Det hade vi faktiskt ingen aning om: Vilhelm Moberg avgudade Poe

Mar 6th, 2010 | By | Category: 2006-4, Artikel

Av Bertil Falk

När läste Du en skräckhistoria av Vilhelm Moberg sist? Nehej, det har Du aldrig gjort. Nå, när läste Du en novell av Vilhelm Moberg sist? Inte det heller. Kanske inte så konstigt. När man tänker på Vilhelm Moberg så handlar det om Soldat med brutet gevär eller de fyra mastiga volymerna i utvandrarserien.

Men Vilhelm Moberg skrev på sin tid hundratals noveller i svenska dags- och veckotidningar, däribland några berättelser inspirerade av Edgar Allan Poe. Det skedde 1920, då Moberg arbetade som volontär (obetald journalistelev) på Vadstena Läns Tidning.

Hur det kom sig berättade Moberg i Vintergatan 1939. Mobergs ockultistiske redaktionschef på Vadstena Läns Tidning, en man som ägnade sig åt borddans, sa till sin unge volontär att Edgar Allan Poe var världens störste diktare och efterlyste att Moberg skulle skriva något i den stilen, med tillägget: ”Men det duger ingen till numera!”

Moberg som försökt att intressera sin redaktionschef för de bygdeskrönor han författat förblev inte opåverkad. Så här skrev Moberg själv i Vintergatan 1939:

”Jag skämdes att erkänna, att jag inte hade läst en rad av världens störste författare. Redaktör Almblad var för mig högsta auktoritet – jag måste lära känna Poe. Jag lånade hans böcker och började med ett band ”Hemlighetsfulla och fantastiska historier”. Och jag läste mycket noggrant – jag ville ju komma underfund med hur den författare skrev, som hittills nått högst här på jorden. Om man skulle lära av någon, så skulle man naturligtvis välja den störste.”

Sällsamt tjusande värld

Och Moberg imponerades: ”Jag kom in i en sällsamt tjusande värld, som höll mig hårt fången. Här berättades om fullkomligt otroliga ting på ett sådant sätt, att man tvingades att tro på det skildrade. Detta var säkert den största konst som fanns. Men hur gick Poe till väga? Jag studerade hans teknik. Han berättade ytterst enkelt, med vardagliga ord, och han försedde de mest fantastiska händelseförlopp med en mångfald realistiska och stundom rentav triviala detaljer.”

Moberg drömde Poe

och längre ner noterar Moberg: ”Poe var skräckromantiker, men hemligheten i hans konst syntes mig samtidigt vara den, att han var en realist av de väldigaste mått. Jag läste poe-böcker, jag drömde Poe, avgudade Poe. Jag tog reda på allt, som fanns skrivet om hans levnad och diskuterade honom dagligen med min redaktör, för vilken han framstod som ett högre väsen.”

Resultatet blev en serie om åtta skräckisar i Poes anda i Vadstena Läns Tidning under 1920 med titlar som Den gulspräckliga ormen, Mannen med hästfoten, De fördömdas julotta och Nils Perssons underliga försvinnande.

När Moberg läste upp Den gulspräckliga ormen för sin redaktionschef, bjöd denne på kaffe och lade bort titlarna! Och det är Sannerligen en mycket bra skräckis. Moberg hade lärt sig av Poe utan att därför överge den bygdekaraktär som dominerade i hans berättelser.

Blodröda, rörliga bokstäver

I stället gjorde han som Poe. Han spetsade den realistiska skrönan med det övernaturligas skräck, i detta fall en högst obehaglig orm med mänskliga ögon som glödde som kol. Därtill spetsad med en ”tunn bok med svarta Pärmar” med okända bokstäver, ”nästan blodröda till färgen” och ”den märkliga egenskapen att de voro rörliga. Bokstäverna förflyttade sig ständigt på det vita bladet och bokstäverna trängdes om varandra i en enda röra.” När Vilhelm Moberg läste om sina skräcknoveller efter nära tjugo år, var den han tyckte bäst om Nils Perssons underliga försvinnande. Hans resonemang: ”Den är gjord som en vederhäftig bygdebeskrivning och i stilen påminner den om ett opersonligt och ytterst sakligt rättegångsreferat.” Men den är inte alls lika poesk som Den gulspräckliga ormen.

Bygdeartad skräckskröna

Det handlar om ett mysterium och innehåller inslag som hypnotism, men är ur skräcksynpunkt tämligen tam. Moberg tog fasta på dess karaktär av bygdeskröna och rättsligt referat. Personligen håller jag på ormen med de rödglödgade ögonen. Den är helt igenom en poesk skröna fast med bibehållen bygdekaraktär. Gunnar Eidevall avslöjar att Moberg arbetade om den. Jag har inte läst den versionen men det förefaller som om den fått en helt annan, måhända mer bygdeartad karaktär, vilket i och för sig knappast var behövligt.

För att läsa Den gulspräckliga ormen och Nils Perssons underliga försvinnande behöver man faktiskt inte gå till arkiv och leta reda på Vadstena Läns Tidning från 1920. Båda finns omtryckta i Moberg-samlingen Vårplöjning och andra berättelser (Carlssons 1990), där också den artikel från Mobergs essä om sin skräck som stod i Vintergatan 1939 finns med.

Gunnar Eidevall, som skrivit förord och berättar att Almblad i realiteten hette Pälle Sergerborg. Denne kom ihop sig med tidningsledningen och ersattes 1921 av Vilhelm Moberg som i sin tur året därpå lämnade tidningen efter en likartad schism.

Eidevall hävdar att Moberg kanske skrivit sammantaget 400 korta prosaberättelser i tidningar och tidskrifter runtom i Sverige med ca 250 åren 1923-1937 i Familjetidningen Smålänningen. Att kartlägga detta är en omfattande sak, som i första hand Vilhelm Moberg-sällskapet naturligtvis borde göra. Å andra sidan menar Eidevall att Mobergs noveller är av så pass varierande kvalitet att mycket inte är värt att trycka om. En sån attityd uppmuntrar inte direkt till kartläggning. Vi vet alltså inte om det finns ytterligare skräckhistorier utöver de som stod i Vadstena Läns Tidning 1920.

Så här år 2006-2007, då intresset för skräck är starkt, inte minst bland unga läsare och författare, samtidigt som bygdehistorien har svårt att nå fram till nya generationer, skulle det sitta som Lisa om Mobergs skräckisar samlades i en volym.

Eidevall påpekar att Poe ingalunda var den ende genreförfattaren som Moberg beundrade. Jag citerar: ”Det kan här vara på sin plats att nämna två författare som tidigt fängslat Moberg: Jules Verne och Conan Doyle. En sakligt torr detaljrikedom utmärker mycket av Jules Vernes exakt vetenskapliga men för sin tid fantastiska skildringar av undervattensäventyr och månfärder. Och de skarpsinnigaste hypoteserna och slutledningarna hör ju samman med detektivernas detektiv: Sherlock Holmes.”

Moberg liknande sin chef vid Sherlock Holmes och denne skrev i ett brev från år 1921 till Moberg: ”Min käre Dr Watson, min utomordentligt avhållne och outsägligt efterlängtade Ville i Momåla.” Med allt detta för ögonen kan man fråga sig om det utöver de åtta skräckisarna från 1920 kan finnas noveller av Moberg värda att inrangera i andra genrer än bara bygdeskrönan, som numera inte står högt i kurs.

Tyvärr i och för sig. Kanske någon inom skräckfandom med forskarinstinkt kan intresseras för att gå igenom Mobergs samlade berättelser i jakt på guld.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22