Det stora spörsmålet: Var Bolinder och Ekholm först med antihjältar

Mar 11th, 2010 | By | Category: 2005-2, Artikel

Av Bertil Falk

Jean Bolinder har påpekat (bland annat i Skånska Dagbladet 24/8, 2004) att långt innan det blev populärt med anti-hjältar så debuterade Jöran Bundin i Bolinders egen debutbok Skulle jag sörja så … (1967) och att Jan-Olof Ekholm året därpå knäsatte fenomenet för gott i svensk deckarlitteratur med Göran Sandahl (Gör han Skandal) i Sista resan – mord!

Kanske säger det något om mitt eget livslånga yrke att de båda klantarslena Jöran Bundin och Göran Sandahl är uppblåsta journalister.

Bakom varje framgångsrik man fanns det i varje fall förr i tiden, om man får tro ryktet, alltid en kvinna och i Jöran Bundins fall är det så sant som det är sagt. I den mån han är framgångsrik är det hans hustru som är hjärnan bakom hans detekterande och hans scoop. Själv rider han utan att rodna på hennes förmåga och tar gärna på sig äran av sin hustrus skicklighet.

Göran Sandahl kallas med ett genialt nyskapande ord (baserat på verbet ”stjälpa” och substantivet ”hjälpreda”) för en ”stjälpreda”, närmare bestämt för ”polisens stjälpreda”, ett begrepp som i ett nötskal karakteriserar den beskäftige journalisten som utgör Jan-Olof Ekholms skarpt utformade antihjälte. Det är förbaskat svårt att skriva roligt. Jag har försökt ett par gånger men misslyckats totalt och kan bara beundra Cello, Hasse-å-Tage och alla andra med outsinlig förmåga att locka till skratt.

Ekholms skapelse Göran Sandahl är hejdlöst rolig. Jag skrattar sällan högt i min ensamhet. Det händer mest när jag läser Richmal Cromptons Bill-böcker, Jerome K. Jeromes Tre män i en båt, vissa av P. G. Wodehouses böcker och några till böcker författade av utomordentligt naturbegåvade humorister. När jag läste Jan-Olof Ekholms Sista resan – mord! kunde jag inte låta bli att gapskratta. Att både Bolinder och Ekholm var ute med anti-hjältar innan det blev på modet står helt klart, men jag är förvisso inte tillräckligt beläst i svensk deckar- och kriminal-litteratur för att avgöra om de var allra först.

Jag har funderat en del på om inte Latmasken alias advokaten Henning Örn, som på sin tid härjade i Alibi-magasinet (se DAST Nr 3/1998 – Nr 1/1999), kan vara en tidig tönt à la herrar Jöran Bundin och Göran Sandahl. Latmasken-deckarna var författade av Rolf Berge (en av Lennart Forssbergs många pseudonymer) och kom ut åren 1948-1957. Totalt åstadkom författaren 60+ berättelser om Latmasken.

Historierna om Latmasken må innehålla ett och annat töntigt beteende, som gör att Latmasken fångas och binds fast i vartenda nummer av Alibi-magasinet, men det var inte så för att karakterisera honom som en anti-hjälte. Det handlade snarare om ett genrekrav i Alibi-magasinet. Latmasken var en hjälte. Hans hustru Vera växte med åren och framstod mot slutet som en mycket handlingskraftig kvinna som ibland övertog rollen som hjältinna, men inte heller hon tillhör anti-hjältefacket. Hon blev med åren en sorts protofeminist innan ordet feminist förvandlades till ett modeord, som tilldelats så många olika innebörder av skilda uttolkare och bedömare att det numera ter sig ganska meningslöst. Men nu är vi inne på ett stickspår. Avslutningsvis växlar vi därför tillbaka in på stambanelinjen.

Med Latmasken ur bilden kan jag varken på rak eller böjd arm komma på någon svensk anti-hjälte före Bolinders och Ekholms pågar i deckargenren. Om en sådan finns, kanske någon läsare kan ge besked. Jean Bolinder lät sin Jöran framträda i ett tiotal böcker och Ekholms Göran avslutade sin karriär 2004 i romanen Död i dyn. Fast det var inga recensenter som var så observanta att de upptäckte att något nytt var på gång när dessa anti-hjältar introducerades i slutet av 1960-talet.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22