Den ofrivillige deckarförfattaren

Feb 28th, 2011 | By | Category: 2011-2 februari, Artikel

Lars SundAv LEIF-RUNE STRANDELL

Visst gillar han SjöwallWahlöö. Som litteraturstuderande ville han skriva om samhällskritiken i deras romansvit. Det tyckte inte professorn var en god idé.

Skrivit annat har Lars Sund dock gjort, varit journalist och författare till en rad böcker där han mest blivit känd för Siklax-trilogin (Colorado Avenue, Lanthandlaresn son och Eriks bok). Den utspelar sig i en fiktiv österbottnisk bygd i Finland, hans hemtrakter, och ger en bra bit av Finlands 1900-talshistoria.

De är inte precis deckare, men det finns ett mord i Colorado-boken men förövaren lyckas rymma. Och en huvudperson är spritsmugglare (men det räknas väl inte som direkt brottsligt i alla kretsar). Serien blev också underlag för film och tv-serie från 1920-talet med bl a en finsk äkta spritsmugglarbåt.

Hans senaste bok är av helt annat slag: En morgontrött fågelskådares bekännelser. (Han varnar för att vid samtal om böcker glida in på ornitologi för då blir han svårt att stoppa.)

Trots allt?
För att återgå till rubriken: Har han då blivit deckarförfattare trots allt? Det beror ju förstås på hur man definierar genren, men visst kan romanen En lycklig liten ö föras dit.

Det finns lik (i massor), rimligen till följd av något brott, det finns utredningar, det finns andra inte helt legala verksamheter och det finns, åtminstone för läsaren, en rimlig förklaring.

Romanen utspelas på en ö i den finska skärgården, ett litet samhälle med sina klasskillnader. En dag hittas ett ilandflutet lik, stor uppståndelse och hela samhället engageras i jordfästningen.

Så blir det fler lik. Till sist så många att många protesterar att deras lilla kommun ska ta ansvar för begravningar av alla dessa okända människor. Staten måste gripa in.

Här ska inte avslöjas hur det går.

Verkligheten
Men Lars Sund berättar att boken har en ovanlig upprinnelse. Vanligen växer hans berättelser fram långsamt, men i april 2000 var han ute och tittade på fåglar, satt i sin gamla Volvo och råkade höra ett intressant program i Vetenskapsradion historia.

Det handlade om Bohuslän 1916 i maj. Det stora skagerackslaget i första världskriget hade hänt, många fartyg sänktes och tusentals dog. De första flöt i land i Bohuslän.

En lokalhistoriker berättade om befolkningens reaktioner. Fortfarande kan man se massgravarna.
Han funderade vidare på hur människor kan reagera på en sådan händelse, och 2009 började han skriva, men flyttade från dåtid till nutid och till de trakter han kände bättre.

Deckare?
Det blev alltså detektiva inslag men själv är han inte lika säker på att det är en deckare, för den bryter ju mot huvudregeln att ha en klar upplösning. Här kan man som flitig deckarläsare dock protestera och peka på ett antal moderna deckare där sluten är mer flytande.

– Boken kan också ses som en allegori. Jag har ju läst reportage från Lampedusa, Kanarieöarna och Grekland om hur det går för båtflyktingar, en fråga som berör hela Europa.

Han valde att placera berättelsen på en ö för det är en fantastisk miljö. Det är ett litet välorganiserat samhälle, slutet men också öppet överallt om man har båt. På öar finns ofta speciella människor. Den åboländska skärgården, och Österbotten, är också väldigt svenska samhällen.

Alla ska ha en villa, och bor man vid kusten ska den ha havsutsikt. Tove Jansson har fångat mentaliteten i Mumindalen. där man ju också går i ide på vintern.

‘Alltså en ö, en fiktiv ö och han kollade namn. Fagerö var bra för det finns minst tio med det namnet. Han plockade placeringen självvåldigt så försök inte segla dit med hjälp av sjökort.

Holmarna utanför ön, Gunnarsholmarna, fick dock namnet från Island.

– Man tror att man hittar på och ljuger när man skriver, säger Lars Sund. Men verkligheten hinner i kapp.

När han nästan skrivit färdigt så läste han ett reportage från Fagerö (!) 1944 där lik flöt i land. Det var tre jagare från tyska marinen som gått på minor utanför Estland. 200 levande och 200 döda flöt i land. En myndighet ville tysta ner historien, det var alldeles för många, skulle begravningsplatsen räcka till, skulle tyskarna ligga i vår jord?

Lars Sund erkänner att han kan bli väldigt förtjust i sina egna romanfigurer och låter dem få härja fritt. Så är det med Fagerös länsman Riggert von Hartman (vars namne var känd finländsk essäist ganska långt på högerkanten). Länsman kan låta ålderdomligt i svenska öron men i Finland behölls institutionen längre. Men inte så länge som i boken, men just på Fagerö får han finnas kvar.

Han gillar också den lokale brevbäraren, Post-Janne, som blir så vanvettigt sjösjuk så fort han sätter sig i en båt att han aldrig lämnat sin ö. Han öppnar alla brev på ön, vilket avslöjar en del om vad som händer.

– Min mor var posttjänsteman hela livet och hon greps av fasa när hon läste detta.

Lars SundSpråket är svenska, men finlandssvenska avviker från svensksvenskan.

– Jag är fixerad och förtjust i språket. Jag skriver ju på ett minoritetsspråk, och talar det, och är förtjust i dialekter. Några sådana ord finns i boken.

Obligatoriska skärgårdsinslag
I skärgårdsskildringar skall det finnas några viktiga inslag tycker han: inblåsta fiskare på skär, lite spökhistoria, lite teknologiskt krafs.

Och lokala läckerheter piggar upp, även om den ivrige läsaren kan ha svårt för att få tag på dem: alfågelstek, storskarv, syltade sälfenor och torskhuvuden.

Men vem vet, kanske verkligheten kommer ifatt boken här också så att vi på skärgårdskrogarna snart kan vänta oss detta.
_______

Läs Prologen till boken: http://www.dast.nu/novell/prolog

Taggar: , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22