Det blir bara värre: Inger Frimansson otäckare och otäckare

Sep 12th, 2009 | By | Category: 2003-2, Artikel

Av LEIF-RUNE STRANDELL

Det finns i alla fall en kvinnlig recensent i Sverige som i sin anmälan av Inger Frimanssons senaste bok, De nakna kvinnornas ö, förklarat att författaren nu är så otäck att hon inte orkar läsa boken. ”Mer kuslig än jag klarar av – språket är på gränsen för vad jag klarar.” Och hon tar farväl av Frimansson som nu gått för långt.

Inger håller med; visst blir hon otäckare och otäckare i sina romaner – med den senaste är det 20 titlar i verkslistan.

I början, när bokskrivandet var en bisyssla vid sidan av arbetet som journalist (bland annat på Svensk Bokhandel, så branschen kan hon), skrev hon mest om kvinnor som far illa.

– Om jag berättar om hur illa det kan vara så måste det ju bli en förändring, hoppades hon. Men inte.

Upplagorna var inte höga. Tydligen finns inte tillräckligt många som ville läsa om dessa stackars kvinnor. Och hon tröttnade på att skriva om dem.

– Jag kom fram till att jag ville skriva om starka kvinnor, om kvinnor som slog tillbaka.

Det blev ett manus, och något förvånades hon när förlaget påpekade för henne att hon skrivit en thriller. Men om det nu var en thriller så okej då.

Det gick bra. Ett genombrott efter 14-15 böcker, både läsare och deckarakademi gillade konceptet och hon prisbelönades för det årets bästa svenska deckare.

Inte bara svenskar gillar hennes otäckheter.

De har sålts till många länder och upplagorna går nu över 100 000 exemplar.

– Mina berättelser är ju inte putslustiga precis, och hon konstaterar att visst är första kapitlet i De nakna kvinnornas ö lite äckligt.

Där är det mycket blod. Själv tål hon inte att se blod. Men eftersom hon som gammal nyhetsjournalist vill ha fakta korrekt tar hon hjälp av en som vet hur blodet skall skvätta vid olika slags huggande våld.

– Mina figurer i böckerna blir också otäckare. Jag kan inte stoppa det. Jag tycker ju faktiskt om huvudpersonen Tobias, och skulle önskat något bättre öde åt honom.

Avskyr gräsliga miljöer

Men det otäcka finns inte på ytan i böckerna. Vänner kommer ibland och berättar om platser de tycker skulle passa som otäcka miljöer i hennes otäcka böcker – gamla industribyggnader, förfallna hus, ödsliga och skrämmande platser.

Men så fungerar hon inte. I stället är det idyllen som får hennes fantasi att skena, att vilja avslöja hemligheterna där bakom. Säkert något väldigt otäckt.

Som den senaste: det var för två somrar sedan hon och maken körde genom ett vackert Östergötland, en pastoral idyll. Så idylliskt att hon måste stanna. Inspirationen kom (”som att bli frälst”), maken fick överta ratten och hon skrev ner idéer om vad som dolde sig under idyllen.

– Om man skrapar på ytan, är det då så vackert och normalt? Det är det till synes normala som intresserar mig.

I denna idylliska miljö råkar huvudpersonen döda någon. Och då måste han ta sig ur situationen, gömma sig, glömma men det är ju inte så lätt.

Nu kan Inger Frimansson skriva på heltid. Mycket tid går åt till att lära känna miljöer och yrkesområden. Till den senaste fick hon kontakt med en bonde. När hon frågade visste han inte vem hon var, men hans hustru hade läst ett reportage i tidningen Land där Inger avslöjade att hon var utbildad avbytare, alltså en sådan som rycker in för att lantbrukare skall kunna ta semester från korna.

Kanske blev han lite besviken när hon kom. Någon större hjälp kunde hon inte vara eftersom hon var 14 år när hon gått avbytarkursen.

Så har hon gjort med alla de senaste böckerna. Inför prisbelönta God natt min älskade sov hon under bar himmel i Malaysias djungler, hon som inte ens tältat i Sverige tidigare. För att lära känna biblioteksarbete har hon pryat på Södertäljs stadsbibliotek. Hon har flyttat till Södertälje efter många år i Hässelby, som är miljön i flera böcker. Måste södertäljeborna nu fasa för vad som kan avslöjas om staden?

Utspelas på brandstation

Mannen med oxhjärtat har brandmän som huvudpersoner och utspelas i brandstationsmiljö. Att det blev så beror på kulturhuvudstadsåret. En av döttrarna som själv prövat på diverse yrken och sysselsättningar fick ofta ge mamma råd. Men så hittade hon reklam för Swap your life – en verksamhet som gick ut på att man fick jobba i ett främmande yrke. Mamma, något tveksam, gav sig iväg till deras kontor, fick en rad förslag (nej, inte sälja olivolja i Hötorgahallen, inte vara låssmed, däckfirman kände hon till och hade gjort bort sig i … ) och godkände tveksam förslaget att prova på att vara brandman.

Natten innan hon skulle till brandstationen mardrömde hon om att åka på stången ner till brandbilarna, hon som smitit från gymnastiken.

Dramatisk researchinledning

Inledningen blev nog så dramatisk. Efter ett första hej blev det larm, och hon drogs raskt in i stegbilen och man for iväg till en misstänkt lägenhetsbrand i närheten. Polis på plats med avspärrningar, och medan brandmännen gjorde det de skulle stod hon där i jeans och t-tröja med poliserna misstänksamt blängande på sig. Vad gjorde hon där? Det undrade hon ju själv.

Men när folket i huset kom ut gick de till henne och plötsligt fann hon sig lugna dem med att ”vi håller på att ta reda på vad som hänt”.

Tydligen hade hon hastigt blivit ett litet kristeam.

Åtta larm blev det första dagen, och brandmännen tyckte det var trevligt att ha henne där. Så då blev det en ny bok i en miljö hon nu kände till (hon fick sammanlagt prya 14 dagar och nätter, men inte i sträck). Där var miljöresearchen enkel, hon hade ju redan halva inne …

Men trots att hon till och med fick ett eget litet krypin att sova i om natten så åkte hon aldrig stång.

Och alla fakta i boken är godkända av den mest kritiske brandförmannen.

Kanske blir det film av De nakna kvinnornas ö. Fler bokidéer finns i alla fall även om hon på sistone upptäckt att man kan lägga patiens på datorn, vilket försenar skrivandet.

Hon försöker att disciplinera sig och lägger mycket tid på att ta språket som hon vill ha det.

– Även deckare måste ha ett bra språk.

Hon vet ungefär hur boken hon skriver skall bli, men tar ofta problem med att personerna inte riktigt vill göra som hon tänkt sig. Tyvärr, för hon vill ju inte helt förstöra deras liv så som hon märker att hon gör.

Fast en gång ville hon hämnas: en före detta chef tog hon med som skurk i en bok bara för att mentalt bli kvitt honom.

Och blir det ännu otäckare i de kommande böckerna? Det finns risk för det.

Själv läser hon ogärna hemska böcker och ser inte skräckfilm.

– Lugna och harmoniska människor kan ju ta ut en del av sina mörka sidor genom att skriva om det.

Om vi som tycker om att läsa om hemskheter också är sådana tar ni avgöra själva.

Och fundera på hur recensenten har det.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22