Dennis Wheatley en äkta mördare?

Sep 18th, 2009 | By | Category: 1996-4, Artikel

Kriminell kriminalförfattare?

Av JAN ALEXANDERSSON

Nyligen fick jag en häpnadsväckande artikel om Dennis Wheatley ur Sunday Times, skriven av journalisterna Ian Sayer och Douglas Botting. Den handlade om att författaren Whearley kanske var en skurk.

Det var verkligen något som intresserade mig eftersom jag och min svåger Iwan Hedman skrev en bio-bibliografi om Dennis Wheatley 1973, alltså för 23 år sedan. Vi samlade material under närmare tio år, blev god vän med Wheatley och besökte honom några gånger. Sista gången låg han till sängs och dog kort därefter 1977. Största delen av kontakten med honom höll vi genom brev med förfrågningar om olika saker och hans svar var alltid långa och utförliga, han rättade alltid felaktiga uppgifter och missuppfattningar.

Jag trodde jag kände Dennis Wheatley men man känner tydligen ingen människa fullständigt. Artikeln blev en kalldusch och ännu ett dokument att lägga till handlingarna.

Dennis Wheatley var en av detta århundrades mest populära och produktiva författare av skräckhistorier. När hans närmaste vän Eric Gordon-Tombe hittades mördad under mystiska omständigheter blev han emellertid märkvärdig tyst. Nu avslöjar hans opublicerade dagböcker att han var inblandad i en skuggvärld av sex, bedrägerier och våld.

Wheatleys skuggvärld

Händelserna utspelas åren 1916-1923 då Wheatley var 19-26 år (han föddes den 8 januari 1897). Hans liv beskrivs i vår biografi. Mellan 11-15 års ålder utbildades han till kadett i flottan, varefter han 17 år gammal förordnades till First City of London Royal Field Artillery som ”second lieutenant”. Det var en hård, lång utbildning för en ung grabb. Sunday Times skriver: ”The Welcomes, ett stort bostadskomplex med tillhörande fem tunnland mark, ligger på en kulle nära Kenleyflygplatsen, med imponerande utsikt över Surreys landskap. En hög mur mot vägen döljer ruinerna av det utbrända huset och de intakta stallbyggnaderna.

En varm septemberdag år 1923 hade en hop reportrar samlats utanför muren. På gårdsplanen vid stallbyggnaderna arbetade ett lag poliser ledda av kriminalöverkommissarie Francis Carlin, en av de ”fyra stora” vid Scotland Yard och en av grundarna av CID. Detektiverna svettades ymnigt trots uppkavlade skjortärmar och uppknäppta västar. De hackade och grävde för att frilägga en kloakbrunn vars öppning var förseglad med cement.

På eftermiddagen fann detektiverna vad de sökte. I brunnen satt någonting mänskligt bredvid en blå överrock. Trots dynga och förruttnelse såg man att skallen hade slagits i bitar. Att det rörde sig om ett mord var ganska självklart.

Den döde var Gordon Eric Gordon-Tombe, författaren Dennis Wheatleys bästa vän, den mannen som författaren påstod haft mest inflytande på hans liv. Ändå är väldigt lite känt om vänskapen mellan dessa två män. I sin biografi Drink and Ink spekulerar han över tre sidor över Gordon-Tombes död för att slutligen elegant avfärda mordet.

Nya bevis i dagböckerna

Nya bevis, funna i buntar av brev, noteringar och dagböcker (vilka såldes på auktion 1985 men först nu har sammanställts och analyserats) visar att Wheatley var besatt av mordet och mycket inblandad i de underliga omständigheterna omkring dödsfallet.

1916 fick 19-årige Wheatley svår lunginflammation och hamnade på sjukhus i stället för att transponeras till Frankrike. Det var under denna åtta månader långa konvalescens som han träffade Gordon-Tombe. Honom beskrev han som en skrattälskande, vinälskande hedning. Wheatley fattade tycke för Gordon-Tombe som var mycket beläst, intelligent, framfusig och hänsynslös. Det tog ett tag innan Wheatley upptäckte att han också var kriminell, men så smart att polisen aldrig misstänkte honom för något.

Det var Gordon-Tombe som fick Wheatley intresserad av litteratur. Tidigare hade han bara läst kärleks- och spionromaner, nu började han läsa Tolstoy, Dostojevski, Flaubert, La Fontaine, Maupassant, Zola, Voltair, Proust med flera. Gordon-Tombe fick honom också att intressera sig för historia och gamla civilisationer som Egypten, Kina, Indien, Persien och Grekland. Detta var helt nytt för Wheatley som endast hade militär utbildning. Det är bland annat detta han tänker på när han skriver att Gordon-Tombe var en av dem som formade hans liv.

Motstridigt arkiv om mordet

Bland handlingarna fanns en opublicerad, 35000 ord lång, levnadsbeskrivning med titeln ”Gordon Eric Gordon-Tombe”, som Wheatley skrivit dagarna efter vännens försvinnande. Han hade också ett noggrant och pedantiskt arkiv med brev och pressklipp om mordfallet – tvärt emot vad Wheatley redovisat i sin officiella biografi. Dessa anteckningar är häpnadsväckande. Om de varit tillgängliga vid den tiden, skulle Wheatley ha blivit en av de huvudmisstänkta.

Gordon-Tombe och Wheatley bands samman av erfarenheter från Västfronten. Ingen som överlevt dessa strapatser har återkommit mentalt helskinnad. De blev en förlorade generationen.

Wheatley hade blivit svårt gasad under den stora tyska framryckningen, Gordon-Tombe blev levande begravd i ett skyttevärn, men överlevde med permanent hälta. En annan kompis, en australiensare vid namn Ernest ”Bill” Dyer, hade träffats av maskingevärseld vid Gallipoli och även blivit svårt skadad av en mina vid Passehendaele. Ingen av dem hade lätt för att anpassa sig till ett normalt samhälle. Dyer var en äventyrare som speldjävulen verkligen gripit. Han ägnade sig främst åt hästkapplöpningar.

Gordon-Tombe såg mycket bra ut, hade bitande humor – en självcentrerad hedning som jagade efter nöjen till vilket pris som helst. Nöjena bestod av flickor, dyra kläder, gourmetmat och årgångsviner. Medlen var en Rafflesliknande karriär som kriminell gentleman – en karriär som började när han i hemmet stal familjens silver. En gång kokade Gordon-Tombe och Dyer ihop en plan att bedra flygministeriet på runt 10 miljoner pund, vilket i dagens penningvärde är drygt 100 miljoner kronor. Andra bedrägerier och svindlerier följde och blev början på ett kompanjonskap för att driva stallen på The Welcomes.

Wheatley, som då var en ung snobb, utbildade sig för att gå i sin fars fotspår som vinhandlare i Mayfair, blev inblandad i parets kriminella aktiviteter: Men vänskapen med Gordon-Tombe hade mer än med affärer att göra.

Wheatley och Gordon-Tombe var aldrig på västfronten tillsammans. Gordon-Tombe var några år äldre än Wheatley och han låg på sjukhus för sina skador när Wheatley kom dit med sin lunginflammation. Wheatley kom inte till västfronten förrän hösten 1917 där han senare blev gasad och han återsåg inte Gordon-Tomnbe förrän efter kriget.

Gourmet som älskade champagne

Under sina sjukhusvistelser läste Whitley mycket. Så snart han kunde började han arbeta i sin fars vinhantering och tog så småningom över företaget. Wheatley blev nu något av en gourmé och älskade champagne.

Naturligtvis var Wheatley inget helgon, han skriver i memoarerna att han ofta var ute med kvinnor.

I den engelska artikeln står att Wheatley dedicerade sina böcker till Gordon-Tornbe som var förebild för romanfiguren Gregory Sallust. Det är definitivt fel. Jag har alla elva – inte åtta – böckerna och inte en enda är dedicerad till Gordon-Tombe. Sunday Times skriver att Ian Fleming bodde granne med Wheatley och att de kände varandra väl: ”Gordon-Tombe delade generöst sina hemligheter, sina flickor och sin cyniska världsvisdom med Wheatley. ”Jag höll på att utvecklas mentalt och är skyldig honom mer än någon annan människa i mitt liv” skrev Wheatley. Han dedicerade sina böcker till honom, modellerade sin hjälte Gregory Sallust etter honom (en tidig James Bond, som förekommer i åtta Wheatley-romaner) och lät även göra en teckning till sitt Exlibris, vilket han klistrade in i samtliga antikvariska böcker i sitt bibliotek. Gordon-Tombe skrev till Wheatley från en lyxångare på väg till New York 1921: ”Du lämnar ett tomrum som blir som ett vakuum. Och likt naturen avskyr jag vakuum, jag saknar dig oändligt mycket”.

Tvetydig vänskap

Det fanns en tvetydighet över sådan vänskap. Några månader senare, när Gordon-Tombe skrev till Wheatley från Sicilien, där han var på semester med sin älskarinna, bekände han att han aldrig hade sett så många vackra flickor eller tagit så många underbara foton av nakna ungdomar, naturligtvis säker på att Wheatley skulle roas av hans bisexuella intressen. När han anställde en attraktiv sekreterare, Dolly Stern, i sin lyxvåning i Haymarket i London, blev Wheatley inbjuden att dela henne med honom och även delta i trekanter – ibland (ihop med Dollys flickvänner) orgier på fyra. ”Vet du Dennis”, sa Gordon-Tombe en gång till sin vän, ”dessa orgier är verkligen nödvändiga för mig om jag inte fick uppleva en sådan vecka då och då, skulle jag skrika”.

Dollys triangel/kvadrat-orgie var endast en del av ekvationen. Bill Dyer var gift med Annie, en attraktiv skotska med tre små barn från ett tidigare äktenskap. Dennis Wheatley var förlovad med Nancy, en skönhet från Margate. Via henne skulle han få ärva en del av The Nugget Shoe Polish-förmögenheten. Gordon-Tombe drev ett ”stall” med unga kvinnor om vilka Wheatley (som hade mani på att göra upp listor) skrev i sitt manuskript: ”Nellie från Luton, Kittie, Peggy, Beatrice, Desiree, la belle Americaine, Mrs Hall och naturligtvis Dolly”. En som alltid fanns med i Gordon-Tombes sexuella röra var Beatrice Schoefield, en olyckligt gift mor med tre barn, och som utsetts till att ärva en förmögenhet när hennes åldrade man slutligen dog. Han fick öknamnet ”Övergiven”.

”För honom var inget heligt”

Wheatley beskriver Gordon-Tornbe som en fantastisk och påhittig berättare för vilken ingenting var heligt. Dennis tyckte om hans cyniska slagfärdighet och påhittighet och skrev att detta gjorde, honom till en mycket underhållande följeslagare. Som vänner ställde de upp för varandra. Artikeln fortsätter: ”När Gordon-Tombe tog med sig Beatrice, sade han till sina andra flickor att han skulle på hemligt uppdrag bakom bolsjevikernas linjer. I slutet av april 1922 sa han till Wheatley: ”Stackars Dolly, hon tror att jag tar mig fram genom evig snö och spårar skäggiga bolsjeviker som skramlar med vapen, törstiga efter oskyldigt blod, medan jag i verkligheten lever ett lugnt liv med Beatrice och ungarna på Hyde Park Gate Hotel”.

Ville ha alibi

Wheatley tillfrågades om han kunde ge sin vän alibi eller om han ville se till Dolly när Gordon-Tombe gjorde ”ett av sina jobb”. Torsdagen den 20 april 1922 visade sig bli en kritiskt tidpunkt. Wheatley antecknade i sina hemliga memoarer deras konversation i detalj. Han vägrade se till Dolly och en annan flickvän. Den 12 april året innan hade Gordon-Tombe sagt till Wheatley att han behövde alibi för ett ”nattjobb” och frågade om vännen ville dinera med Dolly och en väninna. Själv skulle han förena sig med dem senare under kvällen. Wheatley minns denna händelse i sin biografi: ”Triangelmiddagen förflöt utan incidenter. Runt midnatt förenade sig Eric med oss. Det var inte förrän långt senare jag fick reda på hur Eric tillbringat kvällen. Han och Dyer hade beslutat sig för att bränna ner platsen (The Welcomes) för att få ut försäkringspengarna”.

I Wheatleys anteckningar ser det ut som om det handlade om veckor, kanske dagar, innan han fick reda på vad Dyers och Gordon-Tombes gjorde den natten. Gordon-Tombe skrev till Wheatley: ”Det kommer alltid att ge mig en kick av lycka att komma ihåg hur underbar du var mot mig under mitt berömda tilltag den natten – jag glömmer inte sådana saker, min vän”.

Gordon-Tombe arbetade under denna tid åt ett statligt departement – The Air Ministry, vilket förmodligen är det departement han svindlade utan att åka fast. Han reste i arbetet och kunde vara borta flera gånger per vecka.

Om de sexuellt tilltrasslade figurerna i denna historia verkar komplicerade, så gällde det även de inblandades affärer. Dennis Wheatley var en respektabel ung affärsman, ändå var han inblandad i orgier och kriminella bedrägerier. Dyer och Gordon-Tombe å andra sidan, var kompanjoner i en motorverkstad i Harlsden och i The Welcomes stuteri, vilket Dyer hävdade att han köpt in sig i för de 15.000 pund han vunnit på kapplöpningsbanan då han satsade alla sina krigsutmärkelser.

Till en början var Dyers operationer ganska hederliga, men blev snart alltmer ljusskygga. I sin publicerade självbiografi erkänner Wheatley att Gordon-Tombe ”var en första klassens bov. Som svindlade både försäkringsbolag och statsbolag på avsevärda summor” men han påstår också att han kom underfund med detta långt senare, efter sin väns död. I realiteten befann han sig i centrum av dessa skumma aktiviteter.

Komprometterande konversation

I sina hemliga memoarer beskriver Wheatley i detalj en ytterst komprometterande konversation han hade med Gordon-Tombe den 19 april 1922 – dagen innan han vägrade honom att se efter Dolly. Inblandningen är helt klar. Dyer och Gordon-Tombe planerade bedrägerier, att lura en investerare på 2.000 pund, bedra ett försäkringsbolag på 12.000 pund samt att svindla ett 20-tal kapplöpningsbookmakers på 10.000 pund. ”Jösses” var Wheatleys koncisa godkännande kommentar etter genomgången av vännernas kriminella planer. Han skrev också: ”Jag visste om affären. Eric skulle blåsa upp Hills konto till 2.000 pund för att senare kunna visa upp en god ekonomi för Stephenson, som uppmuntran till investeringen.

Naturligtvis sade jag ingenting eftersom det var underförstått mellan Eric och mig att inte ens Bill fick misstänka att jag visste något om deras affär.”

Checkbedrägerier

Saker och ting hade gått dåligt för Dyer efter branden, hans förmögenhet var borta och ingen försäkringsersättning var i sikte, han hade tillbringat sommaren med att resa runt i England och efterlämnade ett tydligt spår av checkbedrägerier. Slutet kom den 23 november 1922. Som Mr FitzSimmonds, resande från Carlisle, checkade Dyer in på The Old Bar Hotel i Scarborough och spillde ingen tid innan han började övertala en före detta militär att gå med i en affär gällande krigspensioner. Nästa morgon kom två detektiver. När de bad honom att följa med till polisstationen, frågade han om han kunde gå till sitt rum och hämta några saker först. När han närmade sig trappan förde han plötsligt handen mot bakfickan. Detektiverna kastade sig över honom och drog ner honom på golvet. När de tre brottades gick ett skott av och Dyer låg döende, skjuten genom hjärtat. Dyers finger var fortfarande på avtryckaren på hans pistol från kriget.

Konstigt nog passerade Dyers död oförmärkt för de flesta som borde ha varit intresserade. Wheatley skaffade dock pressrapporter från traktens tidningar, men behöll nyheten för sig själv, vilket var mycket märkligt i ljuset av vad som skulle hända härnäst.

Allt var på tok

Wheatley visste att saker och ting var alldeles på tok. Gordon-Tombe hade försvunnit sju månader före Dyers död, den 22 april 1922, enligt Wheatleys anteckningar. Dyer hade fått ett telegram från Gordon-Tornbe som meddelade att skulle resa utomlands i affärer under en vecka. Wheatley visste att Gordon-Tombe planerat att åka till Paris för att reda ut skolavgifterna för Beatrices dotter. Han visste också att Gordon-Tombe sagt till Dolly att han var i Polen på hemligt uppdrag.

När Eric missat att meddela Wheatley ändringarna i sina planer, pressad av en stressad Beatrice, började Wheatley undersöka saken. Han var noga med att inte kontakta polisen, men anlitade en privatdetektiv. Han medgav senare att han gett mannen felaktiga informationer. När Beatrice föreslog att saken skulle rapporteras till Scotland Yard, backade Wheatley ur. han gav Beatrice rådet: ”För mitt eget ryktes och för min blivande frus skull, kan jag inte tillåta någon skandal som anknyter till henne eller mig själv”. Vilken skandal hade Wheatley i tankarna – mordbrand, bedrägeri, mord eller alla tre?

Wheatley var vid den här tiden förlovad med Nancy Madelaine Robinson med vilken han efter giftermålet fick sonen Anthony. Anthony tog efter Wheatleys död hand om publiceringen av sin fars böcker.

Det fordrades ett ingripande av övernaturliga krafter att föra saken vidare. Följande sommar, 1923, fick Purleypolisen brev från en man som skrev att han drömt att hans son var instängd eller begravd i trädgarden vid ett nedbränt hus någonstans i Kenleydistriktet. ”I drömmen”, skrev mannen, ”hörde jag röster säga – Oh, släpp ut mig – jag kände att han var instängd någonstans och inte kunde göra sig fri”. Mannen hade all anledning att vara orolig, han var pastor Gordon-Tombe, Erics far. Han hade sommaren 1922 gått med på Scotland Yards beslut att sluta undersöka sonens försvinnande eftersom inget tydde på att något skumt hade hänt. Men när tid en gick beslöt Gordon-Tombes far att göra egna efterforskningar. Då han kontaktade Scotland Yard för andra gången i början av september 1923, insisterade han på att kloakbrunnen på The Welcomes skulle torrläggas – och denna gäng återupptog Scotland Yard utredningen.

Wheatley undvek polisförhör

Eftermiddagen den 13 september 1923, identifierade pastor och fru Gordon-Tombe kroppen, som hade halats fram ur brunnen, som deras son. Vid det preliminära coronerförhöret två dagar senare, rapporterade polisobducenten att när kläderna tagits av, var kroppen i ett så avancerat stadium av förruttnelse att det var omöjligt att leta efter märken av våld, men från hjärnsubstansen hade han skilt ut fyra blykulor liknande dem som används i patroner vid fågeljakt. Skallen hade delats i tre delar. Den exakta dödsorsaken var emellertid fortfarande ett mysterium.

När nu kriminalöverkommissarie Carlin fått fram en kropp, ödslade han ingen tid. Till det fullständiga coronerförhöret, den 23 september 1923, hade alla nyckelvittnen lokaliserats, intervjuats och stämts in. Alla utom ett.

Wheatleys frånvaro från polisförhören är underlig. I sin officiella biografi, får läsarna uppgiften att han inte kände till någonting alls om Gordon-Tombes kriminella aktiviteter förrän efter hans död. han hade bara träffat Dyer några få gånga och tyckt att det var en ”trevlig kille”. I hans opublicerade manuskript avslöjas emellertid att han ofta umgicks med Dyer, men att han varken tyckte om eller litade på honom. Manuskripten lämnar också detaljer om båda männens aktiviteter och Wheatleys fruktan för att bli inblandad i mordet.

De opublicerade memoarerna och den samlade korrespondensen, avslöjar hans tankar och samtal under veckorna kring Gordon-Tombes försvinnande men slutar plötsligt när Beatrice (som också påstår att hon haft en vision av Gordon-Tombe, bunden i en källare) blir övertygad om att något skumt pågått. Var det tankarna på att kanske förlora The Nugget Shoe Polish-förmögenheten som gjorde Wheatley så tystlåten? Eller var det ett mer materiellt övervägande – vetskapen om att vittnesbåset bara låg ett steg från de anklagades bänk, och att en försåtlig fråga eller en felsägning kunde ge honom ett långt fängelsestraff eller något ännu värre?

Wheatleys tystnad påfallande

Om ovanstående kan jag inte göra några kommentarer då Wheatley ingenstans skrivit om dessa tankar förrän de opublicerade noteringarna kommit fram. De skulle vara verkligt intressant läsning. Är verkligen alla noteringar med? Jag vet att redan före 1985 gick böcker och brev på auktion i London. Vad innehöll dessa brev? Fanns där kompletterande upplysningar? Frågetecknen hopar sig. I artikeln skriver man:

”I april 1922, när Gordon-Tombe försvann, stod det inte omedelbart klart att något oegentligt hade hänt. Gordon-Tombe återvände inte till Dolly natten till den 20 april, men hon väntade inte heller honom då. Hon blev inte ens förvånad när Bill Dyer ringde henne på dagen efter och sade att han fått telegram från Gordon-Tombe om att han rest utomlands på en vecka; för han hade redan tidigare varnat henne att han skulle ut på ett av sina hemliga uppdrag. Men Dyer dök senare upp berusad i våningen på Haymarket och tillbringade natten hos henne. Han packade ner Gordon-Tombes saker, betalade hyran och skickade henne, omtumlad och upprörd, tillbaka till hemmet på Earls Court. Det var först när Gordon-Tombe inte kom till Beatrice, sin ordinarie älskarinna, på Eustonstationen följande torsdag, som Wheatley började bli allvarligt intresserad för det hela. Gordon-Tombe och Beatrice hade planerat att tillbringa en vecka tillsammans i en svit på The Hyde Park Gate Hotel. I stället för Gordon-Tombe mötte Dyer Beatrice vid tåget.”

Det är vid denna tidpunkt som Wheatleys skildring av händelserna skiljer sig från alla andra versioner. Enligt pressrapporterna väcktes Beatrices misstankar när Dyer mötte vid tåget och visade ett telegram från Gordon-Tombe som sade att han rest ”overseas”, ett ord som han aldrig skulle ha använt. Den rasande Beatrice skrek: ”Jag tror det har hänt Eric något. Jag tror du gjort dig av med honom. Jag går direkt till Scotland Yard”. Dyer svarade: ”Om du gör det kan jag lika gärna skjuta skallen av mig”. I Wheatleys version, agerade Dyer emellertid som den perfekta gentlemannen, skickade blommor till Beatrices hotellsvit, följde hennes yngsta barn till skolan, Och gjorde sitt bästa för att lugna och trösta henne.

Beatrice första tanke var att Gordon-Tombe gått under jorden för att polisen var efter honom eller att hennes man hade satt en privatdeckare på honom. Hon ringde Wheatley i desperation: ”Oh, Dennis, jag är fruktansvärt orolig. Du vet ju att han skriver till mig varje dag när jag är hemma. Jag fick torsdagens brev i fredags och har inte hört ett ord sedan dess – inte en enda rad. Jag vet inte vad jag skall ta mig till. Tror du att något gått på tok?”

Motiven flyger som konfetti

Efter noggrant övervägande sade Wheatley att svaret troligen var ja. Men vad hade gått galet? Ännu mer intressant, varför? Motiven i historien flyger omkring som konfetti.

Wheatley kastade fram några skäl – en annan kvinnas svartsjuka eller Betrices man, pengar, kanske ett affärsgräl eller något som hade med de skumma affärerna och svindlerierna som Gordon-Tombe erkänt veckan innan.

Det skulle dröja över 10 år innan Dennis Wheatley publicerade sin första bok, men redan nu skrev han flyhänt, vävde en livlig historia runt sin bäste väns mystiska försvinnandet. Varför? För att sopa igen spåren? Eller var det ett sätt att ta itu med sorgen och lugna sig själv?

I artikeln påpekas gång på gång att Wheatley inte hörjade skriva förrän tio år efter dessa händelser, vilket är fel. Rätt skall vara att inget publicerades förrän tio år senare. Sin första novell skrev han redan 1911. The Snake With The Golden Eyes, men den publicerades inte förrän 1942, Borrowed Money skrevs 1919, The Notorius Madam Riberau 1920, The Secret Sign blev skriven 1923. Wheatley var hela denna tid aktiv med sitt skrivande, såväl noveller som dagböcker. Han skrev även utkast till böcker som han inte fullföljde förrän mänga år senare. Från 1933 fram till hans död publicerades, vad jag vet, 74 böcker.

Vem skall misstänkas mest?

I de opublicerade memoarerna, medan Wheatley njuter en lunch med Dyer och Beatrice i brasseriet på Hyde Park Gate Hotel, dagarna efter det att hans vän försvunnit, funderar han över vem som borde misstänkas mest. Han söker på nära håll: ”I mina tankar dömde jag Bill under lunchen”. Gordon-Tombe hade en gång sagt till honom: ”Det finns bara en man som helt säkert kan göra mig rädd, och det är Bill. Hans djupt liggande svarta ögon får mig att rygga. Han vore en mordisk djävul att ha som fiende”. I Wheatley börjar fundera över motiv. Kanske Dyer förlorat stort på kapplöpningar och beslutat att med våld skaffa pengar från sin partner. Wheatley besökte Gordon-Tombes bank på Bond Street. Han upptäckte att Dyer skaffat sig fullmakt över Gordon-Tombes konto och även fört över en stor summa till Paris. Wheatley ändrade i fullmakten till sig själv. På grund av Beatrices påtryckningar anställde han en privatdetektiv, Hugo Meyer, att göra undersökningar. Men Wheatley undanhöll vital information för honom på samma sätt som han undanhöll den från polisen. Han noterade: ”Det var en svår timme jag tillbringade med herr Meyer, vid vissa tillfällen fattade han att jag ljög, och jag begrep att han visste”. Wheatley sade till Meyer att Gordon-Tombe levde ett oantastligt liv som ungkarl. Med den informationen gav sig Meyer ut att söka.

Wheatley visste att han var misstänkt

På kvällen den 27 april 1922, möttes åter Wheatley, Beatrice och Dyer på hotellet, denna gång ihop med en ung privatpraktiserande läkare som hette Atkinson. Han hade behandlat Gordon-Tombe för ledinflammation och nu behandlade han Beatrice för nervösa besvär. Vid detta tillfälle sade hon öppet att hon inte litade på Dyer, som just avlägsnat sig när Wheatleys fästmö Nancy anlände. Nancy brydde sig inte om någon av dem, än mindre deras problem, som bara var i vägen för hennes bröllopsarrangemang.

Wheatley dokumenterade allt i sitt manuskript – sin egen djupa inblandning i fallet och de fakta som gjorde honom misstänkt. Han hade varit inblandad i mörkläggningen av mordbranden och bedrägerierna och deltagit i orgier – vilket tillsammans gjorde honom till en perfekt kandidat för utpressning. Wheatley var starkt uppbunden ekonomiskt men Gordon-Tombe syntes ha oändliga tillgångar. Wheatley tyckte om Beatrice, men hon var ju Gordon-Tombes älskarinna. Wheatley ljög, missledde och obstruerade systematiskt varje försök till förhör. Ingenstans säger eller skriver han vad han själv gjorde den torsdag kväll som Gordon-Tombe försvann. Faktum är att det finns en 24-timmars lucka (inga detaljer alls fram till fredag kväll) i dagböckerna vilket är väldigt okaraktäristiskt.

Polis grävde fram vad Wheatley ville dölja

Återigen finns det frågetecken, har man alla brev och anteckningar? Finns det nedskrivet någon annanstans? Före 1985 såldes ju också brev och böcker på auktion. Artikeln avslutas på följande vis:

”Fredagen den 28 april, den dag Gordon-Tombe skulle återvända från utlandet, var Beatrice utom sig. Privatdetektiven Meyer hade grävt fram mycket som Wheatley önskade förblivit oupptäckt. Han hade kollat telegrammet som Dyer sade sig ha fått från Gerdon-Tombe och funnit att det var falskt. Han hade ringt sjukhus, nosat i ruinerna i The Welcomes, dragit slutsatser om branden och försäkringsanspråken – och mycket annat. ”Jag var glad när jag slutligen blev av med denne intelligente gentleman”, noterade Weatley. Tillbaka till hotellet kom Wheatley mitt in i ”ett häftig gräl”. Beatrice beskyllde Dyer för mord och när Wheatley kom in började hon anklaga honom för att ha lurat henne. Beatrice var nu säker på en sak – hon skulle kontakta Scotland Yard. Wheatley skriver i sitt manuskript: ”Jag avskydde hela affären. Inte minst sedan pratet om mord och Scotland Yard började, kände jag att jag troligen, om jag inte var väldigt försiktig, kunde bli inblandad i denna eländiga röra. Först var det Eric och kriminella nätter då jag deltagit, vilket innebär att jag kan bli anklagad för medhjälp, eftersom jag kände till alla fakta om affären med att bränna ner The Welcomes. Fortsättningsvis, och inte mindre vidrigt, jag skulle kunna kallas som huvudvittne i gamle ’Övergivens’ skilsmässopetition mot Beatrice – eller ännu värre, om han blev riktigt elak, anklagad som medskyldig…”

Juryn dömde för mord

Gordon-Tombes far föregrep coronerns utlåtande och förklarade för pressen: ”Min teori är att Dyer mördade min son, antingen lördagen den 22 eller söndagen den 23 april. Eftersom jag har hans pass, kostym och attachéväska med alla papper, i vilka han utger sig för att vara Eric för att kunna hämta de 1350 pund som finns på Erics konto i en bank i Paris. Vi har upptäckt att Dyer imiterat vår son i nästan varje detalj, använde hans namn, röstläge, klädstil, till och med hans slipsar. Det står utom tvivel att vår son på något sätt hamnat i hans klor…”

I rätten kom coronern till samma slutsats den 25 september 1923. Juryn bestämde sig för att Ernest ”Bill” Dyer var skyldig till överlagt mord. När förhandlingarna avslutades berömde coronern polisen för den snabbhet och noggrannhet med vilken de handlagt undersökningen. Domslutet var troligen riktigt men slutledningarna måste ha varit felaktiga. För det första: både polisen och domstolen drog fel slutsats om morddagen, enligt Wheatleys anteckningar, där han klart och tydligt anger att Gordon-Tombe blivit mördad sent på torsdagskvällen eller under fredagens tidiga morgontimmar. För det andra: polisen missade att förhöra Wheatley eller kalla honom som vittne, vilket de kunnat göra också om denne minutiöse dagboksförare varit oanträffbar eller ovillig att redogöra för sina förehavanden under den aktuella morddagen.

Wheatley hade både före och efter haft tillgång till fakta som verkligen skulle ha imponerat på polis och domstol. Men på något sätt lyckades han slippa undan hela processen, behöll sin gentlemannastatus, gifte sig med Nancy och blev allt framgångsrikare.

Sallus bygger på Gordon-Tombe

Hans detaljerade anteckningar, vilka i kontrast till de officiella indikerar att Dyer kanske inte var den ende mordmisstänkte, förblev olästa. Gordon-Tombe lever emellertid vidare i den påhittade hjälten Gregory Sallust,

Vad beträffar Gregory Sallus-figuren skriver Wheatley själv: ”Mycket få personer i mina böcker har baserats på människor jag känner, men jag använde faktiskt Gordon Eric Gordon-Tombe som modell för Gregory Sallust. Naturligtvis gjorde jag honom inte till en skurk, men hans uppträdande, sättet att gå med framåtlutat huvud, hans cyniska framfusighet, hans sinne för humor och kärlek till alla goda saker i livet är alla karakteristiska för Gordon Eric…”

Under andra världskriget arbetade Wheatley i generalstaben – The Joint Planning Staff. 1941 befordrades han och fick ny officersfullmakt som den förste icke aktive officeren som arbetade direkt under premiärminister Winston Churchill.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22