomen – Arsene Lupins fader försökte även lansera en kvinnlig hobbydetektiv. Hon var lindansös, cirkusdirektör och otroligt vacker men gjorde ingen succé: ”Lindanserskan Dorothe” (Gebers 1924).

På tivolisidan finns på svenska tre historier av Frederic Brown, alla lika välskrivna och välbyggda; nämligen ”Död dvärg i manegen” (Gebers 1954), ”Dom har hittat farsan” (Lindqvists 1977), och ”Kanske en mördare” (Gebers 1954).

Bland de amerikanska författarna hittar vi en så pass udda gestalt som stripteasedrottningen Gypsy Rose Lee (Chinavarietéer 1952) som med hjälp av Craig Rice hade stor framgång med ”Döden väntar i kulissen” (1941; i Sverige hos Skoglunds 1951) och till och med fick den filmad. Kulissen där döden väntade stod dock inte på cirkus utan på den amerikanska varietévariant som kallas burlesque.

Deckarna på hemmaplan

Nu till cirkus- och tivolideckare skrivna på hemmaplan. Elva titlar har vi hittat av lika många författare. Här är hela listan:

Daniel Berg: Clownen Poljacks dubbelgångare. Vårt Hem 1926.

M.B. Hohenhofer: Den röda clownen. Vårt Hem 1927.

Jack Morris (Uno Modin): Dynamitarden leker kurragömma. Alibi 1947.

Lennart Wide (Lennart Forsberg): Röda skorpionen. Alibi 1952.

Ernst McGeorge (Ernst Bredberg): Döden i cirkus. Lindqvist/Stjärndeckarna 1952.

Stig Örnfjell (Karl Adolf Larsson): Pelle Spänst och tivolirånaren. Alibi 1953.

Börje Hard (Sven-Erik Nilsson): Döden går på cirkus. Alibi 1955.

Christina Lani (Christina Rut Nial): Mord i Paris. Bonniers 1960.

Maria Lang (Dagmar Lange): Tre små gummor. Norstedts 1963.

Jan Mårtensson: Döden går på cirkus. Askild & Kärnekull. 1978.

Ulla Trenter: Värsta möjliga tystnad. Bonniers 1986.

Av dessa är de tre sistnämnda intressantast: Maria Lang därför hon i finalen väver in Cirkus Frankonis föreställning på Nora marknad 1929. Kanonkung, dödshoppare, skolritt av Fröken Lindberg, frihetshästar med Frans Lindberg, flygande trapets – allt är synnerligen uppiggande för en cirkusintresserad. Det verkar som om Maria Lang hade ett gammalt cirkusprogram bredvid skrivmaskinen när hon diktade.

Jan Mårtenson därför att han beflitar sig om korrekta historiska fakta. Det skrivs så mycket trams i den ciskulära skönlitteraturen därför att författarna lyssnat på direktioner, som sällan eller aldrig har en historisk aning om sin egen konstart. Mårtenson är undantaget: Den lilla föreläsning som rovdjursdressören Valter Bronti håller i kapitel VI om cirkusens fader Philip Astley, om Hagenbecks revolutionerande rovdjursdressyr: om cirkuskonstens utveckling över huvud laget är en läckerbit, Ulla Trenter därför att hon friskt kalkerar sina cirkusmänniskor på levande modell. Käre Bronett, François Bronett och inte minst nöjesdoktorn Uno Myggan Ericson spelar framträdande roller i hennes bok.

Återkommande titlar

Slutligen några ord om titlarna. ”Döden går på tivoli”, ”Döden åker karusell”, ”Döden i manegen” och ”Döden väntar i kulissen” låter ju lockande, liksom ”Cirkusmordet”, ”Tivolimordet”, ”Cirkusartisten” och ”Cirkusmysteriet”.

Populäraste titeln är dock ”Döden går på cirkus”. Det gör döden tre gånger i svenskspråkig kriminallitteratur. Och en gång bland barnböckerna, faktiskt.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22