Det stumma vittnet

Sep 4th, 2009 | By | Category: 2002-3, Artikel

Av BERTIL FALK

Colin Dexter har gjort det. Ed McBain har gjort det. Ellery Queen har gjort det. Peter Tremayne har gjort det. Använt sig av dövstumma gestalter i sina deckare. Och nu har också Charles O’Brien gjort det med sin debutroman Witness (Stumt vittne), som både är en annorlunda historisk roman och en annorlunda deckare. Men O’Briens mångfacetterade drama är allt annat än stumt. Det är i högsta grad talande.

Tidpunkten är det sena 1700-talet, platsen Paris och London 1786, något före den franska revolutionen. Tider och platser som både Charles Dickens (Två städer) och baronessan Orzcy (Den röda nejlikan) varit i närheten av. Ändå har Charles O’Brien vävt samman en intrig, som är så fördjupad till sin struktur och sammanflätad med tidens händelser att det är svårt att finna ett motstycke, kanske därför att motstycke saknas – Dickens och Orzcy till trots.

”Detektiven” Anne Cartier är en engelsk vaudevilleskådespelerska, som inte bara är bra på akrobatik utan också djupt intresserad av de dövstummas problematik.

Anne Cartiers styvfar, Antoine Dubois, beskylls för att ha mördat sin älskarinna och därefter begått självmord i Paris. Anne, som med knapp nöd räddats ur en minst sagt vansklig situation i London, kan inte tro att hennes älskade styvfar, som hon uppträtt med på Sadler’s Wells i London, gjort sig skyldig till detta. Hon reser till Paris för att ta reda på sanningen och passar samtidigt på att studera Abbe Charles Michel de l’Épées teckenspråk för dövstumma vid dennes skola i Paris. På den vägen finner hon det stumma vittnet.

Med Abbe de l’Épée (1712-1789), som skapade ett teckenspråk för dövstumma och som 1754 grundade världens första skola för denna åsidosatta grupp i samhället, knyter O’Brien samman sin berättelse med en av upplysningstidens mindre kända insatser. Det här var ju Diderots och encyklopedisternas tidevarv. I Sverige hade vi pionjärer som Anders Nordencrantz, Peter Forsskål, Anders Chydenius, Linnés lärjungar etc. Lärdomens spjutspetsar riktade in sig i en tillvaro där det fanns mycket stor misär och fattigdom.

Med sitt djupa historiska kunnande skulle CharlesO’Brien lätt ha kunnat hamna i den fälla som alltför detaljrika beskrivningar innebär. Men han undviker fällan trots att han struntar i uppmaningen ”kill your darling”. Tvärtom skjuter han sin ”darling” framför sig. Den får i ett djupdimensionellt spel bilda bakgrund, mellangrund och förgrund. Historien finns överallt – den är påtaglig utan att vara påträngande. Den allestädes närvarande tidsfärgen flagnar aldrig. Den tidsåterskapande detaljrikedomen är förrädiskt tvinnad med spänningen, kunskapen ingår som integrerad del av händelseförloppen. Och mitt i alltsammans förmedlar O’Brien insikten om de enorma klassklyftorna, som så småningom skulle leda till den franska revolutionen.

Charles O’Brien är ingen massproducerande high-speed writer. Det finns ingen anledning att vara negativ till snabbskrivare, men O’Brien är bara ingen sådan. Han tillhör den eftertänksamma typen av skribenter. Det märks tydligt att han lagt ned oerhörd tid och mycken möda och förmodligen också stort besvär på att få denna märkliga roman att flyta lika perfekt som någonsin Seine genom Paris eller Themsen genom London. Att han sedan har valt en period som är tacksam att beskriva och som allmänheten bör ha en viss kännedom om är en naturlig följd av den lärda grund han står på.

O’Briens språk är mer än välformulerat. Orden känns utvalda efter att ha vägts på den berömda guldvågen. Utformningen har en naturlig skönhet, dialogerna skapar en förnimmelse av stor förtrogenhet med dåtida attityder. Rent tekniskt är O’Brien otroligt skicklig och värd att studera. Hans metod att omärkligt teckna t.ex. Georges Charpentiers personlighet – bl.a. med hjälp av historiska återblickar, som utspelar sig i Charpentiers eget medvetande – samtidigt som han beskriver situationen på en dåtida engelsk pub, är perfekt genomförd.

Berättelsen saknar varken grymhet eller tillgivenhet; stolthet samsas med råhet. Smutsiga gränder löper mellan chateauerna. Individer, geografi, maten som serveras, allt bidrar till att skapa starka stämningar. Det är snarare historikern Charles O’Brien än kyrkohistorikern Charles O’Brien som berättar för oss.

Allt detta hade i och för sig varit gott och väl om det bara varit en historisk roman. Men Mute Witness är också en deckare. Och detekterandet är skamlöst integrerat i denna plågsamt långsamma orgie, där till och med väderleken – hämtad från självaste Thomas Jefferson, som likt en uppgiftslämnare till SMHI noterade vädret två gånger om dagen under sin tid i Paris – flätas in i skeendet.

Det är en tät och sammanhållen berättelse med ett drag av thriller, som blir allt påtagligare ju längre historien fortsätter. Det handlar om spänningsskapande förtätning. En deckare och en thriller bör ju i ett eller annat avseende hålla läsaren på sträckbänken.

Även om det finns undantag från denna regel liksom från alla andra regler här i världen, så är det ändå ett molande behov som finns hos de flesta av oss deckarläsare; ett behov som författarna mestadels gör sitt bästa för att om möjligt kunna tillfredsställa.

Hos O’Brien tillfredsställs detta behov i rik omfattning. Och han bjuder på överraskningar. Visst spelar exempelvis teckenspråket en roll i Mute Witness, men O’Brien tillför sitt ”marionettspel” en extra touch, då det dövstumma vittnet talar med hjälp av dockor, vilket ger händelseutväcklingen en extra knorr. Det uppstår en annorlunda och positiv fnurra på ledtrådarna, som gestalterna i detta drama manövreras med. O’Brien ger också en i tidens teatervärld naturligt rotad förklaring till ett självmordsbrev.

Nu är O’Brien inte den förste som hanterar en rad olika litterära grepp för att hålla spänningen vid liv, men han har en egen framtoning. För att plocka fram en sliten kliché ur anmälandets klichésamling så är hans debutroman svår att lägga ifrån sig. Åtminstone en kritiker har antytt att hon inte kunde somna förrän hon läst ut boken. Jag sträckläste den inte utan avbröts tyvärr hela tiden av en rad inbokade åtaganden i det lokala föreningslivet där jag bor. Men så fort jag kom hem från dessa, djupdök jag i denna bok, den mest inspirerande jag läst på länge. Jag letar men hittar faktiskt ingenting jag kan klaga över. Det råder för min del inget tvivel om att denna deckare är en veritabel höjdare. O’Briens handlag är något jag beundrar och avundas honom. Med tanke på all smörja som förlagen låter översätta till svenska vore det befriande om någon förlagsredaktör med sinne för den skriande bristvaran snille och smak satte någon driven översättare på Mute Witness.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22