Det svarta museet hos Scotland Yard

Sep 18th, 2009 | By | Category: 1997-1, Artikel

Av Birgitta Härner

Bill Waddell är kriminalteknisk expert och intendent vid världens största kriminalmuseum – Svarta museet vid Scotland Yard i London – där man kan få se exempel på misslyckade brott och framgångsrika polisinsatser. Detta unika museum inrättades 1875 som permanent utställningsplats för bevisföremål som visats i domstol vid brott som utretts av Scotland Yard. Föremålen förnyas hela tiden och de kommer från terrorism, spionage, kidnapping, narkotikahandel, sedlighetsbrott, förfalskningar, stölder och en mängd mord. Här kan man bland annat se det badkar och den ung som användes av Dennis Nielsen – en av 1900-talets värsta massmördare, dömd till livstid 1983 – när han styckade och smälte ner några av sina 15 manliga offer.

Numera finns museet i New Scotland Yard. Där finns en rekonstruktion av det dystra rum som i begynnelsen härbärgerade samlingen. Där kan man beskåda gipshuvuden av 37 hängda män vid snarorna som tog deras liv, ruskiga bilder av Jack the Rippers offer, pistolen som Ruth Ellis (den sista kvinna som hängdes i Storbritannien) använde när hon 1955 sköt sin älskare.

Bevakade syramördaren

Museet är endast öppet för fackfolk. Varje år besöks det av tusentals poliser, rättsläkare, kriminologer, advokater och domstolspersonal från hela världen.

1953 var Bill Waddell en ung konstapel. Han kommenderades till bevakningstjänst i en cell på Hammersmiths polisstation i västra London för att hålla ett öga på en flintskallig medelålders man, cirka 175cm lång och ganska butter. Fången verkade vara en normal människa, en sådan som man ser massor av ute på gatorna.

John Reginald Halliday Christie var emellertid ingen vanlig karl. Han hade mördat sex kvinnor, bland dem sin hustru, och gömt kropparna i och omkring den trerummare han hyrde på nedre botten på Rillington Place 10 i londonstadsdelen Notting Hill.

Waddell fann det ofattbart att en så oansenlig och alldaglig man kunde vara ett sådant monster. Han blev intresserad av kriminologi och sedan han avslutat studierna på universitetet kom han tillbaka till Scotland Yard – som intendent för Svarta museet.

Fem utvalda fall

Han har speciellt intresserat sig för fem märkliga mordfall som finns representerade i samlingarna. Ett sådant är ”Fallet med det svettiga tumavtrycket” som klarade upp ett brutalt mord på en äldre butiksinnehavare och hans fru i Deptford i mars 1905. Waddell menar att det var detta fall som fick Scotland Yard att ta klivet in i kriminalteknikens tidsålder.

Man hade gripit de två bröderna Alfred och Albert Stratton, 22 respektive 20 år gamla och kända inbrottstjuvar. De hade mest indicier emot sig. Men på butikens kassaskrin fann polisen ett avtryck från en svettig tumme, och det motsvarade precis Alfred Strattons högra tumme. Men något sådant bevis hade aldrig tidigare förelagts en brittisk domstol.

Den som nu gjorde ett sådant förfarande möjligt var dåvarande polismästaren Sir Edward Henry. Han var pionjär när det gällde att använda fingeravtryck vid brottsutredningar och visste hur man registrerade och klassificerade sådana.

En på miljarden

Vid rättegången förklarade chefen för Scotland Yards fingeravtrycksavdelning, kriminalinspektör Stockley Collins, det unika med fingeravtryck. Under tio år hade han undersökt en miljon avtryck och aldrig hittat mer än tre identiska karaktäristika på två slumpmässigt utvalda personers fingrar. Sannolikheten att två människor skulle ha likadana fingeravtryck var en på miljarden. Albert Strattons tumavtryck hade vid jämförelse med det på kassalådan inte mindre än tolv identiska kännetecken, varför han är villig att gå ed på att avtrycket på kassaskrinet var Strattons.

Försvaret misslyckades att misskreditera den oprövade vetenskapen trots att domaren också tvivlade. En juryman fick sina fingeravtryck tagna i demonstrationssyfte och juryns utslag blev ”skyldig”. Bröderna Stratton hängdes.

”Den blodfläckade tändstickan” markerade ännu ett framsteg inom kriminaltekniken. I maj 1927 hittades den styckade kroppen efter den 36-åriga prostituerade Minnie Bonati från Chelsea i en koffert på resgodsinlämningen på Charing Cross Station i London. Tecken tydde på att hon mördats på ett kontor vid Rochester Row i Westminster. Starkast misstänk var senaste hyresgästen, en bankrutt fastighetsmäklare vid namn John Robinson, som dock förnekade all kännedom om kvinnan. Det fanns ingen vittnesbevisning, så nu krävdes andra bevis som länkade Robinson med Minnie Bonati och henne med kontoret.

Tändstickan fällde mördaren

Kontoret undersöktes på nytt och nu fann man en tändsticka som fastnar i flätverket i en papperskorg. På den hittades en tre millimeter lång brun fläck. Med hjälp av ny blodprovsteknik kunde man fastställa att det var blod av samma blodgrupp som hos offret. Nu erkände Robinson att hon pratat med kvinnan på gatan och att hon följt med till kontoret. Där kom de i gräl om pengar. Han slog till henne och hon råkade slå skallen i en stol och dö. Men nu hittade man medicinska bevis på att han ljög. Det var sant att han slagit henne, men kvinnan hade dött av kvävning. Robinson befanns skyldig till mord och dömdes till döden.

”Den lånade regnrocken” fällde tre revolvermän som söktes för ett mord i Londons West End i april 1947. Efter ett misslyckat rånförsök mot en juvelerarbutik fann de tre att en lastbil stod i vägen för deras flyktbil och därför sprang de från platsen. 34-årige Alec de Antiquis försökte hindra dem genom att köra i vägen för dem med sin motorcykel. En av rånarna sköt honom i huvudet och trion försvann i folkvimlet.

Legend ledde spaning

Kriminalkommissarie Robert Fabian, en legend inom Scotland Yard, hade inte mycket att gå efter. Men en taxiförare berättade att han morddagen sett två män med näsdukar för haka och mun gå in i ett kontorshus vid Tottenhem Court Road. I ett av kontoren fann polisen en regnrock där etiketten rivits bort. Tack vare kodmärkningen i fodret kunde rocken spåras till tillverkaren i Yorkshire. Den hade ingått i en sändning till tre butiker i London. Butiken som sålt rocken kunde överlämna köparens namn och adress.

Utredningen kunde nu, märkligt nog, kopplas samman med ett liknande brott i december 1944, då pensionerade kommendören Ralph Binney, som försökt hindra fyra rånare att fly, körts över med flyktbilen och släpats med under fordonet i mer än en kilometer. Regnrocken ägdes av en svåger till Thomas Jenkins, en av mannen som fängslats för Binneys död. Nu visade det sig att Jenkins 23-årige bror Charles lånat regnrocken. Han anhölls tillsammans med medbrottslingarna Christopher Geraghty, 21 år, och Terrence Holt, 17 år. Geraghty hade avlossat det dödande skottet, men alla tre befanns skyldiga till mord.

Av en slump hade Englands officielle bödel Albert Pierrepoint varit i West End morddagen. Han hade sett folksamlingen runt offret, men hann aldrig se gärningsmännen. Så småningom träffade han två av dem i tjänsten. Holt slapp galgen eftersom han var minderårig.

Löste upp sina offer

”Änkans löständer” fällde 1949 en av Storbritanniens slugaste och hänsynslösaste mördare – John George Haigh, även kallad Syrabadsmördaren.

Hans sista offer var en välbärgad 69-årig änka vid namn Olive Durand-Deacon, som bodde på samma hotell som Haigh i Kensington. Haigh påstod sig vara uppfinnare. De diskuterade hans plan att tillverka konstgjorda fingernaglar och hon följde honom till hans verkstad i Crawley i Sussex. Därifrån kom hon aldrig tillbaka.

Då en annan kvinnlig gäst blev orolig erbjöd sig Haigh att följa henne till polisen och anmäla att Olive Durand-Deacon försvunnit. Den 39-årige Haigh var prydlig men det fanns något hos honom som irriterade polisassistent Alexandra Lambourne. Han kollade straffregistret och fann att Haigh suttit i fängelse för stöld och bedrägeri. Kriminalpolisen bestämde att kontrollera honom grundligare – och fann att han sålt änkans juveler och lämnat hennes persianpäls till kemtvätt, troligen för att kunna sälja den senare. Hur han kommit över hennes tillhörigheter fattade man snart, för i hans verkstad fanns en 9,75 mm Enfield armérevolver som nyligen avfyrats, tre damejeanner som innehållit svavelsyra, en pump och ett 200-litersfat.

Erkände fem mord – och hängdes

– Jag har löst upp henne i syra, förklarade Haigh lugnt för poliserna. Hur skall ni kunna bevisa något utan ett lik?

Men syran hade varit mindre effektiv än han hoppats. I resterna fanns nio gallstenar från en människa, benfragment – och Olivias lätt identifierbara löständer.

Nu försökte Haigh hävda sinnessjukdom. Han erkände fem tidigare mord och hävdade att han löst upp offren i syra efter att ha druckit av deras blod. Han hoppades att vampyrbeteendet skulle rädda honom, men så blev det inte. Han hängdes av Albert Pierrepoint.

”Den förgiftade kulan” kunde förklara hur den bulgariske regimkritikern och författaren Georgf Markov mördats i London i september 1978. Den påvisade också internationell terrorism. Giftkulan var bara 1,5 millimeter i diameter (den visas under förstoringsglas på museet) och tillverkad av en legering av platina och iridium. I den fanns två mikroskopiska hål borrade. När den sköts in i Markovs lår, troligen från en tryckluftscylinder i mördarens paraply, strömmade gift ur de små hålen och orsakade teukocytos – en sjuklig ökning av antalet vita blodkroppar – som vållar dödliga blödningar i offrets alla kroppsdelar.

Hemlig mordagent

Den första diagnosen var att Markov led av allmän blodförgiftning. Mannen avled efter fyra dagar. Mördaren blev aldrig identifierad, men man anar att det var en bulgarisk hemlig agent som handlade på sin regerings uppdrag, troligen på anstiftan av Moskva. Brittiska vetenskapsmän fastställde att giftet säkerligen var ricin, ett extrakt från ricinväxtens frön som är så starkt att det räcker med ett tiotusendels gram för att döda en människa.

Samma ämne har troligen samtidigt förmågan att rädda liv. Vid försök vid University of Texas har giftet tagit död på i det närmaste 100 procent av leukemin i benmärg hos möss. Det gör Svarta museets lilla kula ännu värdefullare än de uppskattningsvis 20 miljoner den kostade att framställa.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22