Den samhällskritiske deckaren

Mar 16th, 2010 | By | Category: 2004-1, Artikel

(med feministiska förtecken?) – Doyle, Stevenson, Chandler, Hammett, Sjöwall och Wahlöö – 2003: Parson, Lehtoiainen, Lindell, Nilsen och Larsson

Av Henrik Hermansson

Deckare, kriminalromaner och spänningsromaner är ofta samhällskritiska. De säger något om vår samtid, och våra rädslor. Under våren 2003 var kvinnliga författare från bland annat Finland, Norge och Sverige tongivande i genren. Romanerna handlade om utsatta kvinnor, och framför allt barn, i ett osäkert och otryggt samhälle.

Deckarförfattare har alltsedan genrens genombrott på 1800-talet förenat nytta med nöje, eller samhällskritik med spänning. I mitten och slutet av 1800-talet skrev Arthur Conan Doyle och Robert Louis Stevenson några av de första deckarna, i pionjären Edgar Allan Poes fotspår. Det viktorianska samhället i England utmärktes av ekonomisk uppgång och andlig nedgång, eller annorlunda uttryckt av Mammon och Darwin. Doyles skurkar är ofta just egoister och materialister – inte minst i Den krypande mannen.

Novellen handlar om en man som vägrar acceptera åldrandet. Novellen har många likheter med Dr Jekyll och Mr Hyde (1886), alla tiders kriminalroman av Robert Louis Stevenson. Civiliserade krafter kämpade mot barbariska krafter i människosjälen enligt Stevenson. Kampen mellan gott och ont var långt ifrån avgjord. Samhällen som förnekade de barbariska krafterna utmärktes av hyckleri. Noveller som Liktjuvarna (med verklighetsbakgrund) och Markheim handlar om moraliskt förfallna krämare. De begår brott och mördar för egen vinnings skull.

Efter första världskriget skrev Raymond Chandler, Dashiell Hammett och flera andra de första hårdkokta deckarna. Deckarna gav senare upphov till Film Noir-genren på vita duken. Chandlers och Hammetts detektiver var inga Sherlock Holmes. Istället för förstoringsglas hade de skarpladdade revolvrar. Detektiverna var alkoholiserade. Våldsamma och cyniska. Chandlers antihjälte Philip Marlowe kämpar mot korrumperade poliser och advokater. Det finns ofta en femme fatale, en förförisk kvinna, med låga motiv som försöker bedra hjälten. Kärleksrelationer är farofyllda i de hårdkokta deckarna – äktenskap slutar med otrohet och till och med mord. Mördaren har ett motiv, till exempel att skydda nära och kära. Chandler kritiserade de samhälleliga missförhållanden som föder brott – inte enskilda, moraliskt förfallna brottslingar. Gränsen mellan gott och ont, hjälte och skurk, är otydlig.

Nära skräckromantiken

Doyles och Stevensons kriminalromaner angränsade till skräckromantiken. Likaså de hårdkokta deckarna har romantiska inslag, en sorts obeveklig idealism. De uppfattas åtminstone så av många idag, 70-80 år senare. Mellan 1965 och 1975 skrev Maj Sjöwall och Per Wahlöö tio deckare om kommissarie Beck. De avromantiserade genren och förankrade romanerna i verkligheten. Samhällskritiken var betydligt fränare – inte bara mot poliskåren utan även medierna. Becks kollega Gunvald kan sägas vara Sjöwall och Wahlöös motsvarighet till Philip Marlowe. Han är våldsam och cynisk. Brottslingen är inte avvikande och omänsklig – utan normal och mänsklig. Han eller hon är till exempel ensam. Eller utslagen.

Många författare har skrivit samhällskritiska deckare de senaste 150 åren. De ovan nämnda har enligt mig varit stilbildande. Deckargenren har hela tiden blivit bredare och djupare och omfattar såväl pusseldeckare som psykologiska thrillers. På 2000-talet tycker jag mig se en trend.

Kvinnliga författare är tongivande. Under våren 2003 gavs det ut flera deckare, kriminalromaner och spänningsromaner som handlar om utsatta kvinnor, och framför allt barn. Brottslingen är ofta en medelålders man med ett ordinärt liv. Under ytan förgås han av maktbegär. Författarna kritiserar inte enskilda, moraliskt förfallna mördare eller samhälleliga missförhållanden. Författarna kritiserar samhällen som är maktlösa mot förövare. De skriver om ett osäkert, otryggt samhälle. Det finns brottslingar i nästan varje hem och på nästan Varje arbetsplats. Vem som helst kan – när som helst – bli ett brottsoffer. Brottslingen kan vara en idrottstränare, en präst, en granne, en okänd man på gatan – ja, vem som helst.

Julie Parsons från Irland är en etablerad deckarförfattare. För sina synders skull (2003) handlar om övergrepp mot barn, och konsekvenserna för de anhöriga. Huvudpersonens barn lämnas utan barnvakt några timmar och försvinner spårlöst. Tio år senare har huvudpersonen tappat fotfästet. Han har inte glömt sin son. Vem är förövaren? Internationella ligor som sprider barnporr på internet? En granne? Eller huvudpersonen själv? Parsons håller läsaren på sträckbänken.

Nya huvudpersoner – och brottslingar

Flera av vårens deckare var från Skandinavien – Lehtolainen från Finland, Lindell och Nilsen från Norge och Larsson från Sverige. Huvudpersonen i Leena Lehtolainens Dödsspiralen (1997, på svenska 2003) är en gravid polis. Hon är varken någon Sherlock Holmes eller Philip Marlowe. Lehtolainens polis sticker ut i deckargenren, där medelålders män (Beck, Winter, Van Veeteren och så vidare) länge varit tongivande. Den blivande mamman är den enda kvinnan i polishuset och tar strid mot gubbväldet. Brottsoffret, en ung skridskoåkerska, blir överfallen på väg hem från träningen. Till och med inom idrotten finns det brottslingar – till exempel moraliskt förfallna dopingpreparatförsäljare på gymen. Polisernas fördomar, i detta fallet om homosexuella, visar sig vara det största hindret i mordutredningen.

Unni Lindells Nattsystern (2002, på svenska 2003) handlar också om övergrepp mot tonåringar. En 14-årig flicka är ensam ute på natten – och försvinner. Hennes 75-åriga mormor skjuts ner på öppen gata. Finns det ett samband? Någonstans gömmer sig en psykopat. Och han eller hon är benägen att göra vad som helst för att bevara hemligheten.

Unni Lindells landskvinna Tove Nilsens första spänningsroman Kvinnor om natten (2001) gavs också ut på svenska i vår. Den kvinnliga huvudpersonen sätter sig i en taxi en vanlig kväll, intet ont anande. Chauffören kidnappar henne och kör till en stuga i skogen. Frun har lämnat honom. Han kan inte hantera nederlaget och vill ta ut sin hämnd på en kvinna. Mannen har det fysiska övertaget. Men kvinnan är beväpnad med ord.

Övergrepp och mord på unga

Åsa Larssons Solstorm (2003) översattes till flera språk innan utgivningen i Sverige. Den kvinnliga huvudpersonen, en jurist i karriären, försöker klara upp omständigheterna kring ett mord i frikyrkomiljö. Hemligheterna avslöjas efter hand. Har prästerna, moralens väktare, begått brott övergrepp mot barn och ungdomar eller till och med mord?

Dessa fem romaner ställer frågan: kan vi lita på någon? Kan barnen lämnas utan barnvakt några timmar? Kan barnen gå hem själva efter träningen? Eller vara ensamma ute på natten? Kan en ensam kvinna sätta sig i en taxi på kvällen? Är barnen säkra och trygga i kyrkans händer? Inte ens inom idrotten eller kyrkan är kvinnorna och barnen skyddade. Dessa romaner säger något om vår samtid – barnen är lika utsatta som vuxna. Brottslingar säljer dopingpreparat till tonåringar och sprider barnporr på internet. Denna samhällskritik, med feministiska förtecken, ställer mannens maktutövning i brännpunkten. Parsons, Lindells och Nilsens romaner handlar om frihetsberövning. I likhet med Sjöwall och Wahlöös romaner är polisen ofta maktlös och förlitar sig på slumpen.

Män författar pojkäventyr

Läsare – och lyssnare och tittare – blir hela tiden mer avtrubbade. Några skulle förmodligen kalla vårens deckare för ”löskokta”. Men enligt mig är många deckare av manliga författare äventyr för småpojkar i jämförelse. Parson, Lehtolainen, Lindell, Nilsen och Larsson skriver om ett otryggt, osäkert samhälle. Ungdomarna är offren, till skillnad frän de senaste Beck-filmerna. Där är ungdomarna förövare (som går på rave och använder droger).

Kvinnorna, ungdomarna och barnen är inga moralens väktare. Författarna skriver inte som Stevenson om kampen mellan gott och ont, eller civilisation och barbari. Övergrepp, frihetsberövning och liknande är aldrig försvarbart – oavsett om offret är ett dygdemönster eller inte. En slutsats som idag tål att upprepas många gånger. Den samhällskritiska deckaren, med feministiska förtecken, är här för att stanna.

henrikh@mail.com

frilansskribent



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22