Dick Francis: Nu slipper jag i alla fall bli ihågkommen som den som aldrig vann Grand National

Sep 19th, 2009 | By | Category: 1995-4, Artikel

Av BARBRO LINDBORG

När jag sätter mig ner för att åstadkomma en berättelse, skriver jag för att skapa en bra handling som kommer att sälja. Folk går till bokställen på flygplatser eller järnvägsstationen för att de vill ha en bok att läsa på resan. Jag hoppas de köper en av mina.

Den som säger detta är 75-årige Walesfödde deckarförfattaren Dick Francis. Hittills har han skrivit 33 böcker som blivit översatta till 35 språk.

Han ser mycket nyktert på sin verksamhet. Några bekymmer med inspirationen säger han sig inte ha. Men han letar alltid efter en bra första mening till varje ny bok, eftersom den skall fånga läsaren att fortsätta in i historien. Just denna mening kan ta tid att hitta, men sedan brukar det rulla på.

Hans hustru Mary minns en gång när en journalist frågade honom om vad han ansåg om den gängse uppfattningen att konstruktionen av en kriminalroman blir otillfredsställande för läsaren om inte fantasins logik, blandad med känslor och fast rotad i det undermedvetna vinns med.

– Den gången blev Dick alldeles stel i ansiktet, erinrar hon sig. Sedan svarade han att han troligen inte var en person som skrev sina romaner på det viset utan att i hans fanns det lite mer handling.

Det skulle aldrig falla honom in att säga någonting pretentiöst. Han skriver inte för att han måste skriva utan kanske för att leva.

Bestsellers sedan 1962

Hon menar säkert inte för att överleva, för Dick Francis böcker har varit bestsellers i England ända sedan debutboken ”Dödssäkert” kom ut där 1962. Böckerna blev storslagna framgångar i USA efter ett halvdussin TV-program om Sid Halley – en jockey som sadlat om till privatdetektiv. Halley spelades lite buttert och lågmält av Mike Gwilym, som annars brukar spelade Shakespeare-roller.

Totalt har Dick Francis böcker, som han själv kallar ”äventyrsberättelser”, sålt en bra bit över 20 miljoner exemplar på ett par dussin språk. De utländska upplagorna är numera så många att han inte längre får plats med dem i sitt hem i Blowbury i Oxfordshire. Han har bett sin agent att skicka författarexemplaren till sjömanshus världen över.

Dick Francis var tidigare en av de bästa professionella hinderjockeys som England frambringat och rynkorna i ansiktet visar att han ridit mycket i motvind. Som jockey tilldelades han Order of the British Empire.

I 16 år arbetade han också som hästsportjournalist på Sunday Express.

Utspelas på hästkapplöpningar

Alla hans romaner utspelas i eller omkring hästkapplöpningsbanor och handlar om tävling, träning och spel. Hans hjältar (alla beskrivna i jagform) är enstöringar och de är ofta tyngda av psykologiska lidanden, för det mesta sprungna ur familjelivet.

Till skillnad från många andra deckarförfattare har inte Dick Francis en genomgående huvudperson.

– Att skapa en ny hjälte varje gång hjälper till att fylla boken, säger han.

Och hans hjältar är sällan yrkesdetektiver. Däremot är de modiga till dumdristighet och utsätts ofta för kroppsskador som de dock uthärdar utan knot. Handlingen i hans böcker är snabb och tydlig.

Lämnar alltid manus i maj

Dick Francis lämnar in varje ny bok till förlaget i mitten av maj varje år. Mellan honom och förläggaren finns ett underförstått avtal. Om han levererar en bok till varje julförsäljning ser förlaget till att alla hans tidigare titlar finns i bokhandeln.

Under juni, juli och augusti brukar han och Mary – som är drabbad av polio – kryssa på Themsen i familjens motorbåt ”Tenpenny”. Sedan den förtöjts för hösten är det dags för Dick Francis att börja tänka på nästa bok och tar hjälp av Mary med intrigen. Så fort julen passerat börjar han skriva. Mary hjälper till under varje stadium av en boks tillkomst, i synnerhet med researchen. Det är hon som lärt sin man att en bok måste behandla ett ämne vid sidan av kapplöpningen – ”för halva slaget är vunnet om man kan lära folk någonting”.

Skrivperioden tillbringar paret för det mesta i sin våning i Fort Landerdale, Florida. Då börjar Dick dagen med en simtur eller en promenad på stranden, sedan skriver han sitt pensum och efteråt redigerar Mary det skrivna.

Jockey – suspekt yrke?

Dick Francis träffade Mary 1945. Då var han 25 år gammal och pilot i RAF – det engelska flygvapnet. Hans far var stallchef intill Maidenhead, så Dick växte upp med hästar. Som 15- åring – 172 cm lång och lätt i kroppen for han hemifrån för att bli hinderjockey.

Marys familj tyckte att det yrket var lite suspekt, så de var inte förtjusta i giftermålet, en motvilja som dock gick över. Fast till bröllopsceremonin kom Dick Francis med armen i band, sedan han trillat av en häst.

– Det var första gången jag bröt nyckelbenet, säger han. Sedan dess har det blivit elva gånger till.

Han har också brutit näsan fem gånger, spräckt skallen och haft sönder handleden förutom att revbenen knäckts oräkneliga gånger. Med detta i backspegeln är det kanske lättare att begripa att hans hjältar råkar kroppsligt illa ut mycket ofta i hans böcker.

Som yrkesjockey red han mellan 1948 och 1957 2.305 tävlingar. Av dem vann han 345. Säsongen 1953-54 vann han 76 tävlingar och blev Champion Jockey. Dock grämer han sig lite åt att han aldrig vann Grand National – Englands förnämsta hinderlopp.

Red drottningmoderns häst

1956 red han drottningmoderns häst Devon Loch. Han ledde efter det sista hindret på den enormt krävande sjukilometersbanan och hade bara femtio meter kvar till mål när hästen plötsligt kollapsade.

– Jag tror att åskådarnas jubel skrämde Devon Loch, säger Dick Francis. Jag satt kvar i sadeln och såg vinnaren susa förbi. Men drottningen sörjde mindre än jag – för jag är själv säker på att när jag obduceras efter min död kommer man hästens namn etsat i mitt hjärta.

Tio månader senare toppade Francis åter jockeylistan. Då föll han och skadade mjälten och bestämde sig för att sluta. Han skrev sin självbiografi – ”The Sport of Queens” – och fick jobb som kapplöpningsjournalist på Sunday Express. Det var under denna period i sitt liv som han skrev ”Dödssäkert”, som handlar om en hinderjockey som löser mord på kapplöpningsbanan och omintetgör planerna på ett i förväg uppgjort lopp, medan han blir kär i värste bovens brorsdotter. Boken gav en förskott på 300 pund, sålde bra och förläggaren bad om en till. På den vägen är det, och Francis har för sitt deckarskrivande belönats med bland annat Gold Dagger Award från Crime Writers’ Association.

Läste spänningsböcker som ung

Då han kom igång som kriminalförfattare skyller nu på att han ofta i ungdomen läste Sherlock Holmes och en del historier av Edgar Wallace som utspelades i kapplöpningsvärlden. Kritikerna har alltid varit lite ambivalenta när det gäller Dick Francis. De brukar berömma hans personskildring och stil, medan de klankar på att intrigerna ibland är osannolika. Hans bovar är ofta uppkomlingar som har faiblesse för pråliga smycken och fel slags kläder. Hjältarna tycks sakna sunt förnuft, för de förföljer nästan undantagslöst skurkarna utan att kalla på polis, bara för att kämpa för rättvisan enligt gamla moralbegrepp.

Francis besöket fortfarande tävlingsbanorna ganska ofta. Han är domare på hästuppvisningar, rider och jagar, men ”jag satsar aldrig några pengar”.

– Den som spelar har en tendens att bara titta på hästen som han satsat på. Själv vill jag se hur alla jockeys lägger upp sin taktik.

Numera är det fler människor som känner till honom som författare än som jockey. Det är också en fördel, menar han.

– Tänk om jag inte, skrivit alla dessa böcker. Då skulle folk bara minnas mig som den där karlen som aldrig vann Grand National.

Fotnot :

Enligt K. Arne Blom finns i Tjeckien en beundrarförening kring Dick Francis författarskap. Den har 18.000 medlemmar.

Taggar:

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22