Det våras för kioskvältarna

Sep 4th, 2009 | By | Category: 2002-3, Artikel

Av Bertil Falk

Den svenska veckotidningens storhetstid är förbi. TV tog död på den. Från att ha varit folkbildare och litterära underhållare har veckotidningarna förvisso till det bakre ledet. Men att den älskade veckotidningen fortfarande älskas märks på det underverk till utställning som kan ses i Helsingborg fram till den 2 februari år 2003. Fast den bör förlängas – härifrån och till evigheten.

Helsingborg (DAST) Veckotidningens huvudstad är varken Stockholm eller Malmö. Det är Helsingborg. Veckotidningar fanns visserligen redan på 1700-talet, men det var först när danska Allers tog steget över Öresund år 1879 och började tala svenska, som det som skulle bli veckotidningens guldålder inleddes.

Helsingborg hade också Sveriges första pressbyråkiosk och där hölls 1985 den enda internationella seriekongressen som hållits i Sverige med gäster som Lee Falk (Mandrake), Burne Hogarth (Tarzan-tecknare) och Jerry Siegel (Stålmannen).

Det är alltså som sig bör när Helsingborg satsar på En underbar värld – svenska folkets veckotidningar i Dunkers kulturhus, en påkostad utställning. Budget på över tre miljoner. Besökare av alla åldrar stortrivs och kommer tillbaka både två och tre gånger.

Det är inte att undra på. Det är en välgjord och vital upplevelseutställning. Här finns schejkromantikens ökenoas med palmer och Snobbens hundkoja med skrivmaskinen. Vidare arketypiska läsställen, läshörnor av alla de slag, som det borgerliga rummet, utedasset, kasernlogementet, tågkupén, köksbordet, kojan, sovrummet, sommarrummet, Lill-Babs-rummet ej att förglömma. Därtill en gammaldags pressbyråkiosk.

I veckotidningarna förekom alla de berömda deckarförfattarna. I just Allers gick romaner av John Dickson Carr, Graham Greene och Stieg Trenter som följetonger.

Det var en tid med rena, fantasieggande omslag. Inte som i dag ett klotter av budskap och ett sammelsurium av bilder.

1978 kom Vår ungdoms hjältar (Bra Böcker) av Jan Olsheden och Stellan Olsson. De hade planerat att skriva ännu en bok, denna gång om veckotidningen. Ur den idén växte tanken på den utställning fram, som scenografen och dramatikern Christina Lundström och hennes sambo läraren, historikern, författaren och framför allt filmaren Stellan Olsson, båda med teaterbakgrund, har lyckats få till stånd.

De har på olika håll i landet skaffat fram veckotidningar från alla tider på loppmarknader och antikvariat, hos privatpersoner, ja, överallt där det överhuvudtaget funnits en chans att få tag i de gamla tidskrifterna innan de kastas. De tidningar som inte ingår i utställningen finns på Fredrikdals kulturmagasin och Helsingborgs museum är huvudman för utställningen.

Veckotidningar fanns alltså i Sverige redan på 1700-talet. Det var så kallade fruntimmerstidningar, som t.ex. Det enfaldiga fruntimret. Dessa tidskrifter kom ofta bara ut i ett par nummer innan de försvann från marknaden.

”Redan på 1700-talet handlade det om skvaller och kungligheter”, avslöjar Stellan Olsson.

”Ju mer vi kom in i det här, ju mer upptäckte vi att det var som att göra en utställning om livet ungefär”, säger Christina Lundström. ”Vi skulle ha kunnat valt att göra en utställning om ett av de enormt rika områdena som tidningarna innehållit och fyllt den här hallen utan problem med t.ex. mat i tidningar eller handarbete som varit en jättegrej eller knep och knåp eller äventyr.”

”Det har ju varit mycket bråk om veckotidningarna och det har varit perioder då de betraktats som pest”, konstaterar Stellan Olsson. ”Någon kritiker sa att det var ett vidrigt ämne. När det var pappersbrist på 1950-talet fanns det skönlitterära författare som menade att de borde få ha papperet.

Då gjorde Vårt Hem experimentet att släppa in dessa författare i spalterna med resultat att upplagan gick ned.”

”Vi har velat skapa en utställning som folk tycker är roligt att komma in och titta på och som ger kunskap, men som framför allt väcker minnen, väcker egna bilder ger upplevelser”, understryker Christian Lundström.

Och Stellan Olsson säger: ”Vi vill att man framdeles hittar ett ställe i Helsingborg som man gör om till ett veckotidnings- eller pressmuseum med forskningsrum för gästforskare. Det forskas redan i dag en hel del i veckotidningar. Man kunde kanske finna en industrilokal och flytta utställningen dit eftersom lokalen här i kulturhuset är tänkt för tillfälliga utställningar.”

”Man skulle vilja ha den öppenhet och den kanske lite annorlunda inställning som finns i en annan del av kulturvärlden än på museer”, konstaterar Christina Lundström. ”Det var en tjej uppe på museet häromdan som sa det mycket bra. Hon sa: Museer tittar inåt. Utställningar tittar utåt.”

I veckopressen skrev både ”fina” författare som Karin Boye, Vilhelm Moberg, Sigfrid Siewertz och Sven Stolpe, men det fanns framför allt underhållningsproffs som Majken Cullborg och Nen Erdtman, specialister på kärlek, äventyrsförfattare som Eskil Edén och pseudonymen Anders Eje.

Sigge Stark förstås, som fick klä skott och stå som symbol för veckotidningssmutsen och Lisa Eurén-Berner, fortfarande ihågkommen för Sprakfåle-böckerna av sina långt ifrån utdöda läsare. Vanligt förekommande deckarnamn var Conan Doyle, Edgare Wallace, Agatha Christie och Dorothy Sayers. Bland svenskarna återfinner vi Gustaf Falk, Bertil Lagerström, Folke Mellvig, Rolf Wiesler samt flera både kända och okända namn, många av dem pseudonymer, som Frank Heller och Dr Matson.

Illustratörerna är en sak för sig. Några av vårt lands skickligaste tecknare lyste upp tillvaron med färgglada omslag och fascinerande illustrationer till noveller och följetonger.

Kurt Ard i Allers, Gerd i Vecko-Revyn, Jane Bark i Femina, Helge Forsslund i Lektyr, Allan Löthman i Levande Livet, Ib Thaning i både Allers och Femina Bovil i Vecko-Revyn och Tidsfördrif, Mauritz i Rekordmagasinet. Och så vidare.

Det finns helt enkelt en dold litteratur- och konsthistoria att kartlägga och pärlorna borde lyftas fram i ljuset. Nobelpristagare i litteratur i all ära. Det var i veckotidningarna som svenskarna hämtade sin inspiration inför dagens vedermödor under större delen av 1900-talet innan televisionen kom. Och även om enstaka Nobelpristagare dök upp i veckotidningarna, så var det de flyhänta proffsen som skrev för brödfödan som försåg läsekretsen med de kickar som krävdes för att klara vardagens problem.

De stora kioskvältarna som om och om igen gick som följetong i olika veckotidningar var Barn/312 av Hans Ulrich Horster (en pseudonym som tyska Sterns redaktör använde på sin tid) och Oasens hemlighet av J. Hall.

Med sina traditioner på området är naturligtvis Helsingborg en lämplig plats för en svenska folkets vallfartsort när det gäller veckotidningar.

Helsingborg kan bli ett centrum för populärkultur. Man kan börja med att permanenta sin fina utställning och inte riva den efter den 2 februari nästa år.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22