Det våras frostigt för en nedvärderad Lönnerstrand

Sep 12th, 2009 | By | Category: 2003-2, Artikel

Av BERTIL FALK

Det var med stort intresse jag började läsa Jonas Ellerströms artikel i DAST om Sture Lönnerstrand. Till min förvåning utvecklade sig artikeln till en nedvärdering av Lönnerstrand i polemik med min blygsamma efterskrift till Lönnerstrands Där (Paradishuset).

Det finns en utvecklingslinje från Erik Lindegrens regelrätta sonetter i Posthum ungdom till hans sprängda sonetter i mästerverket mannen utan väg. På samma sätt hävdar jag att Lönnerstrands rimmade dikter i Ung mans gåtor förhåller sig till hans experimentella Den oupphörliga (incestrala) blodsymfonien. I båda fallen handlar det om utveckling från konventionell rimdiktning till något helt annat.

Trefaldigt ”God dag, Yxskaft”

Men nej då, säger Ellerström och motiverar detta nej med att Blodsymfonien inte fått någon efterföljare. Detta är ett trefaldigt ”God dag, yxskaft”. För det första har det faktum att Lönnerstrands verk förvisso står isolerat inte det minsta med min jämförelse att göra och kan inte i något avseende tas till intäkt för att jämförelsen är felaktig. Vidare: att ett avvikande diktverk bara är avantgardistiskt och äger förtjänster i den mån det bums bildar skola eller får någon form av efterföljare vore ett uselt kriterium. Man behöver bara tillämpa det på Johannes uppenbarelser, Mannen som var Fredag, Finnegans Wake, verk som med eller utan copycats vilar ”suspended in splendid isolation” för att inse hur galet Ellerström resonerar. För det tredje kommer Ellerström själv med den intressanta upplysningen att en surrealistgrupp i Stockholm på 1990-talet entusiasmerades av just den Blodsymfoni som inte fått efterföljare.

Hoppsan! Var finns logiken? I att gruppens entusiasm efter nära ett halvt sekel avfärdas med hänvisning till att Lasse Söderberg inte fattade det fina i kråksången? Söderberg intar en framskjuten ställning i ett etablissemang, som han till dels själv systematiskt byggt upp alltsedan han debuterade med Akrobaterna för något halvsekel sedan, men det gör honom självfallet inte till en ofelbar överdomare vars brist på förståelse är litterär lag, även om han av regeringen belönats med ett nådevedermäle i form av en pretentiös snobbtitel. Ellerström får nog skaka fram bättre argument om han vill bli tagen på allvar och inte framstå som ett osjälvständigt mähä som böjer huvudet för auktoriteter.

Låsta värderingar

Det står naturligtvis Ellerström fritt att med hjälp av lösryckta citat och utifrån etablissemangets låsta värderingar stämpla Blodsymfonien som ett pekoral i en tid då också Ingmar Bergman utpekas som en stor pekoralist, men, det oavsett, så genomförde Lönnerstrand med sitt originella verk ett experiment som utan att vara konkretistiskt innehöll komponenter som Öivind Fahlström två år senare efterlyste i sitt konkreta manifest Hätila ragulpr på fåtskliaben i ”odysse”, där båda medverkade. Där hette det bland mycket annat så här: ”Framför allt tror jag att rytmiseringen rymmer oanade möjligheter. Rytm är inte bara inom musiken det elementäraste, direkt fysiskt gripande verkningsmedlet; det som är glädjen att igenkänna något förut bekant, upprepningens betydelse; det som har samband med andningens, blodets och ejakulationens pulserande. Det är fel att jazzbanden ska ha monopol på att ge kollektiv rytmisk extas.” Lönnerstrand jobbade i Blodsymfonien mycket djärvt på ett liknande sätt med rytmer, inrim och stavrim, samtidigt som han körde med ljud- och betydelseförskjutningar, som ibland påminner om Finnegans Wake, alltsammans integrerat i en psykoanalytiskt motiverad och väl sammanhållen struktur. Surrealism? Nja.

Lönnerstrands sträng brast?

Följande citat från Fahlström kan också tillämpas på Blodsymfonien: ”… förhållandet att de nya uttrycksmedlen ännu inte fått sina värdenormer konfektionerade, får inte hindra oss att pröva medlen, om värderingar någonsin ska kunna klarna.” Om någon menar att Lönnerstrands sträng brast, så kan man påminna om att det är värre med de aldrig spända bågar, som karaktäriserar mainstreamens orimmade hjärta/smärta i den privata bedrövelsens eller naturupplevelsens långbänk, kring vilka kalkerpoeter samlas för att höra varandra läsa högt. Jag menar att man ska akta sig för att bedöma Lönnerstrands symfoni efter de normer, som dominerat till i dag utan att man bör ta Fahlströms argumentering på allvar.

Sf enda bestående av värde

Vidare menar Ellerström att Lönnerstrands enda insats av bestående värde är att han skrev sf och var en av dem som skapade sf-fandom (en subkulturell företeelse på gott och ont). Det är sant att han med sina noveller varje vecka i Levande Livet (där han transcenderade Vladimir Semitjov, Bertil Cleve och andra svenskar av en äldre sf-skola) blev den förste moderne svenske sf-författaren, före Dénis Lindbohm, en annan marginaliserad storhet.

Då det återstår att kartlägga Lönnerstrands omfattande författarskap, är det dessutom för tidigt att påstå att han med Där ”vid en bestämd tidpunkt åstadkommer ett påfallande originellt verk och sedan aldrig rör sig i närheten av det igen”. Det kan vi inte veta något om förrän hans publicerade och opublicerade manus, som han höll på och sorterade när jag intervjuade honom ett halvår före hans bortgång, har kartlagts.

Försåtligt framkastad tanke

Ellerström misstänker att Lönnerstrand gav ut Där och Blodsymfonien på eget förlag. Det är möjligt, men har Ellerström belägg för det? Jag har läst avsnittet hos Ellerström flera gånger och får en obehaglig känsla av att tanken framkastats försåtligt som ett inslag i nedvärderingen av Lönnerstrand. Som om eget förlag i sig vore ett negativt argument. Irrelevant argumentering, Ellerström! Med det badvattnet åker bernt eriksson, harald forss m.fl. ut.

Ellerström antyder också att Lundkvist läste högt ur Blodsymfonien för att skända den? Att detta påstås för att nedvärdera Lönnerstrand står klart, men har Ellerström belägg för det eller är det bara en för ändamålet passande gissning? Det är inte illa att Blodsymfonien entusiasmerade stockholmsfolk på 1990-talet och anses värd att nedvärderas år 2003, femtiotvå år efter utgivningen. Många av hans samtida är helt bortglömda. Redan det faktum att Ellerström, jag och andra tjafsar om Lönnerstrands betydelse eller obetydlighet är emellertid lovande. Det aktualiserar honom. Nämnas kan att det har funnits planer på mer än ett håll ute i den allt vildvuxnare förlagsbranschen att publicera sf-noveller han 1944-1945 skrev för Levande Livet.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22