Det var som själva… En bra norsk man

Sep 4th, 2009 | By | Category: 2002-3, Artikel

Av Kjell E. Genberg

Han bor i ett ombyggt stall i centrala Oslo. När han var tolv år gammal sa hans far att världens tekniska framsteg skulle se till att endast en tredjedel av befolkningen skulle vara tvungen att arbeta, resten skulle tvingas lära sig att slappna av och bara spela golf. Forskarna har troligen rätt, men i ett avseende fick de fel.

Men vem klarar av att ingenting göra (och att spela golf i rutiga byxor är, enligt honom, just detta) och bli lycklig av att skaffa nya prylar utan att de gamla gått sönder. Lycklig blir man av att umgås med familj och vänner och jobba med det man gillar.

Mannen ifråga heter Jo Nesbø och är förstås född under andra hälften av 1900-talet, närmare bestämt 1960. Han arbetade som optionsmäklare i nio år och började under den tiden att spela rock och att skriva.

Med rockgruppen Di Herre gjorde han skivor – och redan den andra, Jenter og sånn, toppade försäljningslistan i hemlandet. Då sade han upp sig.

Multibegåvning

Skrivandet visade också att han var något av en multibegåvning. Han slog igenom i Norge och något även i Sverige sedan debutboken Fladdermusmannen vann norska Rivertonpriset och dessutom Skandinaviska Kriminalsällskapets pris Glasnyckeln som 1997 års bästa kriminalroman.

Egentligen var det meningen att han skulle åstadkomma en reseskildring. Det var vad ett förlag bett rockartisten att göra. Men när han satt på flygplanet till Australien tänkte han ut intrigen till Fladdermusmannen – resan är ju lång – och bestämde sig att skriva den boken först, som en slags övning inför den som beställts.

Fladdermusmannen – som berömdes av DAST:s recensent när den kom ut på svenska – handlar om en norsk polis som i Australien råkar in i ett svårt kriminalfall och dessutom drabbas av kärleken.

Det här gav mersmak. Året efter utgavs Kakkerlakkene som blev även den en stor framgång i Norge, men den översattes aldrig till svenska.

Sjuk krigare med uppdrag

I år har han drabbat Sverige igen med romanen Rödhake (Forum) som handlar om en gammal sjuk krigare som vill göra ett sista stordåd med att åstadkomma ett attentat som ska låta tala om sig.

Boken är uppbyggd i flera tidsplan och Nesbøs kriminalare är inte sämre än att han i sista sekunden avstyr katastrofen. Jodå, den boken är också skriven i stallet där Nesbøs alltid huserar när han inte reser jorden runt som reporter, författare eller musiker.

Det blev en paradox till sist: Nu har Nesbø råd till mycket mer än förr, men inte alls det han och alla andra sätter högst på hitlistan: kvalitetstid, familjetid, den Heliga Fritiden.

Det finns givetvis en klassisk förklaring på paradoxen. Vi har egentligen inget val. Som hamstrar i ett burhjul måste vi springa fortare och fortare för att inte slängas ur hjulet. Man måste hänga med i konkurrensen.

Annars blir det någon korean eller japan som besegrar oss, ekonomin bryter samman och landet störtar ner i avgrunden.

Så far hade både rätt och fel. Sonen tror att det finns en tredjedel av mänskligheten som gör det åt honom.

Men vad gör det? Det är roligt att uppträda – både som framgångsrik musiker och framgångsrik författare.

Men han vet att det också är svårare att sälja både musik och böcker numera. Folk uppfattar sig som fattigare nu än på 70-talet då Nesbø var tonåring. Han har talat om en insändare i en norsk tidning där en mor påstod sig vara fattig för att hon måste köra barnen i skolan i en bil av äldre årsmodell och att familjen inte längre hade råd att åka på långa, dyra utlandssemestrar utan måste nöja sig med Sverige. En sån insändare skulle ha uppfattats som en dåligt skämt för 30 år sedan.

Relativt fattig?

Men eftersom fattigdom upplevs relativt (tack också för det, Einstein) kan avsaknad av statussymboler, som egentligen inte behövs för att leva, faktiskt också tolkas så.

Så försöker man jobba mer, umgås mindre, betala mer skatt och i stort sett bo på jobbet.

Precis det som alla undersökningar säger att man inte vill.

Ändå går det massor av människor omkring i rutiga byxor på Nordens alla golfbanor.

Och somliga andra lever ett fritt författar- och musikerliv där de faktiskt har tid att umgås med familj och vänner.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22