Det stora (?) spörsmålet: Kan det vara sant att en ny vår drabbat novellen?

Mar 14th, 2010 | By | Category: 2004-3, Artikel

Av Bertil Falk

Behovet av primärlitterära nischtidskrifter i den slafsiga sörjan av imbecill kultur som omger oss är påtaglig.

Det är därför med glädje som man hälsar nya nischtidskrifter välkomna. Nu har John-Henri Holmberg återupptagit utgivningen av Nova Science Fiction, som efter några år på 1980-talet försvann ut i kylan. Därifrån har Nova nu kommit tillbaka. Det sker med ett glänsande vackert omslag, där en dam med navelsträng till det okända, tecknad av fabulöse Nicolas Krizan gör en rymdpiruett mellan stjärnorna.

Nova Science Fiction recenseras på annat håll i detta nummer, men det är notabelt att vi nu återigen har två rena sf-tidskrifter här i landet.

Äldst i branschen är Sam J. Lundwalls Jules Verne Magasinet, som om man lägger till 1940-talets Jules Verne Magasinet/Veckans Äventyr faktiskt upplever sin 65:e årgång.

Sam J. Lundwalls speciella sf-intresse har präglat JVM, vilket inneburit att en rad författares verk, som aldrig annars skulle ha översatts till svenska har funnit vägen till trycket.

Så till exempel översatte Sam J. Lundwall kortversionen av William Hope Hodgsons klassiska Nattlandet.

Den infördes i Jules Verne Magasinet 403/1984, andra likartade översättningar av pionjärkaraktär ej att förglömma. Det gäller också författare från andra språkområden än det engelska.

Om Jules Verne Magasinet under årens lopp ofta satsat på det okända och det udda, det bredvidliggande och det annorlunda, satsade Nova Science Fiction snarare på mainstream-sf, om man så får säga. Nova Science Fiction fyllde och fyller nu igen i det avseendet ett behov.

Deckarnoveller

När det gäller deckare har vi Per Olaisens CDM (Crime, Detection & Mystery), som tyvärr alldeles för få har upptäckt, men som med sina 14 år på nacken numera är tonåring. Det är något av en bedrift av Per Olaisen att på detta sätt, år efter år, ha publicerat kriminalnoveller av alla de slag, äldre klassiker lika väl som nyskrivna berättelser.

På senare år har skräck- och fantasygenrerna (cum sf) fått sitt medium i Rickard Berghorns Minotauren, som raskt förvandlats från fanzine till prozine och nu är på god väg att bli ett renodlat magazine.

Vidare har vi Robert Anderssons Mitrania, ”kvartalsmagasin om fantasy och science fiction”, som inte håller riktigt samma klass som Minotauren.

Där Minotauren satsar på det okända, upprepar Mitrania gärna gamla välkända saker, men tidskriften har förhoppningsvis potential.

Som bäst satsar även Mitrania på noveller.

Sverige har haft en hel del novellmagasin under 1900-talet, de flesta numera bortglömda, men många av dem alltjämt fyllda av noveller med tidlös stuk.

Vad sf beträffar innebar naturligtvis 1940-talets Jules Verne Magasinet ett oerhört lyft mitt under brinnande världskrig liksom Levande Livet med sina Lönnerstrand-pärlor uppträdda som på ett halsband åren 1943-1945.

Men novelltidskriftsidealet representeras nog bäst av All världens berättare 1945-1956, som både innehålls- och illustrationsmässigt ägnade alla genrer intresse.

Den är fortfarande den oöverträffade novelltidskriften, en aning highbrow, men ändå inte alltför snobbig och skitförnäm.

All världens berättare var välgjord och påkostad i digestformat. Inte bara all världens berättare utan också alla Sveriges främsta illustratörer var inblandade.

Omslagen var ”konstnärliga” men ersattes med tiden tyvärr av fotografier av författare.

I alla händelser så har vi nu Jules Verne Magasinet, CDM, Minotauren, Mitrania och Nova Science Fiction, fem nischtidskrifter som alla satsar på novellen.

De är alla ganska billiga att prenumerera på och i brist på en allomfattande novelltidskrift tillhandahåller de tillsammantagna ett trivsamt urval berättelser ur olika genrer. Dessa tidskrifter är i princip viktigare än t.ex. Jury och DAST helt enkelt därför att de är primärlitterära.

Ibland har jag en känsla av att det sociala snackebehovet att diskutera konst, film och litteratur (exempel: denna artikel) kommit att alltmer skymma det primära, nämligen texterna.

Borde inte de som ger ut dessa viktiga tidskrifter slå sig samman och ge ut ett månadsmagasin?

Det tror jag inte alls.

Det är i konkurrens och mångfald som litteratur kan blomstra. Och jag har svårt att tänka mig att de skilda utgivarna med sina spretande åsikter om vad som bör publiceras skulle kunna komma överens.

På den då och då återkommande frågan om novellen går emot en ny vår, måste jag tyvärr svara, att … faktiskt … det tror jag inte heller.

Det gäller att ta vara på de möjligheter som finns, nu när vi har så många novelltidskrifter.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22