Den japanska seriedeckaren

Sep 9th, 2009 | By | Category: 2006-2, Artikel

AV JOHANNES GENBERG

På senare tid har man fått lära sig mer om japaners relation till serier än man kanske skulle vilja. Inte bara från tidningar och dokumentärer, utan även från sina barn.

För några år sedan dök den japanska serien (eller ”manga” som de kallas i folkmun) Dragon Ball upp hos bokförsäljarna. Först sålde den inte så bra och var nära att läggas ner. Men det kom en enorm protestvåg vilket gjorde att förlaget insåg att det fanns starkt intresserade mangaläsare och att man satt med en potentiell kassako på hand.

Dragon Ball berättar historien om den godtrogne och genomsnälle superkrigaren Son-goku och hans mer och mer löjligt omöjliga bataljer mot universums diverse skurkar, lyckades med det som inga tidigare mangasatsningar klarat: att skaffa en bred läsarkrets och på så sätt göra mangan lönsam.

Demonvärldar och rosa töser

Det dröjde inte länge innan bokaffärerna översvämmades av manga. På jakt efter nästa succé släppte man mangor från så vitt skilda genrer man kunde hitta.

Vardagsromantik, krigande demonvärldar, kattflickor i rosa fluff-fluff och kampsportande könsbytare för att nämna några.

Och så i september 2004 fick Sverige sin första manga-deckare i Mästerdetektiven Conan.

Sextonårige Shinichi Kudo är en av Japans största detektiver som under ett spaningsarbete blir överfallen av några mystiska män som förgiftar honom. När Shinichi vaknar till har hans kropp blivit förvandlat till ett barns. På jakt efter sina förövare tar han namnet Conan Edogawa och använder sitt intellekt för att lösa kniviga mordfall.

Sänds på bästa TV-tid

I sann japansk tradition så har denna manga även blivit animerad film och är mycket populär på tv. Så populär att den fått bästa sändningstid och lyckas effektivt konkurrera med de andra TV-kanalernas storsatsningar, som domineras av otecknade humorprogram. Hemligheten ligger i att Conan lockar tittare från alla åldersgrupper. De riktigt unga lockas av tanken att en till synes jämnårig kille lyckas med det som vuxna inte klarar av.

De äldre fascineras av de välgenomtänkta mordfallen som ligger helt i linje med Sherlock Holmes sätt att lösa problem. Ledtrådarna finns därute och det är den klipske som kan se sambandet mellan dem.

Det oförklarliga lockar mest

Grymma lustmördare vars brott löses av slitna kommissarier med familjeproblem går inte hem i Japan. Istället lockas publiken av det mystiska och till synes oförklarliga. Japaner i gemen vill tydligen läsa om det övernaturliga i vår vardag och som kan drabba vem som helst.

Så det är ingen slump att Conan är en anonym sexåring som måste komma på sätt att låta de vuxna tro att de själva löst fallen. För vem skulle tro att en sexåring klarar sånt? Denna sorts problematik kan de flesta känna igen sig i. En känsla att ”det kunde varit jag”. Sånt är minst lika viktigt som ett väl genomtänkt manus.

Medan Conan i grund och botten är riktad till skolbarn, så finns det en annan manga som riktar sig till lite äldre och som har varit nästan lika populär som Conan. Det är The New Kindaichi files.

Får chans att visa vad han kan

Hajime Kindaichi är hopplös i skolan och betraktas av alla som en genomlat nolla. Men vad de flesta inte vet är att han är sonson till den berömde genidektektiven Kosuke Kindaichi och har lärt sig en hel del av honom. När han blir indragen i ett mordfall där hans kamrater från teaterklubben blir mördade av ”Fantomen på operan” får han chansen att bevisa sin duglighet.

Precis som med Conan så är detta en Sherlock Holmes-inspirerad historia med en osannolik hjälte.

Men Kindaichis fall är både mer komplicerade och blodiga vilket gjorde mangan olämplig att animera för bred publik, men dess popularitet var ändå så stor att den översattes till en tvåspråkig manga för japaner som läser engelska. Något som bara reserverats till de bäst säljande serierna i Japan. Inget dumt betyg det heller.

Flera intriglinjer

De olika historierna börjar eller slutar inte med morden.

För de riktigt inbitna finns det alltid en kärlekshistoria att följa. Conan är kär i Ran Mori, men hon är kär i den ”försvunne” Shinichi. Hajime är kär i Miyuki Nanase, men hon vågar inte erkänna sin kärlek gentemot honom för sig själv.

Utöver det brukar det finnas en hel del sidohistorier i manga som inte följer det ordinarie temat, men som hjälper till att presentera karaktärerna och låter dem utvecklas. Och skulle man tycka att det saknas något kan man räkna med att någon beundrare därute har gjort en egen liten serie med dessa figurer.

Dessa mangor kan man köpa i speciella butiker och brukar vara lika viktiga för de insatta som de riktiga serierna är.

Att underskatta japaners kärlek till mangan vore ett stort misstag.

Två skilda kulturformer

Men är detta verkligen deckare? Den trångsynte kanske tycker att det är motsägelsefullt att serier skulle kunna handla om något annat än moralistiska björnar, uppkäftiga muskelpaket i trikåer eller söta hästar som pratar om smink och kärlek. Själv tycker jag det är fel att jämföra den skrivna litteraturen med seriemediet. Det är helt enkelt två vitt skilda saker som använder egna lösningar för att berätta en historia. Serier är inte en blandning mellan bild och bok, utan en helt egen genre. Lika säkert som att en Sherlock Holmes skulle bli rätt dålig som serie (och har blivit det i ett par fall) skulle Kindaichi bli en dålig roman. Att Sverige i det stora hela inte lyckats spränga sina snäva gränser säger mer om våra självförverkligande fördomar snarare än om seriemediets begränsningar.

Att deckarserien har nått Sverige bevisar två saker. Det första att serieläsarna har mognat.

Det andra att deckaren lever och frodas och har rullar till en ny publik. Det är då verkligen inte fy skam.

Taggar:

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22