Dénis Lindbohm älskar Science Fiction: Då blommar det inom mig!

Sep 15th, 2009 | By | Category: 1998-2, Artikel

Av BERTIL FALK

Nästan 30 år efter det att Bertil Falk beställde ett antal sf-noveller av Dénis Lindbohm till Jules Verne Magasinet hälsade han i januari i år på uppdrag av Dast på hos Dénis för att skriva en artikel om denne legendariske Malmöförfattare. De båda hade då inte träffats på många, långa år. Här är resultatet.

Jules Verne Magasinet nr. 38 av den 18 september 1945 hade ett omslag av självaste Virgil Finlay, på sin tid en av de verkligt stora amerikanska illustratörerna. Vidare gick Kapten Frank-romanen Den magiska månen av Brett Sterling och Jätte-Atomen av Malcolm Jameson som följetonger inne i tidningen. Fast andra världskriget var slut när numret kom ut så hjälpte Jerry Siegels & Joe Shusters Stålmannen fortfarande amerikanska soldater stationerade i England att besegra Hitler. Alex Raymonds Djungel-Jim krigade för sin del i Fjärran Östern medan Frank Millers Barney Baxter kämpade mot jappsen i Stilla havet. På läsekretsens egen spalt fanns under den sporadiskt återkommande logon ”Veckans äventyr” berättelsen Atombranden, en riktig rövarhistoria som inleddes på följande sätt ”Det var år 1942. Jag var 15 år gammal. Händelsen utspelades i trakten av staden Tranås i Småland.”

Denis Lindbom (så stavades han då) hade debuterat som författare. Han var 18 år.

Dénis Lindbohm!

I dag – 52 år senare och 70 år gammal – tillhör han kategorin ”levande legender”, inte minst bland de science fictionläsare som är så engagerade, att de är medlemmar av den så kallade fandomrörelsen, vårt lands första betydande subkultur efter det andra världskriget.

Dénis Lindbohm!

En man med ett eget förhållningssätt till livet och ett namn inom sökarnas led i New Age-rörelsen. Han tycks inte ha åldrats en dag sen vi träffades för många Herrans år sedan. Jag tror sista gången var på ett av mina trädgårdspartajer i Västra Alstad. Och Denis såg ungdomlig ut redan då. Hur började det? Hur gick det till?

Alltför överdriven

– Jo, det var på så sätt att jag skickat in en novell till JVM och den tyckte de på redaktionen var alltför överdriven, alltför dramatisk, berättar han där han sitter i sin soffa sex våningar över gatuplanet till Fosievägen 29 i Malmö. Då skrev jag en som jag påstod skulle vara en sann berättelse, men det var det inte. Den tog de in. Jag tyckte det kändes alldeles strålande att bli publicerad för första gången. Andra gången inträffade det 1954 eller 1955. Det var i tidskriften Häpna! Då tyckte jag också till en början att det var alldeles stort att bli publicerad, men sen vande jag mig.

Jag gjorde en dumhet

– Jag läste JVM från början fram till nedläggningen 1947. Jag fick tag i den tidningen i en kiosk uppe i Tranås, där jag bodde då. Det var som en dröm för mig att kunna hitta nåt sånt. Jag läste science fiction redan på 30-talet. Då fanns det i veckotidningar. Det var små korta, ganska naiva berättelser. Så hittade jag Jules Vernes och H.G. Wells böcker på bibliotek.

– Jag var rätt ensam. När jag läste JVM och försökte prata med andra så tyckte de att jag hade jädrans konstiga idéer. Jag började skriva redan på 40-talet, men det var ganska överdrivet dramatiska historier, så jag förstår att de inte blev publicerade. Jag skickade dem först till JVM och sen till Levande Livet. Där medverkade ju Sture Lönnerstrand, så jag tänkte att jag kanske hade en chans där. Men så gjorde jag dumheten en gång att jag skrev att jag tyckte att de hade väldigt enkelspåriga noveller. De skickade tillbaka mina noveller och skrev att så avancerade noveller var nog för komplicerade för deras enkla läsekrets. Det var ett bra sätt att ge mig på örat.

Då gick solen upp igen

– Sen hände ingenting förrän Häpna! kom.

Då gick solen upp igen. Och jag fick kontakt med likasinnade. För Häpna! hade en spalt där de knöt kontakt mellan klubbar. Då bildade jag en klubb i Malmö som jag kallade Club Meteor. Jag skrev mina noveller och fick några stycken publicerade i Häpna! Jag skickade romanmanuskript till förlag men hade ingen tur med dem. Häpna! upphörde på 60-talet, men sen kom ju Bertil Falks JVM.

– Javisst, faller jag in. Det var 1969. Jag ringde och bad dig att skriva en space opera novell och då skrev du den första lysande Laird & Siljita-novellen, som jag är stolt över att jag fick publicera. Men det hade väl hänt en del dessförinnan?

– Nej. Det var bara i Häpna! tills du kom. Fast sedan kom ju Sam J. Lundwall och blev liksom en agent för mig och tog hand om mina manuskript. Sam J. startade sitt eget förlag – Delta – och så kom jag ut där. Han ville ge ut två böcker av mig varje år. Den första boken sålde mycket dåligt till biblioteken, men den andra kom det in mycket beställningar på. Då skrev Sam J. till mig, att eftersom det beställts så dåligt fick det bli en paus med utgivningen av mina böcker. Jag sa att den andra hade ju fått fantastiskt fin beställning, men Sam J. ville ändå vänta. Då blev det så att jag började att ge ut egna böcker men det fanns inte tillräckligt med science fictionläsare för att det skulle bli lönsamt. Räddningen var faktiskt att Sam J. Lundwall beställde av mina böcker och sålde dem genom sitt förlag Delta. Nu gick jag över till att skriva mystik. Metafysik kan man säga.

– Det var väl också ett gammalt intresse?

– Ja, det hade jag alltid haft, men det fanns inget förlag som ville ge ut sådant. Bortsett från Sökarens Förlag, Sven Magnusson som gav 1971 ut min bok Jagets eld.

Jag njöt som en katt

Och den boken blev Dénis Lindholms tredje utgivna bok. 1969 hade Mörker över Malmö kommit, en bok som var ett engagerat inlägg i narkotikadebatten. Året därpå kom Mörkrets fåra inom kategorin ”eromantik” medan Jagets eld handlade om reinkarnation. Det var först med Soldat från jorden som Dénis kom ut med en sf-roman. Den följdes av en lång rad sf-romaner. Stjärnpesten (1975), Eden utan Adam (1975), Stjärnvargen (1978), Domens stjärnor (1978), Den gyllene randen (1979), Regression (1979) och Frostens barn (1980). Dessutom kriminalthrillern Flygande gift (1975) och den ockulta rysaren Nattens lösen (1979). Ytterligare tre sf-romaner utkom 1980, däribland den roman som Dénis sätter högst av alla sina böcker:

– Bevingaren är min favoritbok. Den handlar om en varelse som är okroppslig från en annan värld. Han är faktiskt ett slags virus. Han invaderar människors kroppar, vilket gör att de utvecklar vingar och kan flyga. Jag tyckte den var underbar. Jag njöt som en katt när jag skrev den.

Totalt har Dénis fått ut 24 science fiction romaner, den sista kom 1990. Det var Blod på solen. Det lär inte bli några fler om inte något alldeles extra inträffar.

Hela ens värld störtar samman

– Blod på solen sålde så lite. Mina böcker om metafysik, reinkarnation, själsresor och magi säljer bra. Jag trycker tusen exemplar och första året brukar de sälja 300-400 ex. Sedan går de åt allteftersom, kostnaderna betalar sig och det kan till och med bli en slant över. En sak som är uppmuntrande med mystiken är att jag får ju mycket mer respons från mina läsare än jag någonsin fått från sf-läsarna. Folk ringer och skriver till mig och talar om att mina böcker betyder mycket för dem.

Mina minnen driver mig

– Det är också det som driver mig, det faktum att jag har så mycket själv att berätta. Jag har ju minnen av tidigare liv. I de minnena finns sådant som rör kulturer som är betydligt längre komna än jorden. Det var det som gjorde att när jag på 30-talet läste om andra världar, så tänkte jag, Herregud, det här liknar ju sådant som jag minns. Det var inte exakt samma saker, men liknande. Till exempel serien Blixt Gordon. Där var mycket andra världar, mycket rymdskepp, mycket teknik, mycket som jag inte kände igen, mycket som var sagoartat, men också mycket som jag tyckte passade in i det jag minns. Det låter fantastiskt, men jag fick de första konstiga minnena redan när jag var 18 månader. Det är många som säger, att man inte kan minnas så långt tillbaka i tiden.

Men det kan man – om det är tillräckligt starka upplevelser. Chockartade! Så att hela ens värld störtar över ända.

– Jag mindes det närmast föregående livet då jag hade varit en liten flicka. Mina morföräldrar, som jag bodde hos, ville inte höra talas om det. De till och med luggade mig och klappade till mig för att jag skulle vara tyst. Och just det där obehaget i samband med den där fantastiska upplevelsen, det är det som brände fast i minnet. Jag hade varit min egen moster som dog 1918 och jag föddes 1927.

Här kan jag inte låta bli att fråga Dénis:

– Vad gjorde hon eller du under denna mellantid?

– Det är det jag inte vet. En journalist och en fotograf tog mig till en hypnotisör i Danmark för att jag skulle minnas vad som hänt mellan mina tidigare liv. Jag ville medverka för jag var själv nyfiken. Men till vår besvikelse gick det inte. Han kunde inte söva mig

Nära-döden-upplevelser

– I dag skriver jag bara om mina upplevelser. Att skriva science fiction är ekonomiskt katastrofalt. Jag har inte råd med det. Jag skriver om reinkarnation, sanndrömmar, själsresor och magi, för det finns ett behov där. Det är många som kontaktar mig och säger att jag skiljer mig från andra som skriver sådana böcker. Därför att jag förklarar så detaljerat. Jag använder logik. En blandning av vetenskap och mystik. Det finns liksom ingen rent vetenskaplig förklaring till reinkarnation annat än att den innersta gnistan – själva det medvetna jaget – det överlever kroppen efter döden och söker sig till en ny kropp att fortsätta sin verksamhet i. Men syftet bakom kan ingen människa veta. När jag läser artiklar om livets mening, så brukar jag tänka att det kan man inte veta. Det här verkar för mig som ett teaterspel där vi har olika roller i varje liv.

– 1930 dog min mor i samband med en operation. De körde ut hennes lik på en bår. Hon berättade att hon gick vid sidan om båren. Sedan var det någon som grep tag i henne och hon for genom ett mörker och hamnade framför en varelse av rent ljus. Och denna varelse hade sagt till henne: ”Jag ger dig livet tillbaka och inte döden för ditt barns skull.” Jag tyckte det där lät väldigt mäktigt. Det dröjde ända till 1977 – långt efter hennes död – då jag fick tag i Raymond Moodys bok om nära-döden-upplevelser och fann att andra upplevt detsamma.

Storläsare

– Jag läser mycket, mest romaner. Jag har så fruktansvärt många egna upplevelser, så jag behöver inte andras. Jag läser science fiction, thrillers och rysare. En som jag anser allra förnämligast när det gäller rysare är Stephen King. Dessutom Dean R. Koontz och en som heter Steve Kessler och så har vi Grisham som skriver politiska thrillers. Varje sommar i sommarstugan brukar jag köpa travar med böcker. Senaste sommaren läste jag fyrtio böcker.

– Min dag börjar med att jag dricker the och läser Arbetet. Sedan pysslar jag med posten. Jag får väldigt mycket post. Jag besvarar alla brev. Sedan tar jag itu med författandet. Varje dag. Sju dagar i veckan. Det kan bli att jag skriver till efter midnatt. Min 56:e bok ska just komma ut. Jag håller på med den 57:e. Och den 58:e planerar jag. Jag försöker att hålla ett års framförhållning.

– Men Dénis. Vill du inte längre skriva science fiction, som du faktiskt är en mästare i?

Lätt skriva fantasier

– Jag vill skriva sf men jag har inga kanaler för det. Jag har massor med uppslag i huvudet, men de kommer aldrig att bli skrivna. Jag vill hemskt gärna skriva rena fantasier. För det är så lätt att skriva fantasier. Det här dokumentära om mina egna upplevelser tar sån tid. Jag måste sitta och fundera igenom så att jag inte skriver något som inte stämmer. När det gäller science fiction flyter det ju. För då blommar det inom mig! Det är som Bertil Mårtensson skrev till mig en gång. ”När man läser dina sf-böcker så får man intrycket att du sitter och kikar genom ett hål in i en annan värld och bara beskriver vad du ser för det är precis som om det är levande.” Jag tänkte. Det var ett jädrans bra vitsord.

I en sur recension av en bok om Laird & Siljita skrev nån att det var ett otäckt fascistiskt par jag skildrade. Jag tänkte, men Herre Gud, de står ju på den ljusa sidan och kämpar mot det onda.

– Jag är i det fack jag fastnat i nu och måste ge ut två böcker om året. Läsarna ropar efter det. När jag drabbades av lunginflammation kring årsskiftet skrev en läsare:

”Krya på dig. Jorden behöver dig länge än.” Och det var ju härligt att höra.

Fast det är ju lite synd att sf-läsarna inte tycks behöva Dénis.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22