Den Lindgrenska respektfullheten

Sep 3rd, 2009 | By | Category: 2002-2, Artikel

I slutet av 1980-talet hade Astrid Lindgren massor med fantastiska böcker på sitt samvete. Däribland ungdomsdeckarna om mästerdetektiven Blomkvist. Helena Sigander var på den tiden bara författare och regissör och hade ännu inte avancerat till deckarförfattarinna. Här berättar hon hur det gick till när den redan etablerade deckarförfattarinnan Astrid Lindgren korsade den blivande deckarförfattarinnan Helena Siganders bana.

Av Helena Sigander

Astrid Lindgrens produktion är bra, bra bra. Hon blev profet i eget land – en enastående författare. Om Astrid Lindgren behöver man egentligen inte skriva så mycket mer. Läs henne i stället!

Men ändå. Jag minns det som i går – en ljus dag i foajén på teater Maxim i Stockholm i slutet på 1980-talet. Fotografer. Skådespelare. Barn. Teaterledningen. Teaterbyggare. Sminkös. Skräddare. Och jag – regiassistenten.

Vi väntade på Astrid Lindgren. Det var upptakt för repetitionerna på teaterpjäsen Emil i Lönneberga.

Massmedia var kallad. Bullar, kakor, saft och kaffe stod framdukat. Författaren kom i en lång glänsande bil. Hon var på gott humör och som jag tyckte med en ironisk blink i ögat. Jag visste sedan tidigare att Astrid Lindgren inte var sofistikerad. Det var produktionsbolaget som hade beställt limousinen.

Med ett svalt leende steg hon ur bilen. Redan då, i slutet av 1980-talet, var hon äldre än alla andra som var på G. Men spänst saknade hon inte.

Astrid hälsade finurligt

Inne i teaterfoajén hälsade hon glatt och en aning finurligt på skådespelarna som skulle bli Emils pappa och mamma och drängen, pigan och de gamla på ålderdomshemmet.

Den blivande Ida (fem år) tittade storögt på Pippis mamma och kanske att Astrid hajade till över det lilla barnets litenhet, för just den ungen skulle ju åka upp i flaggstången varenda föreställning.

Det var första gången Astrid Lindgren träffade de unga utvalda barnen som skulle gestalta hennes fantasier. Hon satte sig med dem och försökte genast memorera deras namn. Inom en teaterproduktion, i den lilla världen som håller ihop en begränsad tid, är vi-i-gänget-tanken viktig.

Teaterföreställningen är en gruppangelägenhet. Även om den demokratiska formen skiftar från produktion till produktion är respekt den huvudsakliga ledstjärnan. När Astrid Lindgren satt med de okända barnen om vars förmåga hon inte kunde veta något, märkte vi alla med vilken respekt hon bemötte dem.

Hon trodde på dem. Hon fick oss att tro på dem. I vad mån hon igenkände sin Emil och sin Ida i barnen är en väl förborgad hemlighet.

I Astrid Lindgrens ögon lyste inget annat än hyssig tilltro. Vad jag minns bäst av Astrid Lindgren är att hon inte mesade och fjantade. Hon ingav respekt och hon var respektfull mot andra. Det är en fin egenskap att kunna hantera respekt. Kanske den finaste. Kanske den svåraste.

Den pomperipossalånga listan

I Astrid Lindgrens fiktionvärldar kan man fröjdas åt respektens problematik. Exemplen är förstås kända för läsaren som insupit denna del av det svenska kulturarvet med modersmjölken.

Den pippianska rättvisan. Det prusseluskiska petimetrandet. Det katonska demortiserandet. Det kling- och klangska förenklandet. Det blomkvistska uppsökandet efter den riktiga sanningen. Det lejonhjärtiga ödeskämpandet. Listan kan göras pomperipossalång till att också omfattar verklighetens djur på ängarna.

Vad jag ville berätta var att Astrid Lindgrens till synes medfödda, eller tillkämpade, syn på respekt blev en aha-upplevelse denna soliga pressdag då fotoblixtrarna korsade varandra. Astrid Lindgren klargjorde för media och ensemble med sitt ickemesiga, icke-fjantande att ”allting verkar bra uttänkt”. Men hon höll i trådarna mer än jag anade. Hon krävde respekt för sitt verk. Med det menades orden, dramaturgin och personskild ringen. Det blev ett problem.

”Det gäller manuset”

Astrid Lindgren var foglig som ett lamm när det gällde castingen. Hon var foglig som ett lamm när det gällde fotograferingen. Men hon meddelade med vargtänderna blottade att hon önskade ett samtal med den innersta kretsen.

”Det gäller pjäsmanuset.” Jag skickades fram. (För den läsare som enbart är skönlitterärt bevandrad kan jag meddela att inom teatern har regiassistenter ett särskilt risktillägg av skyll-dig-själv-art.)

Regiassistenters uppgift är bland annat att bli slängda till eventuella rovdjur. Det vore lika omöjligt för en humanist att lära pluttifikationen utantill som att påstå att Astrid Lindgren var ett rovdjur. Men om jag säger att hon inte gav sig en tum när det gällde hur hennes pjäsmanus skulle se ut, kan läsaren i alla fall förstå envisheten hos Astrid. Det var problemet. För teaterns berättarrum är annorlunda än bokens. Dramaturgin är annorlunda. Tempot är annorlunda. Man använder andra strategier i berättarbygget.

Både en och två gånger försökte man berätta det för Astrid. Manusskrivaren, teaterledningen, regissören, (kanske sminkösen och dräktmakaren också) och jag regiassistenten.

”Det ska vara som i boken.”

Ingen snålskjuts

Det var ett problem. Ingen av oss fick bli konstnärer på hennes bekostnad, flytta scener, hitta inre meningar, tolka Emil! Astrid Lindgren tillät ingen snålskjuts. Våra drömmar om Emil i teatertappning falnade.

Astrid Lindgren fick som hon ville. Emil i Lönneberga blev som barnen ville. Som föräldrarna ville. Som världen ville. Som läsaren ville.

Vi på teatern fick lära oss respekt för författaren och verket. Självklart skulle allt göras på dette viset!

Astrid Lindgren var säker på sina verk. Det skulle vara som ”de kom till.” Det kommer de att förbli.

Hon skrev om brott och straff, om rätt och fel, om det vanliga och ovanliga – men hon har inte gjort tabberas på berättandet. Nej, tvärtom.

Hennes sagoskatt och Bibeln kommer att tillhöra källorna kommande författare kommer att läppja droppar ur.

Tack, Astrid



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22